Casiokids + First Aid Kit

Vintertid kan det var skönt att bli deprimerad, jag tror det - annars skulle det inte ligga på modet så här års. Själv motverkar jag möjliga nedgångar i humöret med två sommarfavoriter, norska Casiokids och västkustska First Aid Kit. De senare fick i våras väldigt mycket uppmärksamhet för en Fleet Foxescover. Som om den amerikanska indiehypen inte hade nog med beundrare satte två systrar som inte ens slutat gymnasiet (tror faktiskt inte ens den ena hade börjat när videon spelades in) amerikansk folkmusik och någonstans också mysskägget tillbaks på kartan. Plötsligt var det ok med rödrutiga vedhuggarskjortor och Bob Dylans julskiva hade en räddning som till hälften berodde på nostalgi, vilket är förståeligt med tanke på att vi befann oss i någonslags mystisk post-MJ-feber vars ringar på vattnet tydligen fortfarande märks på karaokebarer på landsbygden. Denna MJexplosion som kom efter hans död hade ju naturligtvis en motreaktion - de som sa sig aldrig ha lyssnat på Billie Jean var så nödgade att bevisa sin indiehet att hösten 2009 blev ett enda skunk-popaganda-panda-retro-indie-hipsterparadis. Agreed? Inte? Ok, jag kanske gick lite långt, men jag såg faktiskt First Aid Kit på Arvikafestivalen i somras och trots att det blev lite enformigt efter ett tag med exakt samma ljudbild, var det en riktigt bra spelning - som såklart hade sitt fulla klimax i den efterlängtade Tiger Mountain Peasant Song, här kommer den:

Norska Casiokids är ett band som fångades i mitt blickfång tack vare bandnamnet. Inte många band gör det, och väldigt få av dessa enstaka visar sig innehålla något efter att ha gjort ett bra första intryck. Att spela någonslags instrumental psykrock toppat med ett par feta electrosynthar är så idiotiskt genialiskt att jag nästan kissade på mig. Jag kan inte hjälpa att tänka på Herbie Hancocks 80talsanthem "rockit" och Dungen samtidigt. Tänk att någon har tagit Bob Hund and put a DONK on it, åtminstone på Fot i Hose som jag gick omkring och nynnade på hela sommaren. Bandet har sin korta livstid till trots en imponerande resumé; de var första singelsläppet på norska i England, de har lanserat sin skiva med en dagisturne (!), gjort ljudinstallationer and the list goes on. När jag såg dom live spexade dom ganska mkt, fast på ett skönt sätt, det ballade ur lite som man vill att en riktigt bra förfest ska göra precis innan man sticker och lämnar allt bakom sig för nattens äventyr. Låt mig exemplifiera; runt sista låten eller så kommer två vilsna funktionärer in på scen med enorma papier machéhuvuden och börjar dansa lite stelt, innan du vet ordet av har tre-fyra bandmedlemmar bytt instrument och för att toppa det springer en random människa i schimpansdräkt in med en tamburin, samtidigt går det så vilt till på dansgolvet att man knappt vill kolla på bandet - så mycket svängde det.

Varsogoda: Två videor med Casiokids.