Kulturkompaniet

OBS - NY ADRESS, NY DESIGN, NY ALLTING!

2011-02-14T08:02:00.000-08:00

Om du läser det här, är du inne på Kulturkompaniets gamla hemsida/blogg. Vi har flyttat allting till www.kulturkompaniet.nu och denna blogspot kommer inte längre uppdateras. Vi kommer dock behålla sidan som backup och arkiv.

Så lägg om era bokmärken till www.kulturkompaniet.nu och njut av den vackra framtiden vi lever i. Nu ska jag analysera Brokeback Mountain.

Klas Östergren: Gentlemen

2011-02-08T06:23:00.000-08:00

Jag läser just nu Klas Östergrens Gentlemen på mina toalettstunder. Ja, precis så pretto är jag att jag har "kvalitetslitteratur" som toalettlektyr. Hur som helst hittade jag passagen som Bear Quartet tagit sitt namn från. Jag tänker inte göra något mer nu än citera.

Senare på kvällen skulle Bear Quartet lira. Det var en känd grupp bland de invigda, de som var djupa och verkligen ville sjunka ner i jazzen och sitta med slutna ögon och stilla vaggande huvuden, röka en cigarett och dricka lite rödvin och så. Bear Quartet var kända för att vara ganska djupa killar, i alla fall i intervjuerna i Orkester Journalen. De hade alla lirat bop och dixie och kunde hela registret. Nu spelade de lite avant-gardistiskt. Det innebar att man fick spela längre solon för det mesta.

Trailer: The Walking Dead

2011-02-01T09:59:00.000-08:00

Zombies är på modet nu igen eftersom alla tröttnat på vampyrerna. Själv är jag sugen på klassiska skelett och kanske en och annan drake (dock gärna roligare än i nya Narniafilmen), men det lär väl dröja rejält kan man tro. The Walking Dead är en ny storsatsning rfån AMC. Serien bygger på en tecknad serieroman vilket naturligtvis bådar gott men inte ger några löften. Den är mer relationsdriven än actionpackad vilket är skönt då det lätt blir förmycket när det finns 6 miljarder zombies att beta av, men främsta anledningen är naturligtvis att se den här serien är välproducerad, lagom välskådespelad men skönt underhållande zombiesplatter. Inget slår Troma, men jag har inget emot att folk försöker - speciellt inte i serieformat.

Williams Spencer, Micah Hollinger och om att ta skaten tillbaka

2011-01-31T04:02:00.001-08:00

Ända sedan jag såg Micah Hollinger i Gnarcade har jag varit ett stort fan. Han representerar mycket av det jag gillar i modern skateboardåkning; en stilfull blandning av leksam oldschool och hög teknisk street. Och jag eftersom jag kollar på en hel del skatefilmer blir man ganska snabbt varse om att det inte är alldeles för många nytänkare där ute. De flesta skatare försöker göra svåra trick, och med så många åkare idag ligger de bästa på en helt sinnessjukt hög nivå - men vad som går förlorat är ofta känslan. Och det verkar vara ett tidsrelaterat syndrom; så många olika saker idag, musik, sport, streetart etc, som på senare tid har fått en enorm uppmärksamhet och explotionsartat ökat i antalet utövare verkar förlora så mycket av den enkla lekfullheten. Ta till exempel street art vars stora pionjär inte var Banksy utan Space Invader. Han satte upp mosaik med pixlade motiv från tevespelet Space Invaders runt om på Paris väggar. Enkelt, lekfullt och genialiskt. På sidan Street Art Utopia på facebook, som samlar mycket av den street art som produceras idag ser man mest avancerade och jättestora väggmålningar, som är svårt att göra - men saknar känslan. Jag tror att jag sett 15 fotorealistiska porträtt av Heath Ledger som Jokern. Producerar man konst (ja, någonstans ser jag skate som konst) med utgångspunkten att imponera med svårighetsgraden är det lätt att glömma att "rekord" snabbt slås, och den som gör det svåraste tricket faller i glömska så fort någon överträffar det.

Därför är det kul med människor som Micah Hollinger, som gör konstiga trick. Det är liksom ingen mening med att försöka överträffa en 360flip och landa på en fot, det är bara ett skönt trick. Och idag blev jag tipsad om ännu en skön lirare. Från Denver kommer ett bra team som heter The Denver Shop och har ett gäng innovativa åkare. Speciellt utmärker sig William Spencer. Varför? Han är knäpp. Det handlar så lite om brädan och så mycket om omgivningen istället. Dessutom ser det enkelt ut, idéerna och lekfullheten går före att brädan ska snurra maximalt och du ska stå och landa så obekvämt som möjligt. Men det är naturligtvis min inställning till sporten som sådan. Själv har jag alltid varit mer imponerad av Rodney Mullen än Tony Hawk, hellre Chris Haslam än Danny Way och långt hellre än P-Rod och Ryan Sheckler: Micah Hollinger och William Spencer.

Ra Ra Riot

2011-01-29T00:29:00.000-08:00

Jag tipsade för några månader sedan om New York-bandet Ra Ra Riot. Häromdagen snubblade jag över deras fullängdare The Rhumb Line från 2008. Jag köpte den givetvis utan att tveka. Här kan det vara värt att nämna Malmös bästa skivbutik Rundgång på Kristianstadgatan. Förutom trevlig personal och en fet samling skivor (om än genomrotad lite väl många gånger) säljes här även snygga second handkläder, zombiefilmer och jag hade även turen att hitta en VHS med Bob Hund-material från.. ja, länge sen. MEN PÅ VHS! Jag älskar VHS.

Åter till ämnet. Ra Ra Riot kan gott och väl vara det mest samlade soundet jag hört i ett band på länge. Och det som bara förstärker den bilden är att de har självförtroende nog att variera sin musik från stråkballader till pumpiga popdängar. Ja, ni kan lyssna på skivan på spotify, se videorna på Youtube - men det här är ett värt skivköp!

Favoritspår: Winter '05

Tips om en bildbokmärkningstjänst

2011-01-27T22:56:00.001-08:00

Som alla ni som läser Kulturkompaniet nog lagt märke till så tycker jag väldigt mycket om bilder. Det kan vara allt ifrån foton och film till konst och grafik. Ett problem som jag alltid haft när det kommer till bilder på webben är att jag inte vetat var jag ska göra av dom. Otaliga vänner har kataloger på sina datorer med helt sjuk mycket fina bilder i. Inte bilder som de skapat själva utan bilder de tycker om. Som ett sätt att hålla reda på sina bilder och kunna ta fram dem igen vid ett senare tillfälle. Själv har jag aldrig riktigt gillat detta tillvägagångssätt. Det har i mer eller mindre samtliga fall slutat med att jag lagt bilderna på en disk, glömt bort att jag har dom och tillslut installerat om eller haft sönder min dator för att aldrig någonsin se bilderna igen. Visst, vissa går ju att jaga reda på igen men mer än en gång har detta förhindrats utav Imageshack- och Flickr-felmeddelanden om att bilderna inte finns längre.

Nu har jag lyckats hitta en tjänst som har allt det jag söker i form av bildarkivering. Det hela skedde faktiskt lite utav en slump. Jag följer en konstblogg utav en kanadensisk konststuderande som heter Marissa. Bland sina länkar har hon en länk till ffffound, en av webbens bästa bildbokmärkningstjänster. Tyvärr är denna tjänst begränsad till invite only, och en invite är mer än lovligt omöjlig att få tag på (tar gärna emot en om någon har en). Inspirerad av konceptet så sökte jag runt efter ett sätt att få tag på en invite men utan framgång. Istället hittade jag tips som gång på gång refererade till en annan tjänst som gjorde precis samma sak, men var öppen för alla: We♥It. We♥It erbjuder inte bara bildbokmärkning utan även videobokmärkning, vilket är utmärkt för att spara undan såväl bilder som Youtube-klipp på samma ställe. Genom en liten plugin så får man tillgång till ett hjärta uppe i menyraden i sin webbläsare och kan sen enkelt "hjärta" vilka bilder man vill direkt från den sida man är inne på. Fantastiskt! Mina problem är lösta.

Prova det ni med. Jag finns på http://www.weheartit.com/simonen.

Vi ses där!

Adam Tensta

2011-01-27T14:48:00.000-08:00

Jag har alltid respekterat Adam Tensta, han utvecklar hiphopen. Det är klart att han inte är ensam om att rappa över dansiga beats, men han klarar av att både säga något och göra det med stor färdighet. Kort sagt, han är duktig på vad han gör. Sen är inte allting askul. Icke desto mindre har han min respekt. Jag gillar låten OK Wow (som Svenska Björnstammen gjort en duglig remix på), som dessutom handlar om hur han blir bemött. Nya låten Like a Punk handlar om identitet, låten är väl mellow - men videon är överbra.

Nätserie: Hipster Hitler

2011-01-27T07:45:00.000-08:00

Fånigt kul med hipsterironi, det är det. Det visade Stockholmsnatt för länge sedan (jag trodde nästan jag skulle börja gråta när jag fick samlingsalbumet i julklapp) men att blanda in sedan länge överspelad politisk satir i det hela? Det funkar jättebra tydligen. Nätserien Hipster Hitler är så pricksäker som en krypskytt från andra världskriget kan vara. Med konstanta indiereferenser som nazifieras (min personliga favorit är "Death Camp for Cutie") och Hitlers värnande om miljön, fixie-cyklar och annat igenkännbart så bevisas det återigen att Adolf Hitler är en aldrig sinande källa för humor.

Favoritcitat: Napoleon "I'm the dictator of chrismases past. But don't worry, I can't hurt you - I'm French."

Dessutom, gillar ni att dissa hipsters kan ni kolla in följande dänga!

Jeudah

2011-01-25T10:19:00.000-08:00

Kristian Karlsson från P.G. Lost, Last Days of April och Eskju Divine har skapat ett nytt band tillsammans med Jan Jämte, sångare i Khoma. Både P.G. Lost och Khoma har haft stora framgångar den senaste tiden och turnerat mycket, dessutom bor den ena i Norrköping och den andra i Umeå så killarna har inte hunnit träffas särskilt mycket. Istället har musiken spelats in på olika ställen och skickats digitalt, för komplettering. De började skriva låtar redan 2008, men skivsläpp har dröjt till nu. Skivan heter While We Sleep och låter inte förvånande som en blandning av P.G. Losts stora ljudlandskap och Khomas hårdare musik med melodiös sång. De har släppt en låt från den kommande skivan än så länge och den kan ni lyssna på här nere. Själv ser jag mycket fram emot skivsläppet, jag gillar när folk inte håller tillbaka.

Gammal ost ...

2011-01-24T06:51:00.000-08:00

.. Men kvalitetskurvan blir bättre, som fint vin. Hittade en gammal livesänding från ZTV med Mackan från Fattaru och Basutbudet. Här blandas bl a Nääk med Ital Skurk och en hel del av Marcus Price egna grejer. Låt det smaka.

Intervju med Ghostpatrol.

2011-01-24T01:42:00.000-08:00

För ganska så länge sedan så tog jag kontakt med en av mina stora konstnärliga inspirationskällor. Konstnären heter Ghost Patrol och jag har skrivit om honom tidigare här på Kulturkompaniet. Jag tyckte att han borde ställa upp i en intervju för Kulturkompaniet, vilket han nappade på. Tyvärr blev det en ganska så kort och enkel intervju, men här kommer iallafall resultatet:

Tell us a little about yourself

artist based in melbourne.

For how long have you been painting?

i've been drawing all my life, but only painting recently

How did you get into painting?

No grande story, just playing around and exploring colouring drawings and learning to use spraypaint

What is your influences?

My influences are (like most artists) very broad. Almost everything I experience can be cited as an inspiration. I'm surrounded my contemporaries that push me along. I'm also fascinated by deep space exploration, anime and natural history.

How do you think your style has developed since you started painting?

i feel more comforatble about my drawing and energised about the future.

What’s your favorite medium/tools?

pencil and paper, oh and watercolour, though sometimes spraypaint on walls.

What is your most memorable moment as an artist?

the future++++++

As I know you’ve been doing a lot of street art through your career:
What’s your view on the street art scene of today?

mixed, the experience of street art is best left to personal experience, and avoiding hype and other attachments.

How do you think people interpret your art?

i like the idea of peopl emaking up there own story abuot my artwork, without telling them the 'true' idea or intention.

Will we be able to see your work in Europe any time soon?

maybe - there's stuff around europe if you look hard enough

Any shout outs?

carl sagan

Se mer av Ghost Patrol här.

GÄSTBLOGGARE: Matilda Wall

2011-01-23T11:17:00.000-08:00

Hey guys.

Idag, ikväll, gästbloggar jag, Matilda Wall, här på min fina vän Kalle och min fina man Simons eminenta kulturblogg. Jag är tidigare nämnd här för mitt popöra och för att ha introducerat de båda pojkarna för både Nationals och Autisterna mm.

Men!

Pop är inte vad jag kommer skriva om ikväll. Inte alls. Det är någonting annat. Någonting jag vuxit upp med under mitt 90-tal. Inte pappas Dire Straits, Eldkvarn och Suede, utan det min mamma alltid lyssnade på. Det jag mimade till framför tv:n, spegeln och fönstren. Det jag dansade till på discona under lågstadiet. Det jag hellre lyssnade på än Smurfarna, Mora Träsk och Bubbles. Det bästa jag visste, efter mina Barbiedockor.

Det var i fredags eftermiddag som jag vek kuvert på jobbet (självklart med p3 i lurarna). Jag hade jobbat över nästan hela veckan och ville bara gå hem... DÅ! Då, från mina lurar, hör jag Alice DJ. ALICE DJ!!! Better off alone med ALICE DJ! Jag blir lyrisk. Springer och stänger dörren. Höjer volymen och sjunger hejdlöst med. Känner med låten till tusen. Vill gråta, skratta, dansa, bli full och dimmig. Min fredag var gjord.

Jag berättade om detta för Simon senare på kvällen och vi diskuterade den sena 90-tals technon vi lyssnade på som små. Leila K, Alice DJ, Sash!, Scooter och Darude för att nämna några få. Och det roliga är, att jag faktiskt fortfarande tycker det är så ruskigt, underbart bra! Det är som om någonting stort inom mig bara vill ut. Det sprätter i varenda lem och jag skulle kunna dansa i tusen år.

Nonstop.

Gör mig sällskap! Min spotifylista finner ni här.

Så. Otippat inlägg för att vara ifrån mig, men, nästa gång kan ni förvänta er något mer typiskt Matilda Wall-poppigt, kan jag tänka mig. Kanske någonting inom mode, film eller bara fint trams. Tills vidare kan ni läsa min egna blogg loveisnotpop.blogspot.com om ni skulle vilja.

Au revoir,
Matilda.

Konst från internets tidvågor.

2011-01-11T22:47:00.000-08:00

Jag tänkte bara att jag skulle dela med mig av lite bra konst jag hittat när jag surfat runt på internets tidvågor.

Olaf Hajek

Georg Baselitz

Barnett Newman

Lament

Supersonic Electronic

Kate MacDowell

Okänd

Anna Rusakova

Harrison and Wood

Book Worship

Undef

Collette Collette

Peter Callesen

Trailer: Mass Effect 3 & Dragon Age 2

2011-01-06T03:46:00.001-08:00

Det finns ett romantiskt element i speltrailers som är otroligt tilldragande. Kanske är det löftet om många timmars tillvaro i en helt ny värld som skulle kunna vara gjord helt för dig. Kanske är det bara exalteringen över att något kan vara så välproducerat, och hoppet om att ett helt spel håller samma kvalitet. Eller så är det bara en liten magkänsla, en liten tråd strax under höger njure som drar ihop sig för en millisekund och du upptäcker att du, även om du är för gammal för att säga det rakt ut, tänkte "wow". I och med detta är det inte barnet väckt, och du är såld. För vem har kraft att motstå dess önskningar? Kanske köper du inte spelet, må så vara. En stunds magi fick du åtminstone uppleva bara tack vare trailern.

Just nu håller jag på att spela igenom Mass Effect, och efter det ska jag spela uppföljaren. Utvecklaren EA har för någon månad sen släppt trailern till tredje delen i serien och den lovar mycket.

Utvecklaren till Mass Effect, EA, står även bakom hyllade Dragen Age: Origins, som även den har en uppföljare med en fet trailer att mysa till. Dragon Age: Origins har jag aldrig spelat, men det sägs vara snuskigt bra. Tvåan verkar dessutom ännu bättre. Jag har inte för avsikt att spela det just nu, för jag har en hel del annat på mitt bord - men jag tror att när jag väl kommer dit, kommer det vara väntan värt.

Kalle Röds Spräckliga Mixtape

2011-01-05T03:34:00.000-08:00

Gott Nytt År!

Vi gjorde ett gäng konceptuella mixtapes till en julbazaar som vi besökte strax innan jul. Dessa mixtapes blev priser i ett lotteri, bland en hel del annat gött som man kunde vinna. Tanken var blindblandband, att man alltså inte vet vad man lyssnar på. På så sätt blir man inte färgad av vad man vet eller inte vet om det man hör i lurarna. Nu har dock tiden blivit mogen att bjuda fler än en person i taget på våra skapelser så vi släpper alla tre mixtapes här på bloggen, en i taget. Först ut är ett electrokollage jag själv har gjort. Det innehåller i stort sett allt jag vill höra på ett dansgolv, och jag är bred. Här blandas gamla franska electrohouse-favoriter med, tja.. halvnya dubstepbangers. Ni får lyssna själva som sagt.

Här på Kulturkompaniet har kvalitet ingen datumstämpel. FYI liksom.

Kalle Röds Spräckliga Mixtape by Kalle Röd

Spellistor

2010-11-30T04:17:00.000-08:00

Det finns två typer av playlists i dagens digitala musikvärld. Den ena är som ett blandband, mer lojal mot hur det gjordes förr. Korta, med livsviktig låtordning och egenhändigt ritade omslag. Den andra är mer av ett soundtrack, en oändligt lång lista med liknande musik där varje låt spelar mindre roll och den tematiska överbyggnaden är viktigare. Jag har två nya listor att presentera en av var sort. Med inte så särskilt ny musik. Jag gillar ju att jobba mot hypen, och att försöka hålla vid liv sådant som är kvalitativt. Det blir mest att bloggar skriver om musik som är ny och fräsch, med någon slags inställning att alla ska kunna allting. Fuck det. Eller rättare sagt skit samma om du kan allt eller inget, bra musik stay bra.

Den första listan är en utbyggnad av min förra lista - där jag egentligen bara har slängt ihop ett par intrumentala hiphop-plattor. Några Hi-Hat volymer, Damu the Fudgemunk och Question med mera. Det här är för mig rent inspirationsmaterial som bara står på och färgar min vardag. Den är tydligen sju timmar lång och svår att tröttna på.

Och vi fortsätter i samma stil på den andra listan, med o-ny musik. Jag har slängt ihop två-tre låtar var av de indie-artister jag lyssnar på för tillfället. Här kanske inte finns något nytt för finsmakaren, men musiken är magiskt bra. Sufjan Stevens, Phoenix, Wilco och Magic Numbers. Kan vara en bra introduktion till musiken om man känner sig mindre pretentiös än mig och Simon och inte bli överväldigad utan kanske mest vill ha bra musik. Well, this is your lucky day.

Jag kommer även att slänga ihop en lista med ovärderliga jazzklassiker inom en snar framtid, så håll ögonen öppna.

Instrumental HipHop

Magisk IndiePop

Cratedigging i Stockholm

2010-11-27T12:54:00.000-08:00

Denna helgen är jag i Stockholm och hälsar på min syster. I samband med detta så hade jag tänkt att jag skulle få till lite schysst cratedigging i och med att marknaden för beg. vinyl (och då framförallt jazz, soul och hiphop som jag är intresserad av) är mer eller mindre obefintlig i Norrköping. För att ha en aning om var jag skulle ta vägen så slängde jag ut en förfrågan om tips på skivbörser på en av mina favoritforum, Whoa, och fick snabbt svar av en trevlig person från Coulisse Records, sveriges bästa hiphop mailorder.

Sagt och gjort så: vi beslutade att vi skulle ses idag förmiddag, men tyvärr så gick vi om varandra, mest på grund av min dåliga koll på Stockholm (läs: jag stod på fel plats och väntade i en timme, haha). Då jag ändå var sjukt inställd på att jag skulle köpa skivor så gick jag till den enda skivbörs jag mindes namnet på, Andra Jazz, och började gräva bland skivorna. Och vilken skivbörs! Vilsnare skivköpare har de nog aldrig träffat. Efter att med ett förvirrat ansiktsuttryck ha surrat omkring mellan montrarna i ett par minuter så insåg de antagligen att jag inte hade en aning om vad jag höll på med och frågade vad jag letade efter för musik. När jag förklarade vad jag gillade för jazz så tog det inte många minuter förrän jag stod med fyra riktigt intressanta vinyler under armen. Listan över skivorna är som följer (länkarna leder till Spotify):

Chick Corea - Return to forever/Light as a feather
Keith Jarret - The Köln Concerta
John Coltrane & Miles Davis - Live in Stockholm 1960
Al Haig - Jazz Will'O the Wisp

Totalpriset för detta skulle vara 800:-, vilket butiksägaren dock menade inte var skrivet i sten. Istället tyckte han jag kunde betala 500 för samtliga, vilket passade mig utmärkt. Så nu sitter jag här, i min systers lägenhet, och njuter. För att göra en lång historia kort: Besök Andra Jazz! Du kommer absolut inte att ångra dig. Det är verkligen en jazzdiggande cratediggers våta dröm.

Har ni några favoritspots? Dela gärna med er antingen i en kommentar eller via ett mail till dinbastablogg@gmail.com så kan vi på redaktionen komponera en lista och lägga upp den här.

Hiphop ain't dead.

2010-11-14T23:30:00.000-08:00

Kort uppdatering bara. Battlescenen i Sverige lever som aldrig förr (eller snarare som aldrig sedan tidiga 2000-talet). I dagarna släppte Basementality tv en ny video från Fuck the dresscode, stockholm. Denna gång är det den renomerade battlerapparen shazaam mot poetry slammaren Henry Bowers (kanske mer känd som Kung Henry). Vad som är roligt med detta är att se hur Henry Bowers fullständigt sopar mattan med Shazaam på dennes egne hemmaplan.

Lilla Lovis - Spottar Aldrig Ut!

2010-11-02T06:40:00.000-07:00

Lillalovis.blogspot.com

Nya Star Wars spel lägger ribban högt

2010-10-09T02:54:00.000-07:00

Jag är ett notoriskt Star Wars fan. Och till stor del handlar det faktiskt för mig om spin off spelen och inte bara filmerna. Det började med de klassiska Tie Fighter och X-Wing spelen som jag spelade på min mammas Mac vid 12 år ålder. Det var tämligen avancerade flygsimulatorer, så det var svårt att spela. Jag hade en såklart joystick att styra mitt rymdskepp med, men många av spelets kommandon låg på tangentbordet, så som att matcha hastighet, byta vapen och rikta om energin från motorerna till bakre deflektorsköldarna eller vad det nu kan ha varit. Naturligtvis ringde man en polare som fick styra maskineriet medan man själv blastade rebellavskum i yttre rymden. Jag har inte spelat alla SW spel som släppts, naturligtvis inte, men jag har lagt ner många timmar på bl a Jedi Knight serien, Knight of the Old Republic och The Force Unleashed. Det senaste spelade jag igenom på Wii, med en nun-chaka som lightsaber vilket faktiskt ledde till en något revolutionerande spelupplevelse.

Nu är två stora spelsläpp från LucasArt på gång. Först i ordningen ligger The Force Unleashed II (släpps 29 oktober). Spelserien utspelar sig mellan de två filmtrilogierna, dvs mellan episod III och IV. I första spelet spelar man den unge Starkiller som är Darth Vaders hemliga lärljunge men som under ett undercoveruppdrag blir förrådd av sin mästare och måste hämnas sin älskade. I tvåan spelar man samma karaktär och utan att avslöja detaljer så drivs han av två stora frågor: Är han en klon av den riktiga Starkiller och lever hans älskade fortfarande? Du styr alltså en arg kille med helt oproportionerligt feta Forcekrafter. Det är epik. Spelkänslan var otroligt bra i första spelet och även om jag nu kommer spela tvåan på Xbox 360 utan någon nun-chuck så tror jag att spelet kan leva upp till mina förväntningar, åtminstone efter vad trailern visar. Se efter själva och avgör:

Det andra spelet är ett uppföljare på den magiskt feta RPG-serien Knights of the Old Republic, och utspelar sig ca 3 500 år före Luke, Obi-Wan och Darth åker omkring i galaxen och har sina faderskomplex. Star Wars: The Old Republic (förvillande likt namn) är alltså ett MMORPG som kommer att släppas i början av 2011. Till ytan är upplägget väldigt likt WoW, vilket kan vara både till fördel och ett problem. Att det är ett fungerande koncept är sedan länge bevisat, men den enda stora skillnaden verkar vara själva Star Wars-miljön (fast iofs, jag var ju alltid en 40k-snubbe om man säger så). Du väljer sida - antingen Jedi eller Sith - i en tid när Sith har invaderat den galaktiska republiken och kriget delat universum i två halvor typ som Cypern, om man nu tänker att turkarna är onda, förvridna och maktlystna medan Grekland är rakt igenom goda och vill ha fred och ordning. Det finns några grundläggande klasser du väljer mellan och varefter du får erfarenhet kan du utveckla dina karaktärer till underklasser med specialiseringar och så vidare. De två saker som utvecklarna själva säger sig revolutionera med sitt nya spel är att det kommer vara röstdrivet (inte längre läser man långa quest-beskrivningar eller bakgrundstexter) och att berättelsen kommer ta mycket fokus, vilket ska leda till en intensivare och större spelupplevelse. Om det nu blir en allvarlig utmanare till världens största online-spel återstår att se, speciellt när Blizzard binder alltfler onlinespelare till sitt Battle.net-imperium, men det kan nog bli en hel del roliga speltimmar. Här kommer två trailers för det spelet.

Den andra får ni ta och kolla in här. Det var allt för nu.

Adieu - and may the force.. ja, ni fattar.

Ljud till min höst

2010-10-08T04:35:00.000-07:00

Jag har under den senaste månaden försökt vidga mina vyer inför semi-elektronisk musik. Instrumental hiphop, Kvasielektronika, Ambient, isländsk indie eller bara nya (oupptäckta) låtar med gamla artister. Jag samlade vad jag hittade i en playlist på spotify. Allt är inte purfärskt, men det mesta är sådant som man inte snubblar över i vanliga fall. Bland annat hittar vi CocoRosie, RJD2, Bonobo, Múm och Erykah Badu i en salig blandning.

Det som är någorlunda samlande för musiken är att rösten inte är i fokus, utan melodierna. Det sjungs och rappas och samplas hit och dit så rösten finns naturligtvis med, men jag gillar att vaggas in i en slags trans när jag lyssnar på musiken utan att behöva anstränga mig för att "förstå". Ofta har jag spelat Skate3 på min xlåda och låtit fingrarna leka, öronen mysa och tankarna vandra fritt över ljudlandskap som bara begränsas av fantasin.

Lyssna här och upptäck något nytt eller återupptäck något gammalt.

Veckans Tips - Curren$y

2010-10-07T02:27:00.000-07:00

Från New Orleans kommer en liten rappare som vänder upp och ner på the deep souths hiphop-scen. Han väljer melodiska, luftiga beats och har ett flow som låter som New York, sent 90-tal. Han kallar sig för Curren$y och snackar mest om att han röker gräs. Säga vad man vill om det tematiska valet - musiken är honung för öronen. Han är gammal polare med Lil Wayne (som också är från New Orleans) och låg i början av karriären på hans bolag Young Money men av olika anledningar lämnade han en av USAs nu största rappare för köra solo. Jag uppskattar dessutom hans sköna skate-stil och han har ett kläd/musik/litevadsomhelst-märke med grymma skataren Terry Kennedy som heter Fly Society. Håll ett öga på den här killen, jag tänker lite på tidig Lupe Fiasco och tror att han kan nog slå ordentligt om man ger honom lite tid.

Dessutom är han rätt skön som person - här är en intervju där han bland annat snackar om att han lämnade Lil Waynes bolag, hur hiphopen mår idag och att han måste rädda den . . . och att en tjej gav honom en påse gräs.

Arbetslinjen är en retorisk bluff

2010-09-04T06:55:00.000-07:00

Jag måste erkänna att jag är är allt annat än förvånad över de blå(bruna)s politik i år, precis som vanligt. Man talar väldigt varmt om arbetslinjen och jobbskatteavdraget. Man verkar knappt ens hymla med att man samtidigt som man säger sig ge "mer" pengar till dem som arbetar (det förlorade mervärdet orkar jag liksom inte ens gå in på) pissar på de som under alla år fram till sin pension arbetat sönder sin kropp, just för samma näringsliv som nu skiter i dem.

Visst finns det säkert de som tycker att det känns fint med några hundralappar extra i månaden genom detta avdrag, som inte ens problematiserar varför vi - som faktiskt är de som utför arbetet - inte ens får ut en hygglig procent på nettovinsten, men som sagt så gäller det just endast förvärvsarbetande. En pensionär som under hela sitt liv arbetat och nu på ålderns höst förväntas bli omhändertagen av vår svenska välfärd skall alltså inte få ta del av detta avdrag. Signalerna detta sänder är knappast att arbete lönar sig, vilket man fånigt nog säger sig stå för, utan snarare att arbete "lönar sig" så länge man är arbetsför.

Som någon form av ripost på detta skriver terrornätverket alliansen följande i ett blogginlägg på den egna siten:

I dag är det över 100 000 pensionärer som förvärvsarbetar. Samtidigt är det viktigt att påpeka att lägre skatter även för pensionärerna inte på något sätt skulle försämra effekten av jobbavdraget. Även pensionärerna har behov av sänkta skatter. Därför har Alliansen valt att sänka skatterna för pensionärerna två år i rad, vilket för en garantipensionär motsvarar mellan 3 500 och 4 400 kronor per år.

Det tar inte många sekunder innan man inser att det här är ganska fånig argumentation. Detta klena försvar bygger på två argument: 1. Många pensionärer arbetar, så de får ta del av avdraget ändå och 2. Pensionärer har också fått en skattesäkning. Det absurda börjar egentligen redan vid att man argumenterar för en skattesäkning som någonting positivt, men det kan vi helt hoppa över i detta inlägg då det är en helt annan sida av det skeva populistiska reformpolitiska klimatet. Vad gäller det första argumentet så är det egentligen inte ens ett riktigt argument. Att över 100 000 pensionärer är förvärvsarbetande är i min värld snarare någonting negativt. Ett bevis på att de pengar man får efter ett helt liv som skuldsatt arbetande inte ens räcker till att leva på. Vad gäller det andra argumentet: En snabb räkning på Svenskt näringslivs egna skattekalkylator på Ekonomifakta.se visar att en förvärvsarbetande i Linköping med en lön under kommunens medellön (15000 i mitt exempel, vilket är en verklighet för många - speciellt unga, invandrare och äldre, medan medellönen är strax över 18000) får ungefär 2000 kr mer på kontot i månaden på grund av jobbskatteavdraget. I relation till detta blir de där 3500-4400 kronorna per år som en pensionär "får extra" på grund av alliansen en förargelseväckande liten summa (för underlaget skull får en arbetande närmare 24000 kr mer på kontot, dvs minst 19600 kronor mer än en pensionerad).

Att sparka på dom som inte skapar avkastning till bolagsstyrelser och enskilda ägare är knappast någon dold agenda i de blå(bruna)s politik. Vad som däremot är nytt är att man kan kalla socioekonomisk polarisering för arbetarpolitik och rättvist. Att försöka vinna röster genom att ljuga väljarna rakt i ansiktet har aldrig varit charmigt tidigare och är inte särskilt charmigt nu heller. Skäms!

Till Jens Liljestrand angående hans inlägg om tatueringar

2010-08-17T03:58:00.000-07:00

Dagens Nyheter har en relativt bra kulturdel, lite vriden men hyffsat kvalitativ. Jens Liljestrand (bilden, känd från tv3s Baren) är författare och medarbetare på kulturredaktionen på Dagens Nyheter. Han skrev det här lilla kåseriet i förra veckan :

Tatueringar - Över min döda kropp (DN 13/08 -10)

Jag är en extremt inkluderande snubbe. Jag kan diskutera feministisk teori med tjejerna och snacka fotboll med grabbarna. Jag kan lira "Staten och kapitalet" på gitarr och deklamera Heidenstam. Jag bastar med bögar utan handduk. Jag respekterar muslimer, Lars Vilks, Piratpartiet och scoutrörelsen. Med andra ord för jag allt för slippa skapa avstånd mellan mig själv och "de andra", oavsett vilken grupp det gäller. Fast vid tatueringar drar jag fanimej gränsen. En tatuering är för mig, snarare än en klassmarkör, ett bevis på att innehavaren är obildad, ytlig, smaklös, billig, trashig, banal samt - beroende på kön - slampa respektive kriminell. Är det paradoxalt nog min ovilja att sätta etiketter, den fina tanken att "vi är alla lika", som gjort mig så fördomsfull mot människor som frivilligt brännmärker sig med körsbär, vikingar eller sina barns födelsedatum? I vilket fall skäms jag. En lämplig botgöring vore väl att tagga ett fett PC i häcken. Eller några kronor till Radiohjälpen.

Hej Jens. Du är en väldigt inkluderande snubbe - det håller jag med om. Du inkluderar alla generaliseringar och fördomar som finns när du uttalar dig om olika samhällsgrupper. Vad är det du vill ha sagt egentligen? Att du är bättre än "de andra" (läs bögarna, muslimerna och alla otatuerade lundaspexare) för att du är uppebar schouvinist, homofob, översittare, smygrasist och dessutom ohämmat nöjd över en akademisk disputering om Vilhelm Moberg ("denna GIGANTH") och några utgivna böcker om medelklasscouter? Vill du säga att du är en så fantastisk människa att du kan acceptera precis alla som inte är lika bra och lyckade som dig? Ja, bortsett från de 2 miljoner tatuerade svenskar som - beroende på kön - har utomäktenskapligt sex eller laddar ner film. Jag har ett tatueringstips till dig, något du kan gadda på rumpan om du nu ändå valt det: "Släpp sargen".

Tack och hej DN kultur - vi ses helst inte någon gång.

Justice som Justice?

2010-08-09T05:03:00.000-07:00

Det är inte en lätt affär att välja bandnamn. Det ska vara slående, lätt att komma ihåg, gärna ha en tydlig symbolik eller innebörd och först och främst ska ingen annan heta samma sak. Men det senare kan man kanske bortse ifrån om man till en början inte tänker i så stora banor. Ett lokalt band behöver faktiskt bara kolla upp så att ingen röstar på fel grupp i Rockkarusellen.

Justice

Jag tänker mig att det måste vara enklast att välja bandnamn i yngre tonåren. I den åldern håller konstellationerna ändå inte samman längre än högst ett år och namn som 100 %, The Greenheads eller Transylvanien fungerar (två av dessa är autentiska från min egen uppväxt, gissa vilka och vinn en kopp kaffe). Det blir dock mer problematiskt när vyerna vidgas och man inser att det sitter runt en miljard människor världen runt och har kommit på exakt samma skitnödiga namn på sina band men kan ändå claima det som bra - mest därför att de var först och/eller har rönt framgång med sin musik.

Justice

Detta till trots väljer vissa artister att behålla sina ursprungliga namn. De kanske tror att man förlorar något av sin fanbase eller genuitet om man ändrar på något så vitalt som bandnamnet. De kanske tror att om de bara växer sig störst så kommer man ändå automatiskt associera namnet med just deras musik och då är ju kampen vunnen. De kanske glömde Spotify.

Justice

Spotify är ett digitalt musikbibliotek på internet som du får tillgång genom ett nedladdat program på din dator eller applikation på din mobil. Du kan söka genom miljoner låtar genom att skriva in låtnamn, skivbolag eller artistens namn. Är du artist och vill bli hittad på Spotify gäller det då att ingen annan har ditt namn. Annars blir det problem.

Justice

Värst av alla artister är det nog för Justice. I musikklimatet som omger mig associerar jag Justice till en fransk elektroduo. Men det hade lika gärna kunnat vara den amerikanske rapparen Justice, punkbandet Justice, leksakssynthpopflickan (!?!?) Justice eller d'n'b-producenten Justice. Den senaste gör dessutom elektronisk musik som naturligtvis inte är lätt för en lekman att frånskilja från fransmännen. Resten kan skatta sig lyckliga över att få gratis uppmärksamhet tack vare att någon annan, mer framgångsrik musiker delar deras idiotiska val av bandnamn. Lite extra STIMpengar som plåster på såren.

Veckans tips

2010-08-08T05:30:00.001-07:00

Jag har gett mig ut på lite exkursioner på i bland alla de ljud som omger oss i syfte att förnya delar av mitt musikbibliotek. Och för första gången på länge har jag kammat hem något av riktigt värde. Allt är inte nytt, men allt är bra.

Först ut är en låt som jag inte kunnat släppa sedan jag först hörde den. Öronen ska man alltid ha med sig när Matilda Wall är i farten för hon har en osviklig känsla för bra pop. Jag tänker en hel del på Jonathan Johansson när jag lyssnar på Avner, namnet är en biblisk referens. Han kallar sig även för den gula artisten (kolla indian-sträcken på kinderna), gör covers på MJs Human Nature och är en att hålla utkik för i framtiden. Låten Bed För Mig har varit mitt soundtrack den senaste veckan.

Nästa tips har jag inte en aning om var jag plockat upp, men jag tror det kan ha varit den aldrig sinande källan Hypemachine. Hur som helst, känns det lite skönt att höra en sångröst som både imponerar och känns originell. Young the Giant är en indierockgrupp från Kalifornien, men de har skägg som snarare vore seattlanskt och låter som de är förälskade i europeisk pop i stil med Phoenix eller Arctic Monkeys. Det här låter bra. På riktigt.

Även NY-bandet Ra Ra Riot låter europeiskt, som de gick i kindergarten med Brett Andersson från Suede eller bara lyssnade extremt mycket på Camera Obscura som 14-åringar. Det vet man inte, men Dying is Fine och Boy är två magiskt feta låtar, så mycket kan man vara säker på. Här kommer den ena, och den andra finns på Spotify. Gillar ni We Were Promised Jetpacks är detta inte särsilt svårsmält.

Kulturkompaniet får konkurrens?

2010-08-01T12:12:00.000-07:00

Om ni trodde vi här på K-kompaniet var pretentiösa i våra textframställningar om vardagliga pop-kulturfenomen, då har ni helt missat personen som skriver artisttexterna på Way Out Wests hemsida. Snälla du, om du som skriver de texterna läser detta, vill du bli min kompis? Vi kan prata ohämmat om senaste youtubeklippen med en vokabulär som får alla andra att titta snett och sedan fnissa för oss själva, med en postironi som inte ens vi själva förstår. Åh, det jag kan se det framför mig. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att komma in på någotslags funkisområde på festivalen och se om jag inte kan smita in på något ledningsmöte eller dylikt. Fast å andra sidan, man får inte bli för fäst vid Lugermänniskorna...

Saxat från WayOutWest.se

Huruvida Dada Life betraktar sig och sin konst (musik i.e.) som handgriplig protest mot kulturens inlemmande i den sociala hierarkin är fördolt i dunkel. Laserspräckligt rökfyllt svettigt dunkel.
Med en karriär mer baserad på internationellt grus än i hemlandet Suezia gör de vad som kan liknas vid att göra ”en Hives”. Bryter upp borgerliga hierarkier med passet i innerfickan för att så få oss på hemmaplan att haja till. Det kan verka vara ett ambitionslöst ohämmat superpeppat party, med bubbel och skum, och det må så vara… men även där kan det dölja sig sprängkraft. En baskagge säger mer än tusen ord. Let’s get bleeped tonight

Ren poesi.

Förresten, jag har gjort en liten playlist med sådant som jag tycker ska bli kul att se i Göteborg om två veckor. Vill ni peppa med mig så att vi kan ungefär samma låtar med ungefär samma artister så prenumerera ungefär på den här:

Filmtips inför hösten.

2010-07-29T10:24:00.000-07:00

Idag satt jag och läste på Svenska Dagbladet när det för tillfället var lugnt på jobbet. Efter ett tags ointressant, småslött klickande så fann jag en artikel om ett gäng kommande filmer som skribenten tipsade om. Utav dessa så var det några stycken som jag fastnade lite extra för, som jag även tänkte att jag skulle tipsa er läsare om.

Den nakna mannen

En film som skildrar finska, nakna, bastande män i olika skeden av livet. Förstår inte riktigt om det är en dokumentär- eller spelfilm, men tippar på det förstnämnda. Oerhört episkt foto och en tillsynes väldigt gripande och emotionell historia. Jag tror detta kan bli en riktig höjdarfilm. Filmen har premiär den 20 augusti. Vet inte om den kommer nå ut till SFs salonger. Mest troligt är väl att så inte är fallet. Hur som helst så verkar den helt klart värd att se och om det så fan ska till att man måste arrangera en mindre visning i något bibliotek så rekommenderar jag att ni kör!

7X - Lika barn leka bäst

Denna rulle var det lite svårare att få något grepp om. Någonting med presentationen av filmen tilltalar mig dock och får mig att tänka att: Fan, kan det verkligen vara så att vi kommer att få uppleva en svensk ungdomsfilm som faktiskt är spännande - på riktigt? Filmen handlar om ett gäng kids i en förort som är jävligt trötta på livet. När de är som mest uppgivna och ledsna hittar de dock en pistol i en soppåse någonstans. Förundrade och förvånade så börjar de fundera på om detta faktiskt skulle kunna hjälpa dom att förändra allt det jobbiga som de får utstå.

Puss

Den här filmen handlar om ett gäng kvinnor som driver en taskig amatörteater på någon bakgata i Stockholm och de män som rör sig omkring dem. Filmen utspelar sig under 48 timmar av deras liv och sägs nästintill vara en orgie i mänskliga brister. Kan bli riktigt spännande! Trailern känns väldigt lovande om inte annat.

Simon, tröttheten själv.

Dan Hansson, fotograf

2010-07-25T09:48:00.000-07:00

Hej. Jag heter Charles och gillar porträttfotografier som konstform. Till stor del råder tyvärr en likriktad konventiolism inom porträttfotografin, där endast en intressant historia bakom bilden kan ge det djup som krävs för att man ska kunna uppskatta bilden. Bilden i sig blir då endast ett historiedokument istället för ett konstverk och förlorar till så stor del sitt värde, om man inte känner till bakgrunden, att gäspningar istället för mållösa andfattningar kommer över läpparna. Ibland kan dock människor gå utanför ramarna utan att förlora kärnan av konstarten. Och i sällsynta fall kan en duktig fotograf göra journalistiska arbeten som har ett konstnärligt värde. Svenska Dagbladets Dan Hansson är en väldigt begåvad fotograf, och just nu uppmärksammas hans arbete i samband med tidningens veckoliga söndagsintervjuer på deras hemsida. Jag uppskattar speciellt hans arbete med skuggor och miljöer. Allt är inte bra, men det som är bra är riktigt jävla bra. Nedan följer ett smakprov men se hela bildreportaget här.

Pixlarna anfaller Skatarna!

2010-07-24T03:58:00.000-07:00

Minns ni Pixlarna anfaller? Det verkar i alla fall några brädåkande jänkare göra.

"Jasså, du lirar jazzbas?"

2010-07-12T12:49:00.000-07:00

Fatta om dagens jazzscen såg ut såhär. Ack du sköna värld.

Final Fantasy XIII

2010-07-11T01:20:00.000-07:00

Denna artikel behandlar någonting som ni läsare på kulturkompaniet inte är så vana vid att läsa om här: tv-spel. Det är inte heller vilket spel som helst, utan Final Fantasy XIII jag kommer att skriva om. Det är svårt att inte bli förtrollad utav Square Enix spel. Ända sedan Nintendos 8-bitars konsoll har de försett oss med en spelserie som är så magisk och förtrollande vacker att det nästan kommit att bli en egen genre. Final fantasy är en spelserie som lirar i en helt egen division. Såväl foto som musik blir bara vackrare för varje gång och nu i det senaste spelet i serien, Final fantasy XIII, så har de verkligen överträffat sig själva. Det fullkomligt gnistrar om hela spelet.

Tyvärr så är spelet inte i närheten av lika fritt som de tidigare. Från att i Final Fantasy I till XI ha kunnat röra dig mer eller mindre precis som du vill så presenteras nu en betydligt mer linjär story. Något fritt utforskande kommer inte på tal. Det här skulle givetvis kunna ses som någonting negativt, men för mig är det snarare tvärtom. Det tidigare sk. grindandet, dvs. att samla erfarenhet genom att döda monster om och om igen, är nu helt överflödigt. Istället har det ersatts av ett mycket komplext taktiskt system där man får inta olika roller för att åstadkomma olika saker. Detta är mycket uppskattat av undertecknad som undvikit spel som World of warcraft och liknande MMORPG:n just på grund av kravet att man grindar för att ha en chans.

Sammanfattat så är det här ett riktigt bra spel som nästan är uppe och snuddar vid Final Fantasy VII. Tillsammans med Final Fantasy XII (offlineversionen) så är det här spelet ett av de spel som jag uppskattat absolut mest till den senaste generationen konsoller.

Reflektioner och reaktioner: Almedalsveckan

2010-07-10T09:42:00.000-07:00

Nu är väl Almedalsveckan mer eller mindre precis över och jag kunde inte vara mindre intresserad. Jag gissar att jag antagligen inte är den enda som känner en avsmak inför den här typen av politiska evenemang. Tro då inte att jag inte tycker att det är viktigt att offentliggöra politiska profiler, samlas och vädra så att människor får en bild av vad som egentligen pågår i samhället. Det jag egentligen vänder mig emot och som jag tycker känns som ett av evenemangets fundament är att det inte berör mig. Trots denna avsmak så känner jag att jag inte kan låta bli att skriva några rader om mina reflektioner, såhär i valtid.

Den politik som presenteras, såväl till form och till innehåll, berör mig inte. Bensinskatt, alkoholskatt och avdrag för hushållsnära tjänster i all ära, men det är ingenting som jag, och antagligen alla anra som mig, någonsin intresserat oss av eller har någon möjlighet att ta del av. Man köper sin öl, oavsett vad alkoholskatten ligger på - orka bry sig. Bil har jag inte råd att ha någon (och kommer antagligen heller aldrig att få). Hushållsnära tjänster? Helt ärligt? Folk kan väl städa sina egna hus, och har man inte tid med det så kan man väl helt enkelt betala vad det kostar?

Jag har försökt titta litegran på de sändningar av SVT Debatt som sänts under veckan, men det lämnar mig bara med en känsla av att de verkligen inte pratar om en verklighet som jag är delaktig av. Minns särskilt ett av programmen där man talade om osäkerhet och våld i förorter som också är den enda fråga man diskuterat som jag tänker kommentera. Man talade om ett behov av ökad polisnärvaro och att man behövde nattvandrare. Som tidigare förortsboende och uppväxt i ett fd. flerfamiljsområde (läs: gränsfallsområde) fyllt av socialt utslagna och alkoholister så har jag sett en sida som de piffiga politikerna inte alls berör.

Det osäkrade gatuklimat de talar om existerar inte. Iallafall inte på det sättet som de beskriver det på under Almedalsveckan. Visst finns det kriminalitet i förorten, men det finns det överallt. Minns själv ungarna i grannskapet från tiden när jag bodde i biskopsgården. Varje kväll samlades de nere i trapphuset där de satt och pratade, rökte och spelade musik för varandra från sina mobiltelefoner. Trapphuset luktade kiss och var allmänt jävligt och smutsigt (kan poängtera att något städbolag har jag aldrig någonsin under mitt år där sett till). Det här var inga dåliga kids egentligen, verkligen inte. De hade bara ingenstans att ta vägen. Ingenting att göra. Jag tycker det säger ganska mycket om utbudet av aktiviteter när ett äckligt smutsigt trapphus som luktar urin är den självklara platsen att samlas på.

Dessa ungar blir inte gladare av att det kommer mer poliser (som man ändå känner noll förtroende för eftersom de ändå inte gör någonting annat än att omyndigförklara oss som bor (bodde i mitt fall) därute genom att ständigt bevaka oss och göra obefogade gripanden. Det dessa kids skulle behöva, om man frågar mig, är snarare mer resurser till de lokala skolorna, någonting att göra på kvällar/helger och en möjlighet att möta de människor som bor på andra sidan denna socioekonomiska klyftan i ett sammanhang där man faktiskt möts som två människor, visserligen med olika utgångspunkter, med någonting att ge varandra. Människor från förorten är trotsallt minst lika bra vänner, anställda och partners som de från mer välförsedda områden/innerstaden. Någonting som jag tror ofta glöms bort i en debatt där man bara problematiserar kriminaliteten och inte människors möjligheter till personlig utveckling och tillgång till sociala nätverk/nav.

Exempel på frågor som skulle intressera mig mer än de jag tog del av från Almedalsveckan:

Vad ska vi göra åt den konsekventa utLASningen av ungdomar på arbetsplatser? Säkert hälften av min umgängeskrets har vid minst ett tillfälle blivit utkastade från en arbetsplats där de faktiskt gjort ett bra jobb bara för att arbetsgivaren inte velat anställa dem efter det att provanställningstiden tagit slut.
Hur ska vi kunna minska den politiska karriärismen och få in människor som faktiskt har ett uppriktigt intresse av att förändra saker till det bättre för alla? Vill vi verkligen ha människor i våra led som inte är här för att de brinner för mänskliga rättigheter och rättvisa utan för att kunna göra sig en hacka eller sträva efter sina personliga mål?
Hur skall vi kunna närma oss en verklighet där vi avger vallöften som vi faktist tänker strida för? Idag så är trovärdigheten för politiker (och politik överlag), iallafall i min umgängeskrets, verkligen rekordlåg. Till och med de som tidigare stått och proklamerat det politiska engagemangets avgörande vikt har nu resignerat och sitter och surar över att det inte går att påverka någonting.
Hur skall vi kunna öka möjligheterna till personlig integritet när vi börjar närma oss ett samhälle där allt och alla övervakas, dygnet runt? FRA, datalagringsdirektiven, den växande europeiska skräcken för krypterade digitala lagringsmedier (som att vi har något val liksom, enda sättet att få vara i fred är ju kryptering).

Covers

2010-07-10T09:01:00.001-07:00

Jag hatar coverband, men vem gör inte det? Jag älskar däremot covers. Det vill säga, jag älskar att lyssna på artister med tillräckligt egen musikalisk själ och uttryck som tolkar andras musik med minst lika mycket känsla (Hm, jag har i och för sig aldrig hymlat med att vara pretto, men där slog jag nog knut på mig själv - jag menar egentligen bara att jag tycker om bra covers och inte dåliga). Det finns mycket covers som cirkulerar där ute. I de allra flesta fall handlar det om personer med ekonomiskt intresse och inflytande som övertalar artister att spela nåt som säljer. I några få fall handlar det om kärlek som går över gränserna. I ett fall på miljonen handlar det om mästerverk.

Några episka covers genom tiderna

Fugees - Killing Me Softly

Devendra Banhart - Don't Look Back in Anger

Johnny Cash - Personal Jesus

The Tiny - Everything is Free

Hellsongs - Run to the Hill

Att göra en cover är det ultimata testet på ett konstnärligt artisteri. Den som försöker sig på detta konststycke måste hata orginalet av hela sitt hjärta. Om den inte gör det kommer den försöka visa hänsyn till låtskrivaren och behålla den ursprungliga känslan. I värsta fall kommer coverartisen försöka göra om exakt samma sak fast med kanske en liten twist typ ett extra break. Tvi för dessa. Nej, att istället agressivt och metodiskt stycka upp låten och montera ihop bitarna till en egen helhet måste vara det rätta sättet att göra det på. Allt annat låter liksom skit.

Några fatalt misslyckade covers genom tiderna

EMD - Save Tonight

VA - We Are The World 2010

Torgny Melins - I'm a Dansbander

Anna Bergendahl - Release Me

Westlife - Uptown Girl

Det finns dock ett coverband jag hyllar (ja, det är de på bilden). Eller det är väl egentligen en coverduo. Martin Hederos (pianist i The Soundtrack of Our Lives) och Mattias Hellberg (sångare och låtskrivare) slog sig ihop för ett antal år sedan och spelade in deras gubbrockfavoriter. De släppte skivan Hederos & Hellberg. De spelade lite live, men hade annat för sig med sina respektive karriärer och projekt att det blev bara en skiva till. Titelspåret på den andra skivan, Together in the Darkness är den vackraste låt jag hört. Japp, jag sade det, jag använde superlativ och jag står för det. Jag ändrar mig säkert men just nu är detta sanningen. Lyssna och döm själv.

Här är spotifylänken.

Who's devon? DEVONWHO?

2010-07-08T13:05:00.000-07:00

Idag är det motsatsen till ord och inga visor som gäller.
Tack Miguel för tipset, det tog ett bra tag för detta att sjunka in.

Pixlarna anfaller!

2010-07-05T05:41:00.000-07:00

Det är mycket sällan så jag blir så imponerad att jag nästan mår dåligt, men här blev blev jag verkligen det. Killen som gjorde det här har ju helt uppenbart alldeles för mycket fritid och det är iallafall jag väldigt tacksam för. Har sett den säkert fem gånger alla redan.

Intelligent Hoodlum / Saga of Hoodlum

2010-07-05T05:32:00.000-07:00

Eftersom vi har postat så mycket hiphop senaste tiden så tänker jag inte vara sämre än att jag fortsätter på den trenden. Denna gång vill jag tipsa om Tragedys skiva Intelligen Hoodlum / Saga of Hoodlum. Det här är någonting som jag tror att alla som älskar KMD och MF Doom också kommer att älska, då det går lite i samma ton. Framförallt vill jag tipsa om två låtar:

Back to reality
Grand groove

Dessa kan vara bland de fetaste jag hört på länge. Håll till godo och njut kära läsare!

» Lyssna på skivorna på Spotify

Anticon label sampler 99-04.

2010-07-04T12:45:00.002-07:00

Eftersom att jag som bekant aldrig tröttnar på att hypa Anticon så kommer här ett tips om en numera ganska gammal platta. Det var faktiskt just genom den här plattan som jag upptäckte Anticonkollektivets fantastiska musikaliska skattkammare. Jag vill minnas att jag satt hemma hos Matilda och drack starksprit och lyssnade på Bright Eyes när hon plötsligt visade en skiva som Albin hade gett henne som hon inte hade hunnit lyssna ordentligt på ännu. Sen satt vi och gapade hela plattan igenom, speciellt under Darla som än idag är bland det sjukaste jag hört i hiphopväg.

Vad som kan vara värt att poängtera att det här antagligen inte är någonting för your average hiphop heads, som till vardags mest gillar Gang Starr och Jedi Mind Tricks, för det här är svårlyssnat och väldigt experimentellt. Ge skivan ett par lyssningar även om du inte gillar det vid första lyssningen, för den växer - något enormt.

» Lyssna på Spotify

Madvillainy 2: The Madlib remix

2010-06-28T12:13:00.001-07:00

För mig är hiphop lite som en lunga, man tänker inte alltid på att man har den men är jävligt tacksam varje gång man kommer att tänka på att den faktiskt finns där och fungerar. Det är lätt att gå in i en konservativt smånostalgisk ställning där man konstaterar att det helt enkelt bara släpps skit från hiphopscenen sedan Commons "Resurrection". Vad som däremot är svårare är att faktiskt lyssna in sig på dagens (eller gårdagens för den delen) hiphop, ge det en ärlig chans och fortfarande uppriktigt tycka att det är dåligt.

Senast här om dagen så snubblade jag över en platta som faktiskt nästan fick mig att grina av lycka. Skivan är Madvillainy 2: The madlib remix och är någonting så klockrent som en fusion av MF Dooms eminenta låtar i sköna madlib tappningar. Varenda låt på skivan är så bra så det gör ont. Varenda låt på plattan är så tung att jag inte vet var jag ska ta vägen. Lyssna! Lyssna och säg att hiphopen är död (även om plattan trotsallt släpptes -08).

» Lyssna på skivan här

Recension: RJD2 - Inversions of the Colossus

2010-06-28T08:55:00.000-07:00

Mannen bakom bland annat Mad Mens vinjettlåt har släppt ett nytt album, Inversions of the Colossus. Det är en instrumental hiphopblanding som inte ber om ursäkt för sig vad det gäller stilar. Han är en otrolig begåvning på att renodla sina sound och även om spretigheten på spåren gör att det hela mest liknar ett mixtape så blir känner man ändå hans närvaro i musiken hela tiden. Det blir lite av ett showcase, utan att bli skrytigt och för mycket. Inversions of the Colossus är till hälften instrumentala versioner av låtarna på hans förra (väldigt hypade) skiva The Colossus, vilket ger en viss hemtrevnad. Han har dock gjort bättre ifrån sig tidigare, speciellt på det magiskt bra albumet Since We Last Spoke. Men på det hela taget: Bravo!

Lyssna på Spotify här!

Det lite billigare, lite sämre bröllopet.

2010-06-18T09:50:00.001-07:00

Imorgon gifter sig ett 20-tal människor med varandra i Moriskan, Folkets Park i Malmö. De har skrivit äktenskapsförord, fixat banden till festen och gästerna är peppade.

Det tog dock tid att hitta någon som ville viga dem, inte på grund av mängden par som gifter sig samtidigt, utan för att de på förhand inte vet med vem de gifter sig. Det är scenkonstföreningen Potato Potato som arrangerar hela kalaset och det kommer bli ett kalas som heter duga!

Om du inte redan bokat din plats till själva ceremonin så kommer det bli en fest efteråt med insläpp kl 21.00. Då dukas borden av och ceremonisalen blir en klubb med liveband och sånadära discjockeys. Ses där eller i helvetet!

Läs mer!

http://potatopotato.dinstudio.se/

Festivalsommar 2010 - Emmaboda

2010-06-17T04:38:00.000-07:00

Emmaboda är en smal festival. Inte överdrivet mycket besökare, alltid små akter. Men alltid med extremt hög kvalitet, och dessutom med ett gediget gott festivalrykte. De säger själva att det bara finns tre äkta festivaler i Sverige; Arvika, Hultsfred och de själva. Det vill säga, de är de enda med en äkta camping som inte håller till i stadskärnan på utvald ort. Jag är beredd att hålla med, ska man åka på festival är någon av dessa tre ett förstahandsval om man vill uppleva en genuin festival. Stadsfestivalerna har råd med otroligt bra bokningar, men förlorar väldigt mycket på att de inte har en camping.

Med över tjugo år på nacken har Emmaboda vuxit till en skön festival som håller sig inom gränserna. Ganska skönt att de inte har storhetsvansinne som alla andra, får man lov att tycka. De har genom tiderna varit en plats för ung indiemusik, men på senare år har man sadlat om för att mer inrikta sig på den elektroniska dansscenen. Fortfarande bokas en hel del bra indie, men fokus ligger inte där. Med andra ord, en festival som passar mig själv som skon i stöveln.

Elektroniska

Emmaboda har inte riktigt samma typ av upplägg i sina bokningar som de andra festivalerna i Sverige, då de inte headlinar för att dra publik. Därför skriver jag bara lite kort om de band jag är peppad sönder mig på att se. Peppad sönder mig.

Emmaboda verkar ha sökt på bokstaven C för många bra bokningar har C i namnet. Cut Copy (Australiensisk electropop med starka Depeche-vibbar på sången), Crookers (som gått ner sig lite efter förra sommarens plåga med Kid Cudi, men som fortfarande kan leverera rikigt bra stentung electrohouse), Crystal Castles (vars sångerska måste vara den coolaste tjejen in the game) och Crystal Fighters (en Kitsune-artist som jag lärde mig digga via Pelski - nuff said? Hårt men med hitfaktor). Sedan tillkommer lite andra feta kulturkompanietfavoriter som är så bra att jag börjar jollra som ett barn när jag läser listan. Breakbot (lyssna på mina mixtapes. Fransk dunderskit), Proxy (som har gjort de absolut tyngsta låtarna i mitt arkiv - om han droppar Decoy får jag orgasm), Uffie (Som överhypades för några år sedan, liknande Yelle), Friendly Fires (Grums remix på Skeleton Boy är magiskt bra). Dessutom Mustard Pimp, Digitalism, Erol Alkan och Andreas Tilliander (!).

Indie

Indien är i år liten men kvalitativ. Många kära återseenden och något nytt stjärnskott hittar vi bland upplägget, där jag är mest peppad på att se Makthaverskan och Bye Bye Bicycle. Billie the Vision and the Dancers ligger naturligtvis varmt om hjärtat och har alltid gjort. Parken måste ses, likaså Wavves.

Slutligen

Jag är otroligt peppad på att dansa. Och tillsammans med Arvika kommer det här bli en dansant sommar, minst sagt!

Något för queerteoretikerna och genusforskarna?

2010-06-16T05:10:00.000-07:00

Något som är intressant om att skämta med fördomar är att det både skingrar och befäster dem samtidigt. Som den här reklamen om manlighet. Den är jätterolig för att den är alldeles för överdriven, men ändå så är mansbilden som visas upp precis det ideal som vi anses eftersträva. Man skämtar om något som alla i hemlighet (eller inte) vill åstadkomma och överdriver målet för att få en komisk effekt. Blandat med en rapp text om att omanliga män luktar kvinna och lite specialeffekter har du en lyckad kompott humormaterial som dessutom säljer produkten.

Jag låter mig roas samtidigt som jag skäms en smula. Tänk hur störd den här reklamen skulle se ut om den var gjord för kvinnor. ("Hallå killar, jag är tjejen du egentligen vill ha, men din kvinna kan lukta som mig om hon slutar använda den där manstvålen"). Sverige skulle rasa i kvällstidningarna. Fi skulle fördöma reklamen och Nyamko Sabuni skulle odla skägg. Nä..

Egentligen ville jag bara roa er, men lek med tanken för en sekund.

Fo Yo Pleazure

2010-06-13T03:59:00.001-07:00

Jag slänger upp en liten Spotifylista jag gjorde till min syster för att hon skulle lyssna in sig lite på det som jag peppar på Arvikafestivalen. Fet skit! Enjoy. (klicka bilden)

Festivalsommar 2010 - Roskilde

2010-06-12T07:52:00.000-07:00

Roskildefestivalen i Danmark firar 40 år i år och är utan tvekan skandinaviens största och mest etablerade musikfestival. 160 band spelar under fyra dagar på sex scener och bara antalet volontärer under festivaldagarna uppgår till den imponerande siffran 25.000 - enligt deras hemsida. Roskildefestivalen är också antagligen nordeuropas dyraste festival och en biljett kostar ca 2, 300 svenska kronor. Men bokningarna brukar vara bra. Och festivalen sägs vara lite av en upplevelse i sig (som alla större festivaler är). Av dessa 160 band känner jag dock endast till en bråkdel, mest beroende på att det är mycket danska indieorkestrar som spelar. Jag erkänner att jag inte har överdrivet bra koll på den scenen. Men här finns ändå en hel del guldkorn.

Headlines

Det är kanske mest för dessa band som jag skulle kunna tänka mig åka hit. Gorillaz, Muse, Prince, Prodigy, Patti Smith och Them Crooked Vultures är band som står högt på min önskelista över live-akter. Speciellt Gorillaz, Muse och Prodigy är band som jag lyssnat på sedan tidiga tonåren men aldrig tyckt mig ha råd att betala typ konsertbiljett på någon arena i Stockholm för, och dessutom lyckats missa alla festivaler de spelat på. Därför vore det grymt kul att glida omkring på festivalområdet och bara uppleva gamla minnen och stora konserter. Men biljetten är kanske lite för dyr bara för att dessa band ska motivera köpet. Them Crooked Vultures, Prince och Patti Smith hjälper dock till ordenligt mycket. Nephew och Jack Johnson är för mig helt ointressant.

Övrigt

Det finns så mycket band att skriva om på den här festivalen att jag helt enkelt buntar ihop det i en klump. Festivalen är nämligen så dyr och bred att det för många blir den enda festivalen man åker på. Trist och kul. Här är åtminstone de band jag är peppad på att se: Kings of Convenience, LCD Soundsystem, National, Robyn, Vampire Weekend, Beach House, Bear Quartet, Casiokids, Efterklang, Brother Ali, Converge och Florence + the Machine. Kul men inte så att man flyger i taket. Så att säga ... Hur som helst måste det alltså till något extra för att jag ska tippa över gränsen till att köpa en biljett där jag nu står och väger. Och detta extra är då sällskapet. Alla mina vänner verkar jobba i år igen och jag är ensam kvar (av de som har faktiskt har råd att gå utanför huset). Så det blir nog ingen dansk tur i år, men man hoppas ju på att bokningarna tar en med storm nästa år, så man kanske vågar skita i polarna. Vem vet?

Darth Snoop

2010-06-08T05:16:00.000-07:00

Jag hyllar. Rakt av. Adidas har verkligen överträffat sig själva denna gången.

Festivalsommar 2010 - Way Out West

2010-06-06T05:09:00.000-07:00

Från ingenstans dök helt plötsligt en ny festival upp i Sverige för några år sedan som ställde hela festivalsverige på sin spets. Way Out West i Göteborg levererade en ordentligt tung line-up utan att ha något tidigare rykte och lyckades slå sig in i en hårt etablerad branch. Bra gjort! Västkusten har tidigare varit utan något liknande tidigare i Sverige och det är kul att se en modig, svulstig gest som faktiskt känns genuin och som dessutom klarar sig i konkurrensen. Men i år har Way Out West slagit knut på sig själva, deras bokningar i år ger mig ståpäls.

Till skillnad från andra etablerade festivaler i Sverige finns ingen camping på Way Out West. Istället får man fixa boende själv, vilket egentligen genererar lite fetare artister eftersom arrangörerna slipper lägga pengar på camping. Lite jobbigt blir det för oss ickegötare, som istället får ringa faster Agda och hoppas att hon pallar att man droppar förbi runt fyratiden, skitpackad och nerspydd men helt euforisk efter ens livs bästa konsertupplevelse. Jag åker gärna på festival för att kolla på band, även om det är kul att supa så hamnar det i andra hand. Därför passar detta mig ganska bra. Campingar i all ära, men man är ju inte 16 längre... så att säga...

Headlines

Way Out West har lyckats dra intressanta headlines, något som imponerar i dagens klimat, där de flesta festivalarrangörer aktivt jobbar för att hitta så stora och säkra kort som möjligt. Iggy & the Stooges är ett slag underifrån. Jag har inte lyssnat på Iggy sedan jag gick i ettan på gymnasiet och spelade sönder the passenger på cdn och gitarren men helt plötsligt är jag sugen igen. Lykke Li kommer, Sveriges snyggaste indie-elektronika (rent musikaliskt) som har lyckats slå internationellt utan att vi i Sverige riktigt fattade det. Hon hade extremt mycket blogg-love under 2009 och är tillsammans med Robyn och Fever Ray del i en exporttrio coola elektrobrudar från Sverige som just nu tar världen med storm. Synd bara att hon var med i Twilight... Men det är en annan historia. La Roux. Ginger love. Jag har lyssnat på denna flicka sedan jag för några år sedan hittade ett par remixer (bl a av Jack Beats och Foamo) som slog undan benen på mig - kommer bli skitfett med andra ord. Och M.I.A. kommer, hon och jag ska ha ett litet snack om hennes senaste video... Jag hade även hoppats på Q-tip men han ställde in. Idiot.

Elektroniskt

På grund av att de flesta indieakter idag friskt blandar elektronika och indiepop så är det svårt att särskilja dessa två. The XX är ett sådant typexempel. De blev extremt hypade i höstas, med all rätt. Dessutom gör de flera egna feta remixer på andras musik. Miike Snow, som inte behöver ytterligare presentation på denna blog, kommer inte bara hit utan till alla andra festivaler i Sverige. Men det är OK, för de fetknäcker som man sa på nittiotalet. LCD Soundsystem och Marina and the Diamonds kommer dessutom! De senaste har verkligen haft blogghype med många extremt feta remixer det senaste halvåret.

Rock

Nicke Andersson från The Hellacopters har precis släppt en ny skiva med sitt soloprojekt Imperial State Electric. Det låter som Nicke - och det är väl tur - men bättre än på länge. Soundtrack Of Our Lives har ordnat ett samarbete med Göteborgs Symfoniker och hemliga gäster som kan bli riktigt fett. Jag är nämligen kär i Ebbot. Och gravid med hans barn. Skoja.

Indie

Det är här, på indiebokningarna som Way Out West har slagit knut på sig själva. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. De har i princip bokat precis ALLTING som jag lyssnat på den senaste tiden. Helt sjukt. Jag bara droppar namnen. Mumford & Sons, Beach House, Girls, Jónsi, Radio Dept, Tallest Man On Earth och The Drums. Jag kan inte nog peppa. Dessa artister för sig hade gjort att jag köpt biljett.

Slutligen

Peppen är på topp. Bokningarna är skitbra, jag har ringt Agda och fixat sovplatsen och jag har dessutom inte varit i Götet på länge så det kan bli fint att återse stan. Jag åt skitgod japansk buffé på andra långgatan där förra sommaren och åkte igen inom 1 ½ timme. Fet upplevelse men det kan nog bli bättre i sommar. Festivalen äger rum mellan 12-14 augusti och en biljett är skitdyr - 1345 kr. Men värd. Faktiskt.

I used to be a sneakerpimp but hiphop stole my shoes.

2010-06-04T05:58:00.000-07:00

Nu tänker jag göra någonting väldigt okonventionellt, nämligen avslöja en utav mina källor. I många sammanhang skulle det kunnat leda till en ytterst plågsam död, men i just det här sammanhanget får det snarare ses som en hyllning till den goda smaken. När det kommer till hiphop så vänder jag mig alltid till Miguel. Då vet jag att jag bara kommer bli matad med det bästa av det bästa och att jag alltid kommer att kunna upptäcka nyheter jag missat.

Senast för ett par dagar sedan så stötte jag på detta vis på en riktig hit, nämligen Dexters platta Hi-Hat Club. Skivan innehåller ganska så vanliga hiphopinstrumentaler men det är någonting som ändå etsar sig fast och får en att vilja lyssna om och om igen. Under de två eller tre dagar som jag känt till skivan har jag antagligen lyssnat på den minst 15 varv, så pass bra är den. Kanske är det bara att den kom helt rätt, när Damu the fudgemunks senaste album redan fått mig att sukta efter instrumentaler, eller så har det att göra med den perfekta kompotten av jazz- och fusionsamplingar. Hur som helst så är det här en perfekt platta för att drömma sig bort till smutsiga tunnelbanevagnar i äpplet, sommarcruising på brädan och skrivblock.

Vad gillar ni för instrumental hiphop? Kommentarsfältet är erat och nedan.

» Lyssna på Dexters platta på spotify.

School's out

2010-06-02T12:35:00.000-07:00

Den här delen av året är verkligen episk. Just nu springer en hel hög med gymnasister runt i vårt avlånga land och är dyngraka på fulöl och vin, redo att möta framtiden. Studenten nalkas med stormsteg och jag tror knappast det är någon som har missat det. Det jag ofta frågar mig är huruvida dessa gymnasister super och gråter i dagarna sju för att de är optimistiska inför framtiden och ett vuxenliv kantat av färggranna upplevelser eller om det faktiskt är så att de vet vad som väntar: arbetslöshet, ensamhet, nedskärningar, hungriga magar, trötta leder och magsår.

Ledsen över att behöva grusa era förväntningar, men den riktigt hårda skolan är inte över - den börjar nu.

Till oss som redan kommit förbi det där och resignerat inför varats otillräcklighet vill jag bringa en skål med min pucko-flaska. Den här listan går trots allt ut till er.

Simon.

» Lyssna på spellistan som dedikeras den resignerade skaran. (@ Spotify)

[Däänz]

2010-05-28T08:46:00.000-07:00

Jag erkänner, jag gillar danstävlingar på teve. Om man undantar Let's Dance. För jag hatar. Verkligen. Let's. Dance. Men det finns en hel del andra mer kvalitativa program som faktiskt har något att komma med. Eller det vill säga, där deltagarna har något att komma med. So You Think You Can Dance har precis dragit i gång sin sjunde säsong i USA och det verkar lovande. Kolla bara på den här killen. Jag har inte blivit så berörd av dans på... väldigt länge. Tack Anastacia som hittade klippet!

Kanye Wests blogg

2010-05-26T11:12:00.000-07:00

Kanye West, killen som tydligen fortfarande är sur över att ingen kan uttala hans förnamn, har en jävligt klockren blogg där han bara postar sköna grejer han hittar. Det brukar vara några fina bilder och möjligtvis lite namedroppande, men han har nog aldrig skrivit tre hela meningar på rad. Vilket är rätt tacksamt med tanke på hur mycket han snackar i sina låtar. I veckan kunde man läsa om att Jay-Z och Jack White (även kallad Jay-W) har varit i studion tillsammans och förhoppningsvis släpper lite fett material. Jag är lite skeptiskt inställd, men det har mest att göra med att jag blev så gruvligt besviken på "låten" Jack White gjorde till James Bond-filmen Quantum of Solace. USCH!

Sedan kunde man även titta på en video med Rihanna och Slash. Skit. Jag hatar båda två nämligen. Vet inte ens varför jag brydde mig om att skriva det här eller ens titta på det. Jag är väl på bra humör, då brukar lite förolämpningar slinka med. Den är jättekonstigt mixad också, med en störig dancehall-snare längst fram och timbalandliknande synthbakgrunder längst bak. Slash fick inte ens spela solo. Vilket kanske bara gjorde saken bättre; jag är nämligen kroniskt Slash-solomättad efter att han runkade av sin gura i 25-30 minuter på en trött Ozzy Osbourne-spelning på Hultsfred för några år sedan.

Här får ni titta själv och gärna säga vad ni tycker.

Något som Kanye däremot prickade rätt fett var att hitta Familjens nya platta och hypa omslaget. Det är en ball platta, iofs utan hittar men ändå helt ok, och omslaget är verkligen asfett. Och det säger jag inte för att Kanye tycker det... Ni kan även lyssna på Familjens platta på Spotify. Favoritlåt: Det Var Jag.

Men! Det fetaste återstår. En riktigt fet låt dök upp bland alla NAS och T.I.-inlägg. Nämligen New York is Killing Me av Gil Scott-Heron och Mos Def. Ett extremt avskalad minimalistiskt soul-hop samarbete som kommer spelas måntta gånger i mina lurar i sommar. Ni kan lyssna här och även ladda ner låten.

Besök också Kanyes blogg och samla lite samtalsämnen om ni skulle träffa på en ... person som tycker om ... sån ... musik och sånt .. eh. Du vet. Han skriver faktiskt om en del feta grejer. Som the Dart Vader Projekt. Men det får ni själva läsa bloggen för att veta vad det är. Rätt värt.

Håll Det Riktigt - Stanna Svart - Fred Ut!

Festivalsommar 2010 - Arvika

2010-05-22T08:31:00.001-07:00

Jag går som bäst i funderingarna kring vilka festivaler man ska besöka i sommar. Det börjar bli dags att bestämma sig nämligen. Inte för biljetternas skull utan snarare för att ladda ordentligt i förväg och kunna bygga upp förväntningarna. Sedan handlar det också om att ha lite koll på de olika festivalernas utbud för att kunna förbereda sig på vilken man ska övertala polarna om, när man väl själv bestämt vilken som verkar vettigast. Jag är en sistaminuten-åkare. Jag hänger alltid på i sista sekund och tar det som det kommer, undantaget när jag lyckas snylta till mig en biljett på något sätt.

Jag har jobbat på rätt många festivaler, och uppträtt på en del men jag har aldrig varit vanlig funktionär, så jag har faktiskt inte en aning om det är värt att få taskig mat, slava med människor man inte känner och aldrig kommer vilja träffa igen enligt ett schema som är skitsvårt att få ihop med de band man vill se sen antagligen missar ändå för att man däckar i tältet av att man är så trött. Jobbar man dessutom på Arvikafestivalen får man inte ens supa på sin fritid, men det kanske är värt det. Jag har som sagt inte en aning. Jag tänkte åtminstone berätta vilka festivaler det är värt att köpa sig en biljett till baserat på musikutbudet. Jag gör detta i en liten artikelserie och kommer prata om Arvika, Hultsfred, Peace & Love, Roskilde, Way out West och kanske någon mer.

För min egen del är jag sugen på delar av allt, men det är redan bestämt att jag åtminstone kommer åka till Arvika och jobba. For the record, jag är med och skriver schemat, så jag missar förhoppningsvis inte det viktigaste. Just på grund av att jag kommer jobba på Arvika är detta mitt första objekt att dissekera i en anatomilektion i festivalbokningar. Jag är liksom redan inläst på ämnet. Jag har redan yttrat en kärlek till festivalen tidigare i bloggen, på grund av en väldigt lyckad upplevelse förra året. Trots det såg jag inte alls många band, men de jag såg var snuskigt bra.

Headlines

Arvika skryter med Babyshambles(UK), Kent och In Flames som dragplåster. Absolut, de lär dra folk men det är svårt att toppa Depeche Mode från förra året. Babyshambles ger jag inte jättemycket för (helt enkelt inte min stil. Kan du tänka dig - en indiekille som inte gillar Pete Doherty?), Kent kan vara kul men lär inte bjuda på några större överraskningar och In Flames är svenska frontfigurer i världens officiellt mest förutsägbara musikstil: metal. Nä, anledningen till att åka till värmland hittar man inte i den översta raden på affischen. Sedan följer Robyn, Regina Spector(USA) och Volbeat(DK). Jag erkänner att jag älskat Robyn oavkortat sedan hon slog igenom, såg henne live för några år sedan och det var molto bene, hon blir bara bättre med åren dessutom så det kan bli riktigt kul. Regina Spector gillar jag också skarpt men Volbeat har jag ingen koll på. Dansk metal...?

Indie

Arvika bjuder på ett bra indieupplägg i år. Bra kvalitet generellt med några guldkorn. Till exempel JJ, Radio Dept., men tyvärr inte The Tiny som utlovat på grund av att Ellekari Larsson är gravid ... Hon skulle ju bli mor till mina barn ... Jag antar att man inte kan få allt, men man kan även se Mattias Alkberg, Markus Krunegård och Makthaverskan på festivalen och det vill man väl?

Elektroniskt

Arvika är ett gammalt svenskt synthfäste och det har gjort att festivalen har ett rykte om att boka bra inom hela den elektroniska genren - vilket verkligen stämmer i år. Jag vill gå på så många band att jag nästan funderar på att inte jobba utan köpa mig en biljett så jag inte missar något. Miike Snow (USA/Swe), Chromeo(USA), Danger(FRA), The Twelves(BRA), Den Svenska Björnstammen, Harald Björk, Four Tet(UK), Name the Pet, Familjen, Simian Mobile Disco(UK) och Teddybears. Det här är musik som konsekvent spelats i mina lurar ett bra tag nu och det är en blandning av lokalt och globalt som får det att kvittra i bröstet på mig likt hungriga fågelungar en vårmorgon.

Sammanfattningsvis?

En värd upplevelse om man är ute efter riktigt bra elektronisk musik och helt ok indie samt några större akter som man aldrig skulle betala en konsertbiljett för att se. Jag ger festivalen en åtta av tio möjliga. Det kommer bli fett. Ses där?

Här är en fet video för att peppa lite så här på lördagskvällen.

Akta dig för hYpEn O.o

2010-04-27T13:36:00.000-07:00

Vi jobbar ju mot hypen här på redaktionen - eller egentligen försöker vi ligga så långt före som det möjligtvis går. Pelle Forshed och Stefan Thungren säger: Det gäller att vara först med att sluta lyssna på ett band. Vi tar vara på det och slutar lyssna på det vi hör direkt och plockar genast upp gamla dammiga nyheter och vrider och vänder på dem och försöker hitta det långvariga värdet. Jag sitter t ex just nu och lyssnar igenom 10-talets indiehits, fyra månader efter att alla andra jävla bloggar körde en "best of the decade". Och jag tänker inte göra några listor, möjligtvis kan jag markera mina favoriter med en liten stjärna och samla dem på ett ställe, men ingen annan ska få titta och bedöma.

Domar har jag nog med själv, jag kom till exempel på mig med att skämmas lite för att jag lyssnade på The Ark på jobbet - trots att det är ett av mina favoritband. Sen trotsade jag mina demoner och vred upp volymen. Jag hade väldigt blandad musik på telefonen och det fick jag veta. Fugees, Jakob Hellman, We Were Promised Jetpacks, Bob Hund, Freddie Hubbard, Franz Ferdinand, Lykke Li och redan nämnda The Ark. Blandningen genererade en viss obekvämhet hos mina kollegor som ömsom sjöng med, ömsom skruvade på sig.

För att återknyta. Det finns två sätt att jobba mot hypen. Antingen ligger man långt före alla andra i hela världen vilket i dagens supersnabbt uppdaterande samhälle där nyheterna styrs av sociala medier och alla får reda på allt direkt är helt omöjligt. Helt omöjligt. Eller så chillar man lite och berättar allting tre månader senare. Jag tror på en fusion av de tu. Därför ska jag nu berätta något purfärskt (som - trots att jag fick veta det i går kväll men inte hann göra mer väsen än en statusrad på fejjan - redan känns old news. Alla har fan snackat om det på jobbet och på the allmighty fejs) och jag ska även säga något om något som vart hypat jävla länge. Men vem bryr sig? Kvalitet överlever nyhetens behag. Nu ska jag komma till saken. Jag ska bara skriva en mening till. Sådär.

M.I.A släpper en video som är vad Cartmans våtaste dröm antagligen liknar. Varför hon har valt oss rötottar som offer är helt oförklarligt. Jag vet inte riktigt vad man ska säga om det heller. Det är ultra-våld, tung musik och brottsligt hade hon valt en annan grupp. Kolla själv:

Sen tänkte jag nämna att våra kära vänner i Den Svenska Björnstammen har valt att ställa upp i någon så konventionellt och populistiskt som en musik-tävling. Inte är det melodifestivalen, men röstning har de i alla fall. Och till final har de gått. Så på torsdag den 29 april spelar de på Berns Salonger i STHLM med risk att vinna 3,5 miljoner kronor att göra av med. Den där zeppelinaren de snackat om i snart tre år är kanske inte helt långt borta ändå. Vi var och kollade när de spelade i stan i fredags och träffade Pontiak och lite annat gött. Det var vi och kidsen. Alla var 16-17 och det var freaky. Freaky friday. Här kommer en video de har gjort - lyssna på den osv.

Björnstammen gör ju inte bara egen musik utan en massa andra grejer också bland annat videor. T ex har de gjort Little Marbles video till den här låten och det är en liten bonus som ni får idag.

Gillian Welch

2010-04-26T00:31:00.000-07:00

Gillian Welch gör folk music. Jag gillar folk, på en tämligen konventionellt populistiskt sätt. Jag älskar t ex Oh, brother where art thou-soundtracket (Som Gillian Welch hade med två låtar på), tidiga Dylan, Simon & Garfunkel, Woody Guthrie, Dolly Parton, Johnny Cash och liknande. Även en del nutida svenskt i sammma anda och då helst Frida Öhrn eller First Aid Kit. Inga djuplodande indielabelsexkursioner här utan ganska rakt på sakstorsäljande mainstream ... fast american folk music.

Anyhow, Gillian Welch har gjort en skitfet platta för ett par år sen, närmare bestämt 2001. Den heter Time (the Revelator) och låter som två personer, två gitarrer, mycket plinkeplonk och jävla bra musik. Hon har en musikalisk partner vid namn David Rawlings, han spelar också gitarr. Just det, hon har även skrivit låten Everything is free som The Tiny gör en så lysande cover på deras första album Closer.

Här kan ni lyssna på Spotify

Jag gillar ju att posta videor så här kommer lite olika bra grejer, inte bara Gillian.

Populärkulturell musikfestival i Norrköping

2010-03-30T12:06:00.000-07:00

När jag och Simon var unga gjorde vi en festival på Kulturkammaren i Norrköping. Eller gjorde och gjorde, vi tog över en självdöende förening med våld, visade vart skåpet skulle stå och kom ut på andra sidan med flaggan i topp. Den hette fest i valen och var jävligt fet. Åtminstone som vi minns den. Sen dess har det egentligen inte hänt så mycket där nere på Kulturkammaren, vi var och besökte någon slags gratisrockkväll i höstas som var lite pinsam men det har nog inte att göra med bandens kvalitet utan vår extrema pretentionism. Hur som helst är det med nostalgi i sinnet jag vill uppmärksamma:

Klubb Republik (som Simon faktiskt har en domnande fot i) har nu tagit initiativ till något som kallas Pop Culture och även om det är en mycket liten tillställning (jämfört med vår blåval) så ser det lovande ut. Republik kör ofta på klubb Hugo i Norrköping och har en del stabila konserter i ryggen även om det inte är något utstickande (men ärligt - hur lätt är det i en stad där man måste satsa på säkra kort för att överleva?).

Sex lagom stora akter kommer att framföra egen och av andra människor komponerad musik. Jonathan Johansson, Makthaverskan (bilden), Joel Alme, Kite, Moto Boy och Per Egland blir'e. Jag och Simon har våra klara sympatier och kommer således (allt enligt vårt levnadsmanifest) spotta på de vi inte tycker håller måttet och tveklöst hylla övriga intill döden.

Om du inte kommer så missar du en viktig del av vår gemenskap. Det kan bli så att vi hypar det till döden men skiter i att gå i sista sekund för att vi är för balla - har ju hänt förut så att säga.

Här hittar ni Pop Cultures hemsida om ni inte fattat det (och parenteser är för övrigt vårens litterära grepp).

En hyllning till Sveriges största.

2010-03-29T05:51:00.000-07:00

Dagens egentliga tips är en hyllningsskiva till ett av Sveriges bästa popband. Känslan som infann sig var dock att denna hyllningsskiva skulle falla ganska platt om man inte sedan tidigare är bekant med vad som enligt mig mycket väl kan vara den största popskatt som går att finna i vårt avlånga land. Vilka är det då jag talar om? Några av er har antagligen redan lyckats lista ut vad som komma skall. Oavsett vilket - nu fortsätter vi!

1989 hände någonting i Luleå: en (än så länge) fjorton skivor lång saga startade. Trots att flera av medlemmarna har haft många andra projekt under de år som de spelat tillsammans så har detta projekt trotsallt varit deras huvudsakliga och även det som rönt mest framgång. Det band jag talar om är alltså The Bear Quartet. De utav er som inte känner till bandet för deras musik har nog dock hört talas om att de senast under förra året avsade sig en grammis och dessutom utkrävde en ursäkt utav grammisarrangörerna som enligt sångaren Mattias Alkberg "borde ha koll på att jag inte vill ha något med galan att göra".

Att gå in djupare på alla de album som vi under åren förärats med skulle bli en både långtråkig (rent läsmässigt) och tidskrävande historia så jag kommer istället att presentera det album som jag själv anser vara den absoluta höjdpunkten för att sedan lämna er åt ert eget öde.

Skivan heter Angry Brigade (länk till spotify) och släpptes 2003 på skivbolaget A west side fabrication. Det finns egentligen inte så himla mycket att säga om skivan som den inte kan säga om sig själv: allt sitter helgjutet och varenda spår känns som en riktig käftsmäll mot en, under denna tid, i övrigt ganska så feg popscen. Mina bsoluta favoritpår på denna skiva som jag tycker ni skall kolla in lite extra är Ask me don't axe me och All your life.

Och nu till den egentliga anledningen till att jag skrev detta inlägg: samlingsskivan Money Talks - A Tribute to Bear Quartet. Medverkande är bland annat Laakso, Junip, Kristoffer Åström och Bad Cash Quartet. Det allra skarpaste spåret på denna skiva är dock, lite otippat, en cover på Just Locals av inga mindre än The Concretes. Så låt nu den här skivan snurra flera varv i eran spotify kö och ni kommer att trollbindas utav flera års mästerligt låtskrivande.

Sverigedemokraterna.de

2010-03-24T14:27:00.001-07:00

En liten uppmaning till alla människor som ogillar Sverigedemokraternas uppmärksamhet: dränk den i länkar till antisidan Sverigedemokraterna.de - en sida som har som enda syfte att utplåna SDs riktiga hemsida som högsta sökresultat på google. Jag uppskattar idén och även om jag finner mig partipolitiskt obunden i mina åsikter och sympatier så tycker jag att Sverige är för bra för att ge utrymme åt rasister och bakåtsträvande nationalister.

Jag vill inte gå in på några detaljer kring vad de olika sidorna handlar om för det här inlägget fyller bara två funktioner: Att länka till Sverigedemokraterna.de och att uppmana fler till att göra detsamma!

Har du inte redan gjort det kan du även gå med i gruppen Sverigedemokraterna i riksdagen - Nej tack! på fejjan. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Dagstidningar:

SVD

Läs även vad internetprofeterna tror här.

Epic Academy Award Winning Movie Trailer

2010-03-14T08:09:00.000-07:00

Vet ni? Träffsäker humor.

Kitsuné

2010-02-24T12:47:00.000-08:00

Franska skivbolaget Kitsuné är bland de bolag jag högst värderar i att presentera högkvalitativ och fräsh electro-house. I likhet med t ex Ed Banger (Justice, Uffie, Breakbot) och Ekleroshock (Danger, DatA) har de flera tunga namn i stallet men också vågar ta sig an nya förmågor. Namnet syftar till den japanska rävguden och visst är kärleken till Japan stor - bl a släpptes en rätt fet EP förra året under namnet Kitsuné Hearts Japan, klicka för att lyssna på spotify.

Bland de artister som givit ut musik under Kitsunés skydd hittar vi allt från Klaxxons, Bloc Party, La Roux och Metronomy till Digitalism, Hot Chip, Simian Mobile Disco och svenska partysynthhjältarna Slagsmålsklubben. Det visste ni inte! Alla dessa har ni hört, antagligen lika många gånger som jag så vi ska inte prata om dom utan om de mindre akter vi hittar om man gräver lite.

Först ut: 80 Kidz

Jag snubblande över dessa retrofanatiker när jag lyssnade igenom lite Dangerremixer och den är det första ni ska lyssna på. Dangers 88.88 är inte en av mina favoritlåtar men med 80 kidz sköna nintendoversion och en långt tyngre drop än orginalet hittade även denna mitt hjärta.

Lyssna på spotify här.
Det finns även en hel del bra på deras myspace.

Boyz Noise

Jag lyssnat på Boyz Noise sen 2008, hans egna & down är en regelrätt klassiker och finns i så många remixer att man kan gå vilse i skogen för alla träden. Eller hur man nu säger. Den här är det iaf ni ska lyssna på. Den här har jag också lyssnat på tills öronen blödde en gång. Bland hans egna remixer lyser kanske den här Röyksoppremixen starkast på himlen.

Punks Jump Up

Jag vet att vi redan har snackat om Miike Snow, och jag vet att vi borde motverka hypen. Men hur kommer man som svensk pophitmakarduo, teamar upp med en amerikansk sångare och får världens just nu bästa electroproducenter att remixa ens skit? Det är så sjukt fett att den lilla ådra i mitt hjärta som slår hårdare för just svenska saker, och som jag ibland skäms över (speciellt i OS-tider) plötsligt blev lite kaxigare. Punks Jump Up är mä rklig nog de av de sjuka namnen på remixarlistan (Crookers, Caspa, Style of Eye och Fake Blood för att nämna några) som egentligen knäcker skiten ur alla. Jag dansar till jag dör, och för att rätt så var det faktiskt Simon som hittade denna - han blir nog lagom glad att jag postar den. Varsågoda ändå!

Bonus: Boyz Noise vs Justice -Phantom pt II

Det snackas om...

2010-01-31T13:56:00.000-08:00

Att en random musiklärare, Tom Caruana, har mixat ihop Beatles med Wu-Tang Clan och därmed gjort sig en egen version på DJ Danger Mouses Grey Album (mashup av Jay-z's svarta och skalbaggarnas vita). Det låter faktiskt inte så jävla tokigt som det låter. Raekwon har till och med twittrat om det.

Ni kan lyssna här

eller här (sjukt fet refräng)

eller t o m ladda ner hela albumet här.

Jean-Paul Gaulenskap

2010-01-29T13:55:00.000-08:00

Imorgon kväll går vi på coola POSTUMs modevisning på konstföreningen Verkstad, kvarngatan 38 i Norrköping.

Det kommer bli asfett. POSTUM tar sin inspiration från att galenskap kan vara kreativitetens frö och har således en visning med dårhusliknande kläder, kollektionen heter Stormavdelningen.

Läs mer här

....

och här.

En dramatisk gubbster tittar fram.

2010-01-28T08:01:00.000-08:00

Jag har tydligen en grej för äldre herrar, lite läskigt är det. Jag menar naturligtvis helt musikaliskt. Grejen alltså - inte det läskiga. Är förvirringen maximerad än? Nåväl, det är någonting med gentlemän i kostymer som har förfinat sitt uttryck i en sisådär 50 år och som kan vara attraktiva (helt i onödan eftersom de antagligen inte längre får upp den) trots sin ålder som bara är ... Coolt. Kolla lite på dessa gubbar och se fram emot att bli gammal, må du vara man eller kvinna.

Det som är fascinerande med dessa stofiler är att trots att de har en otvivelaktig charm och utstrålning kan jag bara tänka på hur snedvridna deras kvinnosyner måste vara. Nästan lite oschysst av mig att generalisera alla kändisar ur den gamla skolan som misogyna gubbsjuka kräk, men faktum är att det inte bara var kändisarna. Förlåt - är kändisarna. Undantaget är kanske att detta är ett personlighetsdrag som lyckats belysas extra mycket under mer eller mindre alla filmbiografier de senaste 15 åren, men ändå förlåtits på grund av det så kallade "konstnärliga geniet". Nu senast har vi Roman Polanski som ju verkligen är en het potatis i debatten kring huruvida konstnärer ska särbehandlas.

Min personliga åsikt är som följer: du måste vara extrem för att vara intressant, men bryter du mot lagen får du skylla dig själv för att det går som det gör.

Serge Gainsbourg har precis fått sig en sådan filmatiserad biografi, den heter Vie Héroïque och är fransk och således antagligen rätt fet som den mesta franska filmen är. Det ska bli intressant att se hur Serge porträtteras. Det verkar vara ganska mycket cigaretter, nakna kvinnor och skandaler - mycket franskt med andra ord. Se trailern här. Själv väntar jag fortfarnande ivrigt på någon slags bekräftelse av ryktena kring en filmatisering av Cornelis Wreesvijks liv med Hank von Helvete i huvudrollen. Ja, Hank von Helvete från Turbonegro, det kan bara bli bra.

Bonus: Serge stöter på Whitney Houston i direktsänd teve.

Three Frames

2010-01-27T06:33:00.000-08:00

Bilden är tagen från den helt sublima sidan Three Frames som varje dag postar tre rutor från en film, ofta hollywood, ofta åttiotal. Med rätt soundtrack har du dig en värdig lördagsunderhållning på den här sidan, här kommer därför ett urval av passande musik och några till rutor. En bild säger mer än tusen ord, men tre bilder säger ungefär tusen gånger mer, fantasieggande och inspirationsfullt.

MSTRKRFT (uttalas master-craft, du hade rätt Simon), är ena halvan av Death From Above 1979 plus producenten AI-P som också proddade DFA79s skiva You're a woman, I'm a machine. Att den rockrevolutionära bas-trumduon kunde förvandlas till ett av de bästa electroniska dansprojekten vi sett på den här sidan Y2K är så förvånande att jag faktiskt inte trodde på det, sant icke destå mindre - och det fick jag ju äta upp. MSTRKRFT har gjort ett samarbete med allas vår favoritsoulpianist; John Legend, som utmynnade i en hyffsat överfet låt som heter Heartbreaker, låten hamnade sedermera hos Wolfgang Gartner (californisk producent) som vida lyckades överträffa orginalet här:

MSTRKRFT ft. John Legend - Heartbreaker (Wolfgang Gartner Remix.

Miike Snow behöver kanske ingen introduktion längre med tanke på hur stor hypen varit det senaste halvåret, men här kommer ändå en liten summering. Tre killar, varav en amerikansk sångare och två svenska producenter som skrev Toxic åt Britney Spears, bestämde sig för att göra retroish electropop fast bra. De har fått en hit med låten Animal - den spelades bl a i ett Gossip Girl-avsnitt - men den låten jag vill att ni ska lyssna på heter Billie Holliday och är döpt efter ... Vet du inte vem Billie Holliday är så får du inte läsa mer här nu utan gå och bilda dig någonstans.

Miike Snow - Billie Holliday

Bonus: Miike Snow - Animal (Mark Ronson dubRemix)

Det var allt för nu tror jag, nästa gång blir det gubbmusik.

En post(rock) om Caspian.

2010-01-25T13:41:00.000-08:00

Nu när vi ändå kom in på postrock så vill jag bara flika in med ett tips som jag försökt tvinga vår enda stadiga kommentatör, Rickard, att lyssna igenom. Eftersom han läser och ger feedback på det vi skriver med en sådan hängivelse och dedikation att det knappt har sett sitt like så tänker jag härmed ge honom en officiell påminnelse (då han omöjligen kan komma att missa den):

Rickard, du (och alla ni andra läsare, givetvis) måste lyssna på Caspian! Det är väldigt likt både Explosions in the sky och Mono, så alla som gillar dessa två band bör med fördel också ge Caspian en chans. I och med att jag vet att Rickard har åtminstone två Explosions in the sky-vinyler i hyllan (Ojojoj! Akta killen som hänger ut sina vänner i sin blogg) så tror jag därför det kommer sitta som handen i handsken.

Det tror jag förresten att det kommer att göra för alla er andra som gillar Explosions in the sky också. Man kan säga att tjatet fick nå sin ände nu. Ett finis malorum om man så vill.

» Lyssna på Caspians skiva "Tertia" på Spotify.

2010-01-24T14:04:00.001-08:00

Vissa har det här med talets gåva, andra har det verkligen inte. Vissa har det här med självinsikt (som tidigare påpekat), andra har det verkligen inte. Tragikomiken i när fusionen av dessa två icke existerande socialt vitala egenskaperna leder till en arg videoblogg som hela världen bara hånar är ... underhållande och skräckfylld. Om status för den unge man som syns i videon här nere, innan han lade upp den här videon, var något som precis undflydde hans greppande händer som en tvål i duschen kan han bara drömma om det nu. Om ni inte har sett videon än så kan jag sammanfatta den såhär; han påpekar att Gingers do have souls! till skillnad från vad vi får veta i ett avsnitt av samhällsupplysnings-tvserien South Park. Tydligen är det någon på hans skola som sett avsnittet och han reagerar starkt eftersom han bl a är kristen.

Men jag, som den stora humanist jag är, har empati - även för de med mindre vett än jag. Jag tycker så synd om honom och den situationen han satt sig i att jag ska skriva en youtubekommentar där jag håller med honom och försvarar oss rödhåriga. Jag ska skriva passionerat om hur jobbigt det är att vara en vit ung genetiskt defekt övre medelklassman utan några bekymmer i världen utom sin hårfärg och hur den uppväxten formade mig till den starka samhällshjälten jag ser mig själv som idag. Jag ska berätta för världen att den här unge mannen, mitt i sitt livs första stora personlighetskris, inte är ensam. Jag ska... ärligt talat bara skrocka lite för mig själv åt att vissa människor verkligen inte gör det lätt för sig själva och sen läsa lite i den franska uppfostringsromanen Poil de Carotte (morotshuvudet) av Jules Renard, som jag en gång i tiden fick av min far i ett katastrofalt misslyckat försök att ge mig självkänsla.

We were promised jetpacks

2010-01-21T14:44:00.000-08:00

Sidan hypemachine är fantastisk - en hajptermometer som visar temperaturen på de senaste blogghitsen. Konceptet är beprövat, att samla många bloggar på samma ställe och göra lättöverskådliga översikter men Hypems genialitet ligger i den inbyggda spelaren i sidan och förfinas av möjligheterna att synka mot twitter, last.fm och andra sociala medier. Har ni inte vart där än är det kanske dags, man hittar inte ny spännande musik lättare.

Jag kan bara tacka Hypemachine för den här veckans fullständigt överumplande mängd fynd - allt från mashups av Jay-z/Justice till senaste MSTRKRFT låten, gästspel av Robyn på Stings dotters skivdebut (!) och ett par feta The XX-remixer.

Men allt detta till trots, och då vill jag ändå kalla ovanstående för en imponerande lista, hamnar helt i skuggan av en enda låt. Jag brukar försöka vara saklig i mina texter men allt som kommer ur mig är bara känslor, ord utan sammanhang och uppenbar innebörd, som kanske bara kan relateras till egna upplevelser.

Låten It's Thunder And It's Lightnning av det unga skotska indie-rockbandet We Were Promised Jetpacks. Lyssna här

Att lyssna på den här låten får mig nästan att gråta och det känns som att jag var 17 och hörde billie the vision för första gången, fast mer episkt.. En oerhört stark upplevelse, typ som ett moln av känslor, en torktumlare som kastar runt mig och jag växlar mellan melankoli och euofori som ett barn som väljer mellan två tuggummisorter. Det gör ont men det är vackert, jag känner mig oerhört liten och ensam samtidigt som jag skriker tillsammans med tusen andra röster i frustration. Och jag kan inte sluta lyssna.

Musikaliskt låter det allt Timo Räisänen vill men inte kan vara, det är postrock, indie, pop, dynamiskt, ljuvligt. Debutplattan kom i somras och de spelar i Stockholm på debaser slussen den 30 januari, naturligtvis jobbar jag då. Bajs.

Än så länge håller inte riktigt allt material lika hög klass, men låt dessa pojkar växa i skorna så kommer dom nog ta över världen.

Nämnde att dom sjunger på det vackraste som finns; skotska?

Casiokids + First Aid Kit

2010-01-13T10:12:00.000-08:00

Vintertid kan det var skönt att bli deprimerad, jag tror det - annars skulle det inte ligga på modet så här års. Själv motverkar jag möjliga nedgångar i humöret med två sommarfavoriter, norska Casiokids och västkustska First Aid Kit. De senare fick i våras väldigt mycket uppmärksamhet för en Fleet Foxescover. Som om den amerikanska indiehypen inte hade nog med beundrare satte två systrar som inte ens slutat gymnasiet (tror faktiskt inte ens den ena hade börjat när videon spelades in) amerikansk folkmusik och någonstans också mysskägget tillbaks på kartan. Plötsligt var det ok med rödrutiga vedhuggarskjortor och Bob Dylans julskiva hade en räddning som till hälften berodde på nostalgi, vilket är förståeligt med tanke på att vi befann oss i någonslags mystisk post-MJ-feber vars ringar på vattnet tydligen fortfarande märks på karaokebarer på landsbygden. Denna MJexplosion som kom efter hans död hade ju naturligtvis en motreaktion - de som sa sig aldrig ha lyssnat på Billie Jean var så nödgade att bevisa sin indiehet att hösten 2009 blev ett enda skunk-popaganda-panda-retro-indie-hipsterparadis. Agreed? Inte? Ok, jag kanske gick lite långt, men jag såg faktiskt First Aid Kit på Arvikafestivalen i somras och trots att det blev lite enformigt efter ett tag med exakt samma ljudbild, var det en riktigt bra spelning - som såklart hade sitt fulla klimax i den efterlängtade Tiger Mountain Peasant Song, här kommer den:

Norska Casiokids är ett band som fångades i mitt blickfång tack vare bandnamnet. Inte många band gör det, och väldigt få av dessa enstaka visar sig innehålla något efter att ha gjort ett bra första intryck. Att spela någonslags instrumental psykrock toppat med ett par feta electrosynthar är så idiotiskt genialiskt att jag nästan kissade på mig. Jag kan inte hjälpa att tänka på Herbie Hancocks 80talsanthem "rockit" och Dungen samtidigt. Tänk att någon har tagit Bob Hund and put a DONK on it, åtminstone på Fot i Hose som jag gick omkring och nynnade på hela sommaren. Bandet har sin korta livstid till trots en imponerande resumé; de var första singelsläppet på norska i England, de har lanserat sin skiva med en dagisturne (!), gjort ljudinstallationer and the list goes on. När jag såg dom live spexade dom ganska mkt, fast på ett skönt sätt, det ballade ur lite som man vill att en riktigt bra förfest ska göra precis innan man sticker och lämnar allt bakom sig för nattens äventyr. Låt mig exemplifiera; runt sista låten eller så kommer två vilsna funktionärer in på scen med enorma papier machéhuvuden och börjar dansa lite stelt, innan du vet ordet av har tre-fyra bandmedlemmar bytt instrument och för att toppa det springer en random människa i schimpansdräkt in med en tamburin, samtidigt går det så vilt till på dansgolvet att man knappt vill kolla på bandet - så mycket svängde det.

Varsogoda: Två videor med Casiokids.

Veckans indietips: JJ - No 2

2009-12-29T13:16:00.000-08:00

Kvällen till ära så skulle jag vilja tipsa om No 2 av JJ. De flesta av er har nog redan hört talas om den då den tillhör en av årets mest hypade skivor. Är det så att du trots detta inte hört skivan så rekommenderar jag att du loggar in på spotify och slår igång den omedelbums! Skivan är någon form av lättsmält, drömsk electropop och bör nog passa de flesta som tycker att Lykke Li och Radio Dept är något utav det bättre som hänt den svenska indiescenen under det senaste årtiondet.

Lite kul kuroisa för er som inte redan listat ut det själva: Låten Ecstacy är faktiskt en cover på ingen mindre än Lil' Wayne himself (orginallåten heter Lollipop).

» Lyssna på No 2 på Spotify
» Lyssna på Lil' Wayne's Lollipop på Spotify.

Musiktips från Google Wave (+ en liten tävling)

2009-12-23T14:32:00.000-08:00

Sedan jag fick min invite till Google Wave så har mina möjligheter till musiktips vidgats markant. Detta då Google Wave har den bästa indietipstråden till dago dato. Jag har inte hunnit igenom hela ännu då den är cirka 150 videos lång, men så här långt så är jag minst sagt mer än tacksam. Nedan följer några av de eminenta låtar jag snubblat över tack vare detta eminenta webverktyg.

The Sea Is A Good Place To Think Of The Future from Los Campesinos! on Vimeo.

Phoenix - Armistice (Live on KEXP) from Jim Beckmann on Vimeo.

Bland dessa videos så är det framförallt två som satt sig i mitt huvud, och dessa är då White Rabbits "Percussion Gun" och The Twilight Sads "I became a prostitute". Dessa två får åtminstonde mig att höja rejält på ögonbrynen. The Twilight Sads låt känns väldigt shoegaze, vilket ju aldrig är fel.

Vill du ha en invite till Google Wave? Vi har fem stycken att dela ut. För att delta i utlottningen av dessa så vill vi att du skickar ett mail med svar på frågan nedan till dinbastablogg@gmail.com.

Vilket år släppte The Twilight Sad sin första platta?

1. 2006
2. 2007
3. 2008

Veckans tips: Stockholmsnatt

2009-12-22T03:41:00.000-08:00

Såhär da'n före da'n så vill jag tipsa om en serie som just nu slukar all min dödtid på jobbet. Serien heter Stockholmsnatt och publiceras på SvD ungefär en gång i veckan. Serien, som handlar om ett södergäng behandlar såväl indiekultur och creddighet som hipsterism och vuxennojja i ett. Det här var VÄLDIGT efterlängtat.

Julen är räddad!

Songs for the sleepless.

2009-12-13T13:52:00.000-08:00

Ikväll, kära läsare, så föräras ni en artikel i det minst sagt diskutabla ämnet musik att somna till. Jag kommer att fokusera på musik som iallafall får mig att känna mig harmoniskt tillfreds och som gungar mig närmre den värld som i dagsljus mest frekventeras av trötta skiftarbetare och allehanda sagoväsen. Fördomsfull som jag är så kommer jag dessutom att utgå ifrån att det inte är allt för många utav Kulturkompaniets läsare som attraheras utav tanken att sova till strafftechno eller Cannibal Corpse (allra minst jag själv).

Mitt säkraste tips för att försäkra sig om att sömnlösa nätter inte blir längre än nödvändigt är Keith Jarretts live-session ifrån Köln anno 1975. Fördelen med denna skiva är att varje akt har en snittid på ungefär femton minuter. Således har man god tid på sig att komma till ro. En annan fördel med just denna skiva är att den lunkar på i ungefär samma tempo och stämning hela vägen igenom. Den enda nackdel jag kan komma på såhär på rak arm är att den faktiskt är så otroligt bra att det är lätt hänt att man istället för att fokusera på den avslappning man så hungrigt längtat efter börjar fokusera på hur fantastisk skivan faktiskt är, och således ligger vaken istället. En grundförutsättning är med andra ord att man lyssnar igenom skivan såväl en som två gånger innan man försöker sova till den så att det inte blir en allt för stor musikalisk chock.

Nästa tips är inget mindre än The Virginia EP utav bandet The National. Bandet upptäckte jag ärligt talat inte förräns för två månader sedan då min flickvän sonika slog på skivan en onsdagkväll efter jobbet när vi båda var redo att kollapsa av utmattning. Jag skall helt ärligt erkänna att jag nog sovit igenom den här skivan fler gånger än vad jag faktiskt lyssnat igenom den aktivt. Inte desto mindre så är det en fantastisk skiva och bandet i sig har oändliga potential.

Avslutningsvis så tänker jag nämna den skiva som jag troligtvis nyttjat mest frekvent när jag haft svårt att somna. Nämligen Radio Dept's Pet Grief. Det här kan vara ett utav de bästa svenska försök som gjorts till att göra någonting utav den oändliga inspirationkälla som shoegazing-genren utgör.

» Lyssna på "The Köln Concert" av Keith Jarrett på Spotify.
» Lyssna på "The Virgina EP" av The National på Spotify.
» Lyssna på "Pet Grief" av The Radio Dept. på Spotify.

Artikeltips: Meritokrati

2009-12-09T08:49:00.000-08:00

Idag stötte jag på en artikel på Dagens Nyheter som fångade min uppmärksamhet. Visserligen är den gammal som gatan, vilket antagligen kan få vissa att rynka på näsan, men den är också helt genial i såväl formulering som idé.

Det ligger nämligen i den mänskliga naturen att välja personer som man känner igen framför främlingar. Svenskar väljs framför utlänningar, snygga väljs före fula. Män väljs framför kvinnor, eftersom våra kollektiva fördomar sägare att de är mer dynamiska och geniala. Meritokratin är därför särskilt viktig för icke-privilegierade grupper som arbetarklass, kvinnor och invandrare.

Många gånger har meritokratin nämnts i annan klädsel i dagens högljudda(?) feministiska debatt, men aldrig så skarpsynt som i denna artikel. Position efter meriter och kunskap - ganska självklart tycker jag. Vad tycker du? Skriv gärna dina tankar som en kommentar nedan.

Medaljvarning

2009-12-08T12:43:00.001-08:00

Trummor & Orgel plus Ebbot är musikhistoria som inte får gå i graven för tidigt med dagens informationsflödes blixtsnabba förgänglighet. Inte heller föregångarna Hanson & Karlsson (visste ni att Jimi Hendrix har spelat in deras låt Tax Free?) - så här kommer lite godbitar. Och för den som sympatiserar med Etablissemanget kan man rösta på Trummor & Orgel i grammisröstningen. Själv håller jag mig utanför och köper istället en skiva om jag får råd, samt går på en konsert om pojkarna besöker staden. Mycket Nöje!

Arvika onanerar i skogen.

2009-12-06T03:52:00.000-08:00

Arvikafestivalen i Värmlands skogar har alltid vart ett vattenhål för synth-, goth-, metall- och allehanda värmlandspatrask. Med andra ord ett soft ställe att besöka en gång om året om man vill titta på märkliga människor och uppleva lite periferikultur. Sommarens upplaga upplevde min närvaro i form av frivilligarbetare, eller volontär som det så fint heter a francais. Nevertheless, festivalen var ett kaos vad det gäller organisation och många märkliga saker hände; funktionärskocken söp ner sig och flydde från festivalen redan andra dagen bl a. Men det är också en plats med mycket kärlek och stor samhörighetskänsla. Alla vi 22 000 som i somras såg på Depeche Mode i solnedgången kändes märkligt förenade i själen, en känsla som jag egentligen tidigare bara upplevt på min lilla favoritfestival Urkult.

Hur som haver så släppte Arvika i dagarna sina första biljetter, artistbokningar och promotionvideo. Denna video har fått långt mer uppmärksamhet än vad som räknades med, mest tack vare att Sverige, denna censurens fristad, har banlyst videon från televisionen. Festivalen har ju länge haft sloganen "Kärlek i skogen" vilket i år speglades genom en video där en naken flicka med peircing onanerar lite när hon tänker på festivalen. Genialt.

Här kan ni själva se.

Men jag känner mig i övrigt allmänt peppad på det första artistsläppet. Det stora dragplåstret är Babyshambles men jag, som inte gillar Pete Dohertys hattknarkrock men uppskattar hans rock'n'roll lifestyle, går mer igång på att få se The Tiny igen efter deras fantastiska nya platta, Markus Krunegårds grymma musik trots att han är ett arsel med flottigt hår, bekräfta hypen på Name The Pet och [ingenting] och naturligtvis dansa sig svettig till Teddybears.

Här kommer The Tinys senaste video och jag hoppas vi ses där i sommar.

Skivrecension: Fear Of Tigers

2009-12-01T11:57:00.000-08:00

Fear Of Tigers

Cossus Snufsigalonica

År: 2009

Betyg 9/10

Idag den första december tvåtusennio släpper Benjamin Berry aka Fear of Tigers sitt debutalbum Cossus Snufsigalonica gratis via sin facebookgrupp. Tidigare har Kulturkompaniet visat sin uppskattning av Fear of Tigers bl a via Kalle Röds Lila Mixtape, och vi (speciellt jag) hyllar denne brittiske DJ omåttligt mycket. Hans styrka är remixer och där har han en förmåga att finna vägar genom harmoniseringen av de orginal han bearbetar som är oväntade men ändå känns självklara. Dock innehåller Cossus Snufsagilonica (som faktiskt släpps helt indipendent utan någon signing till något bolag alls) inte några remixer varken av FoT eller någon annan. Men frukta icke! Ty även orginalmaterialet är riktigt bra, med starka melodier och mjukt påtvingande dansanta beats. Han blandar friskt nu-disco med indiehouse och mixar även in klassiska synth, house- och discoelement som wahwahpedaler, stråksektioner och samplingar från funkplattor eller 90tals-eurodiscohits. Resultatet är en varierad och dynamisk modern houseplatta som övertygar och, som det heter i branchen, "levererar". Fear of Tigers tar dig med på en resa dit du antagligen verkligen inte förväntat dig hamna när du tänkte på tigrar eller rädslan för dom. Kudos! Ett litet minus för bristen på remixer, även om det finns ett gott gäng utspridda på ett antal bloggar och fler lär väl dyka upp i efterdyningarna på albumet.

Favoritspår: Sirkka, The Adventures of Pippi Longstocking och Cossus Snufsigalonica.

Ladda ner plattan gratis (och lagligt) via facebookgruppen eller lyssna på Fear of Tigers MySpace. Några videor finns i nuläget inte och inte heller något på spotify, men en Youtubesökning ger en hel del smakbitar för den som önskar tumma på ljudkvaliteten men öka tillgängligheten. Jag skulle i första hand rekomendera den här mästerliga remixen av The Infadels Love Like Semtex:

Eller möjligtvis Ghost In The Waters Dodging Lasers.

Finkulturell referens: Om ni någonsin gillat musik som målar landskap; förbered er på nudiscons motsvarighet till Caspar David Freidrich eller möjligtvis Henri Roussau.

Ronald Jenkees, en missanpassad individs framgång

2009-11-30T12:58:00.000-08:00

Ronald Jenkees. Ett såkallat youtubefenomen. Han har uppenbarligen inte alla hästar i hagen men han är sympatisk och framför allt överdådigt begåvad. En kille som ingen mår dåligt av att gilla, speciellt inte efter hundra miljoner feel goodfilmer med allt från Tom Hanks och Cuba Gooding Junior till Leonardo di Caprio (ni får själva gissa rangordningen och Fråga nr 2: varför får inte tjejerna spela utvecklingsstörda?).

Är mannen en clown som alla hånar i mjugg bakom hans rygg eller skrattar åt på youtube, eller blir han likt Ringaren i Notre Dame (någon förutom jag som läst Victor Hugos orginal? Han är trots allt en fransk nationalklenod) accepterad för sin plats i samhället, något som var människa väl egentligen strävar efter att hitta?

Jag hyllar mannen av två anledningar. För det första: en liten dans som liknar det hemliga tecknet i filmen Team America, en dans som blivit ett älskat sällskap på dansgolvet och i glada och upprymda situationer. Detta binder samman mig och Ronald. Den andra är beviset på att riktigt stor musikalitet kan rymmas i en kropp som saknar konstnärligt intresse utan att det för den delen skalar av musikens kvalitet. En tankegång som går stick i stäv med den utbredda indiefilosofin som genomsyrar Sverige idag sen tjugo år tillbaks; man kan bara bli riktigt bra musiker/artist/band om man är en oskolad, självlärd, halvtaskig instrumentalist med riktigt mycket svärta på sitt sinne och sin ofta spruckna röst som ända möjlighet att berätta för världen om hur oviktigt allt egentligen är (Tack punken!)

Jag kan i den här meningen innefatta Kent, The Smiths, Lars Demian, Sahara Hotnights och ett par tusen till älskade och hatade artister. Den här killen är spelar inte deras spel. Han vill inte berätta en historia om en kärlek han en gång haft men förlorat, han spelar musik för musikens skull.

Detta, mina vänner, är ovanligt och underskattat. Tänk på det nästa gång ni hör Darins cover på Coldplay.

Kulturkompaniet gillar: William Klein

2009-11-25T10:35:00.000-08:00

Plötsligt en dag fick jag ett mail från min far. Nåja, jag var inte överdrivet överraskad, mail har man väl fått förut och farsan har man träffat men i mailet låg en länk. Videon som poppar upp är en kort dokumentär om en gubbe.

Det visade sig att pappa kände fotografen William Klein, en amerikan i Paris som gjort allt från dokumentärfilm om Muhammed Ali, popkonst och modescoop. Min far kan en hel del, men framför allt kan han överraska, Klein är nämligen en av den moderna fotografins större namn! Här kommer lite smakprov ur den store William Kleins samlade verk.

Klein, född 1928, bosatte sig i Paris mot slutet av 40-talet och har byggt sin internationella karriär med bas där. Hans fotografi har alltid haft en inriktning mot att skildra verkligheten med experimentella fotografimetoder som överexponering, lång slutartid, vidvinkellins och ofokus. Detta var radikalt och när hans metoder applicerades på modefotografin via Vogue i mitten av 50talet mottogs det med ilska och han blev sedd som fotografen som hatade fotografi. Men hans intryck på modevärlden skulle för alltid förändra modefotografin. Klein tog modellerna ur studiorna och satte dom på gatan. Han blev mer eller mindre alltså världens första streetstylefotograf.

Han bytte sen inrikting och lämnade stillbildsfotografin under en lång tid för att göra konst och framför allt dokumentärfilm. Dokumentären Mohammed Ali: the greatest gjordes i en tid när ingen tyckte om Ali. Han hade gått med Malcom X, konverterat till Islam och dessutom var han militärtjänstvägrare. Kleins mörka och råa inställning till filmandet kompletterar Alis redan deprimerade historia.

Klein gjorde även ett antal mer eller mindre väl emottagna filmer; Grands soirs et petits matins, om revolterna i Paris -68, The Little Richard Story - som ni själva får gissa om vem och vad den handlar och Qui êtes-vous, Polly Maggoo? som var en uppmärksammad film om en modemodell anno 1966. Här följer inledningsscenen.

Han hade även en period i sin karriär då han målade mycket på sina foton. William Klein lever än idag och är fortfarande verksam i Frankrike. Den översta videon är en intervju och dessa är tydligen extremt sällsynta så om ni inte redan har spanat in den så ta er tid. Han är nämligen något av en karaktär som inte backar för att skryta med vad han har gjort.

Det var allt för denna gången. Adieu mes amis!

Höstmys - en post om en film

2009-11-23T09:39:00.000-08:00

Idag är nog både jag och Kalle trötta som få. Det kan antingen bero på att livets hårda skola har försatt oss i en situation där vi båda arbetar åtta timmar om dagen som någon form av kundtjänsttelefonister. Det skulle även kunna bero på att vi spelade Tekken 3 till klockan två/tre inatt. Vilket som är mest troligt låter jag faktiskt vara osagt.

När man mår så här är det viktigt, iallafall om ni frågar mig, att man har ordentligt med pepp för att orka sig igenom dagarna. Visst - klart att baguetter med sjukt mycket pålägg och pucko hjälper till att driva en ur det zombiestadie som lätt infinner sig. Desto bättre är det dock att peppa med riktigt grym musik, gott sällskap och kanske dessutom en trevlig film som avslut.

Idag kommer jag att tipsa om en film som jag själv tycker är fantastiskt bra. Troligtvis har de flesta av er inbitna prettokulturrävar som läser våra artiklar här på kulturkompaniet redan läst den, men ni som inte har det har ett par riktigt trevliga timmar att se fram emot. Det stora blå, som filmen heter, handlar om fridykaren Jacques Mayol (som satte många världsrekord inom fridykning - varav många står sig än idag) och Enzo Maiorca, hur dessa växer upp och om deras konstanta tävlan om olika fridykningsrekord.

En scen ur filmen som är värd att minnas är när de båda fridykarna sitter berusade på botten utav en privat bassäng, iförda kostymer och med drinken i hand, tävlar om vem som kan hålla andan längst.

Nåja, ni får allt bedöma filmen själva. Avslutningsvis har ni, vanan troget, en trailer.

Spåkburk

2009-11-21T11:56:00.000-08:00

Jag har påbörjat en utbildning till kundtjänsttelefonist. Ja det är sant, det krävs utbildning för kundtjänsttelefonister. Och det är en överraskande dålig och undermålig skola vi arbetslivshungriga ungdomar har satts i. Efter år av arbetssökande i en tid när man (på något sätt) har råd att inte jobba och ändå klaga, är vi, de 26 lyckliga som blivit utvalda likt små oskyldiga barn som uppfostras av barbarer från stenåldern, snart lika förvridna och otillräckliga som de före oss som givit branschen ett så dåligt rykte. Den omfattande bristen på pedagogik gör att det är skitsvårt och jättetråkigt. Dessutom vill jag allt som oftast bruka våld på imbicillerna till utbildare vars språkkunskaper är jämställt med en bävers.

För de som vill bli den i Darwins teorier överlevande individen i språkbruksevolutionen slår jag ett slag för Vadsomvad.se. Sidan generar nya liknelser utefter ett programerat script och är sjukt underhållande. Ge länken till några mellanstadieklasser runt om i Sverige så kommer vi få språkrevolution om några år.

Med lite tur mina efterföljare kanske slipper lärare som säger t ex "domma" eller "genererar" med skj-ljud.

En video för att kompletera är ju på sin plats. Mogiord är ju sommarens favorit, men vi jobbar ju trots allt ändå mot hypen här på Kulturkompaniet.

fotnot. Jag tänkte försvara mig lite från möjliga språkfascistanklagelser men jag skiter i det, för jag tycker språket är både för viktigt och vackert för att struntas i. När det gäller det svenska språket får var och en göra som de vill, men då ska vissa vara medvetna om att de framstår som idioter. Vilket är helt uppenbart ovan.

Ordlöst

2009-11-19T13:06:00.000-08:00

Jag uppskattar som ni vet människor utan självinsikt, men det här tar ändå priset.

En kort notis (bah) om Human Size Giants och Nutmeg

2009-11-18T09:53:00.000-08:00

Det fanns en tid när jag mest lyssnade på band som Danko Jones, Mustasch, Gluecifer, Hellacopters och Foo Fighters. Den tiden är över och min musiksmak är långt mer vidsträckt, men jag hyser fortfarande stor kärlek för genren och ibland blir man påmind om varför.

För ett par år sen snubblade jag över Nutmeg i samma veva som jag och Simon bokade band till Fest i Valen (en småbandsfestival vintertid i Norrköping som nu gått i graven). Nutmeg lirar Hård Rock med orgel. Det är en vild blandning av riff, strokes-hintar och orgelmattor toppat med en röst som kan växla mellan Bob Hundvibrato och att skrika väldigt länge och hårt utan att det blir tråkigt. Det är dynamiskt, elakt och nyskapande. Tyvärr kunde aldrig Nutmeg ta sig till spelningen i Norrköping den där vintern för sångaren fick typ strupkatarr, vilket när man hör musiken kan tyckas naturligt. Nu är de lite småaktuella igen, bandet är just nu i studion och spelar in sitt andra album inför vilket jag är väldigt förväntansfull.

Lyssna på Nutmegs Myspace (min personliga favorit är Attention, den första låten jag hörde med dom typ vintern 05)

Eller kolla på den här videon.

->OBS - THIS IS SUPERFRESH, KOM IHÅG VAR DU LÄSTE DET FÖRST <- Det har snackats mycket om supergrupper den senaste tiden, alltså band med medlemmar som redan haft karriär några gånger. Inget som faller mig på läppen sådär direkt (varken konceptet eller några konstellationer jag hört talas om) men visar sig slutprodukten vara lyssningsvärd kan man säkert ha någon mer behållning av musiken än att kunna namedroppa bandmedlemmarna. Hur som haver finns det ändå en sammansättning som intresserar mig.

Human Size Giants är ett nybildat riffrocksband från Norrköping med Medlemmar ur P.G. Lost (postrock), Last Days of April(poprock), Eskju Divine(episk pop) och Rawhypnols(punk) samt Devils Whorehouse(Dödsrock). I min smak är den sista helt ofattbar i kontexten men visst, resultatet (enligt ovan ekvation) är klart godkänt så jag kanske ska hålla tungan i munnen. Eller fingret från tangenterna.

Human Size Giants låter faktiskt skitbra med fet distbas, bra driv och varierad sång. Låter som något jag typ hört förut men ändå inte, vilket brukar betyda en blandning av många saker jag hört mycket. Det är ett bra betyg; jag gillar att känna mig hemma men ändå uppleva nåt nytt. Jag önskar uppleva live och jag vill definitivt ha en skiva med fler låtar än de tre på myspacen. Än så länge är allt nytt men så fort jag får reda på nåt får ni det också. En Video har de i alla fall lyckats pilla ihop. Passa också på att lyssna på Human Size Giants Myspace.

Håll det fortsatt riktigt där ute!

Måndagspepp (som kan behövas ...)

2009-11-16T10:08:00.000-08:00

Vad dansade folk till innan Daft Punk, Justice eller Chromeo? Antagligen Zapp & Roger. Antagligen. Avgör själv.

Zapp and Roger är legendariska och More Bounce to the Ounce är en av hiphopens mest samplade låtar genom tiderna. Bandet består av ett gäng bröder och även om Roger Troutman (sångare och talkboxpioniär, han utgjorde väl halva gruppens framgång) blev mördad 1999 av sin yngre broder Larry som sen begick självmord (ryktena viskar om avund), så fortsätter Zapp och de andra att köra hårt än i dag.

Om man inte dansade till Zapp and Roger kanske man gillade Bootsy Collins. Om inte för hans överdrivet feta sväng så åtminstone för stjärnglasögonen. Eller gitarrsolot, eller saxsolot (Dave Koz, känd från Midnight Snack) eller jag vet kanske allt. Kanske allt.

Man dansade i alla fall inte till (funkens Roger Pontare) George Clintons Atomic Dog och den hippa Bow-wow-wow Yippie-yo-yippie-yay!-frasen som sätter sig på huvet och stannar kvar som en fluga i Bob Marleys hår. Jo det gjorde man nog förresten. Dessutom gästar ju Bustah Rhymes och (minst) 23 coola människor till.

Har någon hört talas om Tower of Power? Just det, Funkbandet med ungefär 34 töntiga (svintighta) vita musiker, varav en girafflång i mitten av blåssektionen och snuskigt tokfeta svarta sångare som byts vart femte år. Det började ungefär så här:

T O P kör fortfarande stadigt och var i Stockholm senast förra sommaren på Sthlm Jazzfestival. Hörde det på radio men missade själva konserten. Det fortsatte hur som helst med Stevie Wonders brorsa (asså han är inte det men låter som det plus att han spelar piano och är blind ... på allvar).

BONUSVIDEO:

Asså den här killen ... Han heter Ellis Hall och gör mig ledsen för att han är så begåvad. Nu blev det som vanligt alldeles för mycket Tower of Power för den allmänna folkhälsan, men så går det. Jag har icke desto mindre vänt min måndagsågren till en pepp som jag hoppas håller sig veckan ut, då jag och Simon drar till Hufvudstaden på Europavox festivalen och så vidare!

Keep It Real - Stay Black! Fred ut.

En kort notis om DatA.

2009-11-15T16:20:00.000-08:00

Okej, nu är läget som sådant: om cirkus sex timmar och 40 minuter åker jag på tjänsteresa till Karlskoga. Innan dess måste jag dock släppa ett tips som jag tror att ni (och om inte det så iallafall min käre kompanion Charles) kommer att älska innerligt. Det är en remix av M83s Kim And Jessie utav ingen mindre än DatA (som vi troligtvis redan har hypat sönder). Samme DatA kommer att spela på Debaserfestivalen Europavox så sent som på lördag kommande vecka.

Njut!

» Lyssna på M83 - Kim & Jessie (DatA Remix) på Spotify
» Lyssna på M83 - Kim & Jessie på Spotify

Pussel

2009-11-11T11:24:00.001-08:00

Charles gillar pussel. Charles gillar spel. Charles gillar pusselspel via internet. Charles tycker att hans läsare ska testa underbart vackra Machinarium. Du måste, genom att peka och klicka, hjälpa roboten tillbaks till sin flickvän som är kvar i staden han blev utsparkad ifrån.Tyvärr måste man betala för fullversionen. Men demot är gratis här.

Peka och klickaspelen har alltid vart stora favoriter hos mig och Samorost är ju en klassisk höjdare som fick hyffsat stor genomslagskraft och inspirerade många efterkommande bl a Machinarium här ovan. Spela gratis på http://www.amanita-design.net/samorost-1/

Samorost är riktigt bra och fick en uppföljare http://amanita-design.net/samorost-2/ som man tyvärr också måste betala för.

Kolla även innan sköna haplandserien. De skiljer sig lite från Samorost och Machinarium, du har bara en fast bild och måste göra allting i rätt ordning för att klara spelet. Svårt, men sjuuuukt kul om man har tålamodet, än mer belönande dessutom. Jag och Simon satt över msn i 16års åldern och hjälpte varandra med den första. Det var back in the days (Egentligen var väl back in the days när vi spelade SvenskMud över Telnet vid typ 13 års ålder).

http://se.t45ol.com/spel/1655/hapland-1.html

http://se.t45ol.com/spel/1991/hapland-2.html

http://se.t45ol.com/spel/1991/hapland-3.html

Grow Cube är ytterligare ett fantastiskt pusselspel med samma enbildsupplägg som vi såg i hapland. Du styr evolutionen på en kub genom att tillsätta rätt element i rätt ordning. Detta är väl det enklaste spel av alla här men med mer direkt belöning. LEVEL UP!!!! som dyker upp när du gör något rätt gör att man verkligen vill se hur det slutar.

http://www.eyezmaze.com/grow/cube/

Och sist men inte minst, Kao Fu Sen. Spelet är precis som de första spelen här ovan, "peka-och-klicka" men inte lika stort. Vackert och njutfullt.

http://www.minijuegos.
com/juegos/jugar.php?id=2270

Lycka till (det kan behövas)

En glasögonhistoria

2009-11-09T03:09:00.000-08:00

Igår var jag hos optikern för att göra ett syntest inför ett eventuellt införskaffande av terminalglasögon. Själv såg jag det mest som en rolig grej som jag gjorde bara för att lagen säger att man har rätt till ett par terminalglasögon om man sitter mer än en timme om dagen vid en datorskärm när man arbetar. Jag sitter ungefär sju timmar om dagen, vilket gjorde att jag tyckte mig ha lagen på min sida helt enkelt. Väl därinne skulle jag göra något lästest som alla med glasögon antagligen minns med någon form av skräckblandad förtjustning.

Hursomhelst så höll optikertanten för mitt ena öga vilket resulterade i att de annars så stora och tydliga bokstäverna plötsligt blev ett långt suddigt svart streck och lika enkelt var det konstaterat: jag har synfel. Varför skriver nu Simon om detta kan man kanske fråga sig? Jag kommer snart att komma till det. Jag valde hursomhelst ett par svarta horn rimmed-glasses i sann emo-prägel som jag tyckte fick mig att se intelligent ut (hur tokroligt det än kan låta såhär i efterhand). När jag stod där framför spegeln med dessa provbågar på mig så kom jag iallafall att tänka på musiker som jag starkt förknippar med att de bär glasögon, vilket också är vad denna artikel kommer att handla om.

Elvis Costello

Jag skulle förmodligen få stryk av både en och två personer om jag inte inledde den här posten med Elvis Costello, vilket jag alltså kommer att göra. Snubben som egentligen heter Declan Patrick McManus släppte sin första 1977 och har därefter fortsatt leverera mer eller mindre bra skivor egentligen ända fram till idag. Förra året adderade han även tv-shows host till sin gedigna meritlista i och med starten av programmet "Spectacle: Elvis Costello with" som även visas på svensk TV under namnet "Elvis Costello med vänner".

» Lyssna på "Elvis Costello - I want you" på Spotify (rekommenderas)
» Lyssna på Elvis Costello på Spotify

Omar Rodriguez-López

En annan musiker som får mig att associera till glasögon är Omar Rodriguez-López. Omar är mest känd som gitarrist i bandet At the drive-in som rönte stor framgång fram tills dess att de plötsligt splittrades. Ur detta föddes istället Mars Volta som även de kom att bli ett namn att räkna med internationellt. At the drive-in är ett emo/hardcore-band (faktiskt ett utav de bästa jag hört i genren) men inte att misstas med mindre begåvade band ur den senaste emovågen såsom Panic! at the disco och My Chemical Romance. Vad gäller Mars Volta däremot så är det ett experimentellt rockband som nog mest är kända för sina långa låtar - kring åtta minuter på skiva och ända upp till 20-30 minuter live. Omars soloprojekt som också går under hans eget namn däremot är någon form av experimentell spansk gitarr och är även det jävligt intressant. Av någon konstig anledning finns inte At the drive-in på Spotify så ni får hålla tillgodo med de andra två projekten.

» Lyssna på Mars Volta på Spotify
» Lyssna på Omar Rodriguez-López på Spotify

Olle Ljungström

Givetvis kan ingen lista av det här slaget vara komplett utan att nämna Olle Ljungström. Denna svenska popikon har för mig kommit att bli starkt förknippad med nördiga glasögon, inte minst sedan filmen "En film om Olle Ljungström" som förövrigt är det utan tvekan bästa musikerporträttet jag skådat. Olle klär utomordentligt i sina glasögon, ungefär på samma sätt som en ung Elvis Costello.

» Lyssna på Olle Ljungström på Spotify

Skivomslag

2009-11-08T02:25:00.001-08:00

Här om dagen så kom en av våra semifrekventa läsare, tillika min arbetskamrat, fram till mig och berättade att han hade ett artikelförslag. Han tyckte att vi borde behandla ämnet snygga skivomslag. Min spontana tanke var att det skulle vara lite som att bedöma ett konstverk utefter galleriet det hänger i, det vill säga någonting jag inte alls känner för att syssla med. Jag kunde dock inte släppa tanken och under helgen så fortsatte den att gnaga i mig och jag blev bara mer och mer övertygad om att det faktiskt är en bra idé. Omslaget är ju trotsallt en ganska viktig del utav att göra ett album konceptuellt såväl som ett konstverk i sig själv.

Utan innebördes ordning:

Alias - Unseen sights

Det här kan vara en utav de bästa mocksen någonsin. De flesta känner nog igen bilden som använts som grund till omslaget, men för er som inte gör det så är det omslaget till Bruce Almighty, en komedi med Jim Carrey som släpptes under tidigt 2000-tal. Filmen i sig är faktiskt helt värdelös, men i kombination med karikatyren av George W. Bush blir det helt enkelt för bra för att inte nämnas på denna lista.

» Lyssna på Spotify

Styrofoam - Nothing's lost

Styrofoam har vid det här laget släppt en hel hög med riktigt riktigt bra album. På just den här, Nothing's lost, har han samarbetat med ett helt gäng duktiga musiker, bland annat ovan nämnda Alias, Markus Acher från The Notwist, Ben Gibbard från The Postal Service och Andrew Kenney från The American Analog Set. Skivan är ett musikaliskt mästerverk i sig, men omslagethöjer det hela ännu ett snäpp. Bara en sådan sak som att den streckade linjen som vi ser under albumtiteln smyger sig vidare från framsidan och in på insidan av omslaget och över till skivan gör mig alldeles nöjd.
» Lyssna på Spotify

Why? - Oaklandazulasylum

Det här omslaget får tala för sig själv. Skivan i sig är riktigt bra den också, men omslaget står helt enkelt över vad jag är kapabel till att förklara i ord. Titta på det, lyssna på skivan, köp den och spela den i många år.

» Lyssna på Spotify

Sonic youth - Sonic nurse

Detta omslag är ju faktiskt ett konstverk i sig. Konstnären heter Richard Prince och konstverket i sig är en del av hans svit The nurse paintings. Inspirationen till dessa bilder kommer från estetiken hos omslaget till billiga pocketböcker, vilket givetvis också gör att denna bild lämpar sig väldigt bra som omslag till ett album. Precis som resterande nämnda album är även det här en riktig höjdarplatta som ni borde lyssna in er på.

» Lyssna på Spotify

Badly Drawn Boy - One plus one is one

Jag har alltid haft en fäbless för den typen av inredning som syns på detta album. Det känns magiskt och hemtrevligt och är dessutom förskräckligt vackert. Här har omslagskonstnären även infogat lite naturelement såväl i neder- som överkant vilket jag tycker föröjer stämningen ytterligare. Vackert sammanfattar det hela ganska bra.

» Lyssna på Spotify

Vi skulle gärna vilja veta vad ni läsare har för favoritomslag. Bombardera oss gärna i kommentarsfältet med bilder eller tankar.

Dagen efter

2009-11-07T05:50:00.000-08:00

Ibland blir fredagar eller lördagar eller andra veckodagar som är värda att firas, firade. Igår firades fredagen. Idag avnjuter jag frukterna av gårdagens sådd. Jag ligger som jag har bäddat, och det både skönt och förkastligt. Ni har vart där, kanske är ni där just nu: bakfyllans dunkla träskmarker.

Märkligt nog romantiserar jag över denna surstinkande lägsta formen av mänsklig existens. Jag njuter av att må dåligt och vara självömkligheten själv men ändå tycka att det var värt det. En ursäkt att få götta sig i allt det där man önskar man hade lika bra ursäkt för på en vardag efter jobbet.

Film passar utmärkt alla dagar i veckan men speciellt dagen efter, lika bra själv i sängen som med gänget från igår i soffan. Pizzan är köpt, colan likaså. Let the games begin!

Är det en hyrfilm är chansen stor att det, precis som på bio, dyker upp några trailers. Detta, mina vänner, är små små konstverk att njuta av. Jag har alltid älskat trailers, och blev alltid arg när någon skulle spola i början av vhsbandet. Jag blir nog det fortfarande vid närmare eftertanke. Rösten som rökt förtio paket cigg om dagen i lika många år, alltid de bästa scenerna ur en film, aldrig tråkigt och om den ändå inte var till belåtenhet tog ju den slut efter en minut och man slipper dessutom se hela rullen.

http://www.apple.com/trailers/

Där kan man gå vilse i timtal. Som tur är har ni en guide (moi) och nu jag ska dela med mig av några av mina favorittrailers från nu och då.

Jag gillar "feta episka actionrullar med mycket specialeffekter". Det är inget jag hymlar med, grabbigt eller ej. Den här filmen är någon slags Pocahontas med aliens och Sigourney Weaver. Av James Cameron! Jag är i himlen när jag drar upp den här i fullscreen.

Nästan lika lovande är Prince of Persia: Sands Of Time. Filmen bygger på ett tevespel, som nog inte sålde så bra men var kul att spela. Orginalet Prince of Persia är en legend bland tevespel, men uppföljarna som började dyka upp för ett par år sen har inte lyckats lika bra. Trailern är hur som helst "Fet episk action med mycket specialeffekter". Enjoy!

Prince of Persia: The Sands of Time

Trailer Park | MySpace Video

Jag slänger in en gammal goding när vi ändå håller på. Jag kissar allvarligt talat på mig när jag tittar på den här.

Och George Lucas har alltid hållt hög klass.

Här är en annan klassiker av Lucas och Ron Howard, en av mina favoritfilmer.

En liten till hinner vi med. Den här är norsk. Försök strunta i hurtbullen i introt.

Tack och hej. Och glöm inte http://www.apple.com/trailers/!

CAPSLOCK FRIDAY

2009-11-06T10:46:00.000-08:00

IDAG FIRAR VI, SOM VANLIGT VARJE FREDAG, CAPSLOCK FRIDAY. VÅR UPPMANING TILL ER ÄR ATT ENKEL: ANVÄND ENDAST VERSALER EN DAG I VECKAN OCH NJUT AV GLÄDJEN ATT FÅ SKRIKA PÅ INTERNET.

HURRA!

T - G - I - C - F -

THANK GOD (OR ANY SUPREME POWER IN YOUR CHOICE, I PERSONALY LIKE THOR)
IT'S CAPSLOCK FRIDAY!!!!!!!!!!!!!!!!

VILL PASSA PÅ ATT TIPSA OM MALMÖBANDET SKILLA SOM ANTAGLIGEN SÄTTER STÄMNINGEN PERFEKT EN SÅDAN HÄR DAG:

http://www.myspace.com/skillaswe

http://www.skillatheband.com/

FINNS ÄVEN PÅ SPOTIFY!

Skivtips #2: Anticon

2009-11-04T15:09:00.000-08:00

Efter den förra posten och på Charles begäran känns det dags för ett gäng med nya skivtips. Som vanligt så presenterar jag bara musik som går att lyssna på online. Inte för att jag skulle ha någon äcklig övertro på några piratideal utan för att jag helt enkelt tycker att det är ganska mögligt att skriva om musik utan att ni kan lyssna på skivorna jag skriver om. Det skulle kännas lite som att skriva om konst utan att även inkludera bilder.

13&God - Men at station

Vi fortsätter i lite liknande banor som förra gången med ännu mer bra grejer från hiphopkollektivet Anticon. Först ut är en riktigt tung EP utav ett band som heter 13&God och består av medlemmar från The Notwist och Themselves. Skivan, som heter Men of station, släpptes 2005 och ackompanjerades kort därefter utav en minst lika bra självtitulerad fullängdare. Det här är omöjligt att avfärda som "ännu en hiphop-platta". Många har nog svårt att överhuvudtaget gå med på att detta ens skulle vara hiphop. Lyssna själv och avgör.

cLOUDDEAD - cLOUDDEAD

Nu beskrev jag förvisso den förra skivan som ganska urflippad och märklig. I jämförelse med denna skiva är den förra dock vardagsmat. För att riktigt påtala hur pass märkligt det här ändå är för sin tid (skivan släpptes redan år 2001) så kan jag bara nämna att riktigt skarpa "traditionella" album såsom Commons "Like water for chocolate" och Jurassic 5:s "Quality Control" släpptes bara ett år tidigare. Det här är suggestivt, mörkt och egentligen i mångt och mycket så nära ren ambient man kan komma utan att sluta göra hiphop.

Telephone Jim Jesus - Anywhere out of the everything

Anticon är dock inte bara grymma på hiphop. En av de som bevisat detta är George Chadwick, mer känd som Telephone Jim Jesus. När jag under 2005s senare hälft ovetandes köpte A point to far to astronaut så var jag (mitt dumma fån) helt övertygad om att det var plain indiehop jag skulle få. Jag kunde inte haft mer fel. Ljudbilden är experimentell, spretig (och då i positiv bemärkelse) och så rå och mörk att man nästan blir mörkrädd.

Kalle Röds Skiftande Mixtape

2009-11-03T13:52:00.000-08:00

Jag har velat skriva en längre tid men inte riktigt vetat om vad, så vad kan då passa bättre än att göra sig en anledning? Därför har jag pillat ihop ett nytt mixtape (ni kommer få ett antal av de här, men det tror jag ni också börjar förstå, jag är typ Martha Stewart på mixtapes). Denna gången skiftar tejpet i kulör. Detta på grund av att innehållet är någorlunda spretigare än dess föregångare. All musik har naturligtvis sitt ursprung i den elektroniska genren, men variationen överstiger både produktionsdatum så väl som land, subgenrer och annat mer tafast... ni får gissa er till vad. Vi kan ha en tävling eller nåt, vinnaren får rita en ponny.

Varsågoda! Klicka här för att tanka Kalle Röds Skiftande Mixtape.

Låtlista med länkar till artisternas myspace:
1. Fleetwood Mac - Keep On Going (Cosmo Vitelli Edit)
2. Sebastien Tellier - Roche (Breakbot Remix)
2. Daft Punk - Digital Love (Algeronics Remix)
3. Fare Soldi - Survivor - (Saint Pauli Remix)
4. Surkin and Chromeo - Chrome Knight
5. Danger - 11.30
6. GRUM - Go Back (Le Castle Vania remix)
7. Ghostface Killah - Charlie Brown (Yuksek Remix)
8. La Roux - Bulletproof (Redial remix)
9. Herve - Cheap Thrills (Detboi remix)
10. Lenny Kravitz - Let Love Rule (Justice Remix)

Jag orkar inte skriva om allting här, vissa grejer är lite gamla så antingen har ni hört dom eller så får ni gewgla. Den första låten är ju en Fleetwood Macremix och de är ju gamla i gemet så ingenting om dom men den här Cosmo Vitelli (han har tagit namnet från Casavetes sköna film Murder of a Chinese Bookmaker) ... Han har med den här remixen skapat magi ur typ en Hänt Extrabilaga från sextiosju. Inte illa!

Sebastien Tellier som ställde upp med det franska bidraget i Eurovision (!) för ett par år sen har blivit remixad av Breakbot. Asså inte med den här låten, men det fattade ni säkert. Tellier är en levande legend inom fransk elektronika och en DJ av lika hög rang, men Breakbot är den jag ger credden till här. Han har (likt Fear of Tigers) en remixförmåga som är något i hästväg. alltid lyckas han pricka harmoniken på ett perfekt sett och återuppfinner låtar, sök på spotify för mer "Fet-båt-i-medelhavet-en-dag-med-badväder-disco-godis".

Låt nummer tre hittade jag idag faktiskt. Då blev jag glad. Daft Punk är ju legender vid det här laget och även om inte Digital Love är en av de största hitarna så är det en välkänd melodi för anhängarna. Remixen är sublim - basen får mig att tappa hakan och gå i taket av förtjusning. Briljans!Melodi nummer fyra är fet. Inte så mycket att säga där. Lyssna hårt och digga.

Femma på listan är senaste Chromeolåten som cirkulerat på bloggarna i höst. Chromeo har en aura av guld och danstvång och jag faller direkt. Franska filterguden Danger på sjätteplats är en av mina absoluta favoriter inom elektronisk dansmusik, rakt uppe bland Röyksopp, Daft Punk och Justice. Han gör fantastiskt bra dansmusik på egen hand (han döper dessutom alla egna alster till klockslag och alla album till datum och jag gillar konceptet), remixerna dödar allt i sin väg (kolla in hans episka version av Estelles American Boy på hans Myspace ... nej asså gör det nu) men dessutom har han en otroligt tilltalande grafisk profil med starka 80talsinfluenser och många skitcoola (faktiskt) fanarts som droppas titt som tätt på hans sida.

Låt nummer sex är en Le Castle Vanias remix av GRUMs stenhårda Go Back. Båda har vart med länge, låten är inte ny men håller fortfarande. Slakt. Vi går vidare, rap på elektro har funnits lika länge som båda stilarna vilket är lätt att glömma men det är alltid skönt att höra nåt som känns nyskapande. Yuksek betyder nåt snuskigt på turkiska läste jag men han bryr sig nog inte för han är fransk (han med). Ghostface Killah är deståmer Americane. Det här får jag nästan ont i öronen av att lyssna på för det är så bra, jag missade Yuksek på Arvika i somras och biter mig hårt i tungan varje gång jag tänker på det. Numer har jag något som liknar en utplattad röd schweizerost i munnen.

La Roux (hon med frillan längre upp) hade en sommarhit med Bulletproof och jag erkänner att jag har sjungit på låten i ett halvår nu. Stora låtar får många remixer och jag har hört en del, men den här tar allt. Tänk på den här låten som motsvarigheten till förra tejpets LBCK mashup av bl a Crookers. Redial är tydligen Australiensare ... kul! Åttan Herves Cheap Thrillz är en riktigt fet hit. Ni hör hooken och fattar varför. Detboi förfinade mer eller mindre bara geniets grundarbete.

Något geni är inte jag, vilket tydligt hörs för jag missar helt övergången till låten jag kanske blivit gladast över att höra hela hösten. När jag var lite lyssnade riktigt mycket till en Lenny Kravitzplatta jag fått i födelsedagspresent och den här låten finns ju helt klart med i mitt bagage, men aldrig hade förväntat mig att den skulle få så kunglig behandling av Justice. Bästa låten den här hösten!

Ok, så jag råkade skriva skitmycket om allting. Och det är inte så särskilt skiftande för det blev inte så olika musik som jag trodde och typ 90% kommer från Frankrike och gjordes igår mer eller mindre ... vad ska du göra då? Jo det ska jag säga: lyssna. Och njut.

Hösten var det ja...

2009-10-26T20:36:00.000-07:00

Förlåt Simon, men jag kunde helt enkelt inte hålla mig från att skriva lite mer. Det verkar onekligen som att vi börjar tuffa igång snälltåget som vi så helhjärtat pretentiöst döpt till Kulturkompaniet och när snöbollen väl börjat rulla... Ja, ni förstår, nog med barnboksliknelser (det är för att jag och min flickvän läser högt ur Michael Endes Den Oändliga Historien för varandra innan vi somnar som jag lätt hamnar på det spåret).

Jag har så mycket tips att jag håller på att spricka, hela tiden verkar det som jag upptäcker nya världar som jag måste få dela med mig av, annars tjatar jag hål i huvudet på Simon eller någon annan otursam person som råkar prata med mig.

Det första ämnet vi ska avhandla är det om konsten. Härom dagen såg jag filmen Basquiat från det videoeffektsutflippade 90-talet och återupptäckte något som legat i ide sedan jag besökte museet Louisiana på den överdrivet feta Max Ernst-utställningen i februari. Mitt konstintresse.

Filmen Basquiat berättar kapitlet ur New York-konstnären Jean Michel Basquiats liv som är mest känt. det från att han klev ur sin papplåda (!) till bostad och började måla för gallerier och inte bara som grafftagen SAMO på gatan. Han blev den första svarta konstnären att tas på allvar i stora konstkretsar (vilket han själv hatade att prata om), bästis med Andy Warhol, dejtade Madonna och dog rock'n'roll-döden av en heroinöverdos vid 27 års ålder. Helt klart idolmaterial i mina ögon. Se filmen. Ärligt asså. Gör det bara. Andy Warhol spelas av David Bowie.

Konst passar bra så här års för jag tror man är mer mottaglig under mörkare årstider.

Jag fattar inte så där överdrivet jättemycket av neoexpressionismen ärligt talat, men det är fett balla grejer, man måste ju inte ha mer än känslor för att uppleva konst tänker jag..

( Nu byter tåget riktning och tuffar mot det som aldrig verkar upphöra att förtrolla mig. Musiken. Man kunde ju tänka att man skulle tröttna om man aldrig sysslat med mycket annat i sitt liv. Icke. )

Harald Björk är en svensk kille som fullständigt blåste mig av stolen när jag först hörde hans Sunsets. Jag var tvungen att avbryta vad jag höll på med, lägga mig ned med hörlurarna på, och bara ta in ljudet. Sen gjorde om det igen. Minimalistisk techno/house med skandinaviska harmonier och ett ljudlandskap som målar upp hela glesbygden framför ögonen liksom du åkte ett osynligt tåg genom sverige en sen ljummen sommarkväll. Jag skriver så vackert att jag börjar gråta nu.

(Saxat från Haralds Myspace)
Harald Björk’s music is a naive and emotional, melodic type of minimal techno with a melancholic Scandinavian touch. In his live performances Harald uses a computer filled with chopped up feelings and a bunch of analogue machines and controllers to build up atmospheres of naive love and screaming frustration. His sets take you on a journey diving into melancholic melodic adventures escalating in exploding breaks winding up in motorically beats.

Här har ni Sunsets.. högerklicka och välj spara som om ni vill ha den i ajpodden. Vilket ni vill.

Sist men inte minst.
(trumvirvel)
Anton Abele. Hela Sveriges lilla lekplatspolitiker. Killen är ju för skön. Undrar om han förstår det själv? Eller så går han in för att ta pensionärsrösterna. ALLA pensionärsrösterna.

Bonus-youtube!!! Fler lekplatspolitiker!!!!

Skivtips #1

2009-10-26T15:03:00.000-07:00

Med tanke på den artikelfrekvens som Charles hållt uppe den senaste tiden så har jag känt lite att det varit upp till bevis för min del. Från början hade jag tänkt att publicera en serie recensioner men efter att ha knackat en liten stund på tangentbordet så kom jag fram till att det inte alls var vad jag var sugen på. Vad jag var sugen på var snarare att tipsa om lite bra skivor som snurrar i min spelare för tillfället. Nedan följer denna lista, givetvis komplett med spotify-länkar. Det är nämligen höst nu. Jag råkar tro att man behöver bra skivor för att orka med hösten.

Passion Pit
Chunks of change

Den här skivan snubblade jag över av misstag när jag satt och läste igenom min blogroll. Mycket spännande leksakselektro som får mig att tänka på elorglar och gamla bondgårds-barn-synthar. Framförallt spåret Cuddle fuddle är värd att lyssna på mer än en (eller tio) gång(er).

Why?
Eskimo Snow

Denna skiva avviker egentligen inte så himla mycket från Why?s senaste skivsläpp. Skön lekfull indiehop (detta verkar vara ett otroligt läskigt genre-begrepp för många, men må så vara) från Anticon-kollektivet när den är som bäst. För det här toppar såväl Elephant eyelash som Alopecia på så otroligt många sätt.

[ingenting]
Tomhet, idel tomhet

Jag såg [ingenting] spela live för inte allt för länge sedan. Vi hade dragit ihop en spelning med arrangörsgruppen Republik som jag är en del av. Förväntningarna var ju skyhöga efter Ingenting är lätt. Men det kändes liksom bara så jävla rätt att [ingenting] var tillbaka. Så jävla rätt helt enkelt!

Youtubefest

2009-10-21T07:20:00.000-07:00

Här har vi en hel hög bra underhållning som faller under kategorin "folk som verkligen inte förstår teknik men ändå hänger på trenden och gör musik om det"

Humor på hög nivå

2009-10-08T08:23:00.000-07:00

En av mina fröjdfullaste stunder varje vecka på internet är när jag kommer ihåg att besöka bloggen Dagens lokaltidningsbesvikelser som jag hittade via den underfyndiga cynikern Prankmonkey. Dålig journalistik är fruktansvärt underhållande (Tommy Schönbergs flopp på nobelpristillkännagivandet är det bästa på länge), men än roligare är människor som offentligt klagar på meningslösa saker som ett omedvetet bevis på att deras liv saknar innehåll. Dessa tu i kombination med en bild på personen i fråga helst visandes mobilen som gick sönder redan första veckan eller blomkrukan som för tredje gången den här månaden vält igen ger en storartad läsupplevelse. Dagens lokaltidningsbesvikelser är helt ovinklad, de kopierar helt enkelt artikel och bild rakt av från källan.

Lokaltidningsbesvikelserna faller in under samma humorkategori som "Plötsligt i Vinslöv", dokumentären om orginalen i den skånska byn Vinslöv utanför Hässleholm som har blivit SVTs bestsäljande Dvdutgåva någonsin. Nyligen var det premiär för uppföljaren "Plötsligt igen" som tar den intressanta vinklingen hur ett litet samhälle tar på sig rollen som massmedial angelägenhet.

När vi ändå är inne på dokumentärspåret vill jag uppmana alla som läser detta att se Fredrik Gerttens film "Bananas!" - och stöjda hans kamp för de exploaterade bananodlingsarbetarna, bara att gå på en visning hjälper. Läs mer här och här.

Och så nåt för humöret som avslutning. minns ni fear of tigers remix på sound of arrows - into the clouds som fanns med på mitt lila mixtape? Här kommer en annan remix på samma låt med en riktigt bra video till.

Puss!

Kalle Röds Lila Mixtape.

2009-09-28T08:38:00.000-07:00

För alla de av er som undrar vad jag har pysslat med de senaste månaderna så är det i stort sett sammanfattningsbart med det här lilla mixtapet jag har sammanställt enbart för ert höga nöjes skull. Varför är det lila då? Det har att göra med en, för mig, stigande kärlek för estetiken som ofta följer med den här typen av elektronisk dansmusik (nu-disco/elektrohouse). 80talsfärgscheman och rymdäventyr. Ett lysande exempel är den här fantastiska videon gjord av Roboto med soundtrack av underbara franska datAs titelspår från albumet Skywriter.

roboto logo show reel 2009 from roboto on Vimeo.

Nu till själva innehållet.

Först ut är en (relativt i den här genren) gammal hit från NY-duon Chromeo, Tenderoni som mästerligt remixats av MSTRKRFT. Pumpande discodistar och fulsnygga synthar. Den följs upp av Englands främsta elektroniska hopp just nu, Fear of Tigers och den här låten är rykande färsk, en remix på Sound of Arrows låt Into the Clouds. Jag hoppas verkligen på att Fear of Tigers får ett större erkännande snart, för det förtänar dom verkligen. De spelade i Göteborg senast (tack vare bloggen/klubben Dödselektro) i juli och det får vi hoppas händer snart igen.

Engelska Frankmusik är näst på tur med låten Confusion Girl sublimt remixad av Russ Chimes och den följs av En mashup av sommarens hit av Crookers och Kid Cudi, Day’n’Nite och två andra låtar av Cicada och Just a band. Den kaliforniska kvartett som står bakom kallas för LBCK (kort för Long Beach City Kids) och träffade otroligt rätt här. Jag har hört alldeles för många remixer av den låten för att knappt tycka om orginalet längre men min kärlek är pånyttfödd. Huzzah!

Vill du ha nåt att sjunga på, så är Black Kids indiediscohit I’m not gonna teach your boyfriend how to dance perfekt med sin hookiga öppningsfras ”you are the girl that I been dreaming of, ever since I was a little girl” här i en remix av The Twelves. Uppföljaren i vårt lila rymdäventyr är en remix av turkiska Gooseflesh. De gav sig kast med en låt av Digitalism som heter Taken Away och kom ut på andra sidan med en discohit som får det att rycka i benen även på den mest förlamade pensionär. Avslutningsvis ger oss David e Sugar en grym remix av Rumble Strips Boys and Girls in Love, jag älskar det pianot.

Hoppas ni gillar det. Puss!

Klicka här för att tanka Kalle röds lila mixtape:
1. Chromeo - Tenderoni (MSTRKRFT remix)
2. Sound of Arrows - Into the Clouds (Fear of tigers remix)
3. Frankmusik - Distortion Girl (Russ Chimes remix)
4. Crookers vs Kid Cudi/Just a Band/Cicada - Rockets at nite (LBCK mashup)
5. Black Kids - I'm not gonna teach your boyfriend to dance (The twelves remix)
6. Digitalism - Taken away (Gooseflesh remix)
7. Rumble Strips - Boys and Girls In Love (David E Sugars shameless remix)