Jag har tydligen en grej för äldre herrar, lite läskigt är det. Jag menar naturligtvis helt musikaliskt. Grejen alltså - inte det läskiga. Är förvirringen maximerad än? Nåväl, det är någonting med gentlemän i kostymer som har förfinat sitt uttryck i en sisådär 50 år och som kan vara attraktiva (helt i onödan eftersom de antagligen inte längre får upp den) trots sin ålder som bara är ... Coolt. Kolla lite på dessa gubbar och se fram emot att bli gammal, må du vara man eller kvinna.
Det som är fascinerande med dessa stofiler är att trots att de har en otvivelaktig charm och utstrålning kan jag bara tänka på hur snedvridna deras kvinnosyner måste vara. Nästan lite oschysst av mig att generalisera alla kändisar ur den gamla skolan som misogyna gubbsjuka kräk, men faktum är att det inte bara var kändisarna. Förlåt - är kändisarna. Undantaget är kanske att detta är ett personlighetsdrag som lyckats belysas extra mycket under mer eller mindre alla filmbiografier de senaste 15 åren, men ändå förlåtits på grund av det så kallade "konstnärliga geniet". Nu senast har vi Roman Polanski som ju verkligen är en het potatis i debatten kring huruvida konstnärer ska särbehandlas.
Min personliga åsikt är som följer: du måste vara extrem för att vara intressant, men bryter du mot lagen får du skylla dig själv för att det går som det gör.
Serge Gainsbourg har precis fått sig en sådan filmatiserad biografi, den heter Vie Héroïque och är fransk och således antagligen rätt fet som den mesta franska filmen är. Det ska bli intressant att se hur Serge porträtteras. Det verkar vara ganska mycket cigaretter, nakna kvinnor och skandaler - mycket franskt med andra ord. Se trailern här. Själv väntar jag fortfarnande ivrigt på någon slags bekräftelse av ryktena kring en filmatisering av Cornelis Wreesvijks liv med Hank von Helvete i huvudrollen. Ja, Hank von Helvete från Turbonegro, det kan bara bli bra.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar