Festivalsommar 2010 - Emmaboda

Emmaboda är en smal festival. Inte överdrivet mycket besökare, alltid små akter. Men alltid med extremt hög kvalitet, och dessutom med ett gediget gott festivalrykte. De säger själva att det bara finns tre äkta festivaler i Sverige; Arvika, Hultsfred och de själva. Det vill säga, de är de enda med en äkta camping som inte håller till i stadskärnan på utvald ort. Jag är beredd att hålla med, ska man åka på festival är någon av dessa tre ett förstahandsval om man vill uppleva en genuin festival. Stadsfestivalerna har råd med otroligt bra bokningar, men förlorar väldigt mycket på att de inte har en camping.

Med över tjugo år på nacken har Emmaboda vuxit till en skön festival som håller sig inom gränserna. Ganska skönt att de inte har storhetsvansinne som alla andra, får man lov att tycka. De har genom tiderna varit en plats för ung indiemusik, men på senare år har man sadlat om för att mer inrikta sig på den elektroniska dansscenen. Fortfarande bokas en hel del bra indie, men fokus ligger inte där. Med andra ord, en festival som passar mig själv som skon i stöveln.

Elektroniska

Emmaboda har inte riktigt samma typ av upplägg i sina bokningar som de andra festivalerna i Sverige, då de inte headlinar för att dra publik. Därför skriver jag bara lite kort om de band jag är peppad sönder mig på att se. Peppad sönder mig.

Emmaboda verkar ha sökt på bokstaven C för många bra bokningar har C i namnet. Cut Copy (Australiensisk electropop med starka Depeche-vibbar på sången), Crookers (som gått ner sig lite efter förra sommarens plåga med Kid Cudi, men som fortfarande kan leverera rikigt bra stentung electrohouse), Crystal Castles (vars sångerska måste vara den coolaste tjejen in the game) och Crystal Fighters (en Kitsune-artist som jag lärde mig digga via Pelski - nuff said? Hårt men med hitfaktor). Sedan tillkommer lite andra feta kulturkompanietfavoriter som är så bra att jag börjar jollra som ett barn när jag läser listan. Breakbot (lyssna på mina mixtapes. Fransk dunderskit), Proxy (som har gjort de absolut tyngsta låtarna i mitt arkiv - om han droppar Decoy får jag orgasm), Uffie (Som överhypades för några år sedan, liknande Yelle), Friendly Fires (Grums remix på Skeleton Boy är magiskt bra). Dessutom Mustard Pimp, Digitalism, Erol Alkan och Andreas Tilliander (!).

Indie

Indien är i år liten men kvalitativ. Många kära återseenden och något nytt stjärnskott hittar vi bland upplägget, där jag är mest peppad på att se Makthaverskan och Bye Bye Bicycle. Billie the Vision and the Dancers ligger naturligtvis varmt om hjärtat och har alltid gjort. Parken måste ses, likaså Wavves.

Slutligen

Jag är otroligt peppad på att dansa. Och tillsammans med Arvika kommer det här bli en dansant sommar, minst sagt!