Final Fantasy XIII

Denna artikel behandlar någonting som ni läsare på kulturkompaniet inte är så vana vid att läsa om här: tv-spel. Det är inte heller vilket spel som helst, utan Final Fantasy XIII jag kommer att skriva om. Det är svårt att inte bli förtrollad utav Square Enix spel. Ända sedan Nintendos 8-bitars konsoll har de försett oss med en spelserie som är så magisk och förtrollande vacker att det nästan kommit att bli en egen genre. Final fantasy är en spelserie som lirar i en helt egen division. Såväl foto som musik blir bara vackrare för varje gång och nu i det senaste spelet i serien, Final fantasy XIII, så har de verkligen överträffat sig själva. Det fullkomligt gnistrar om hela spelet.

Tyvärr så är spelet inte i närheten av lika fritt som de tidigare. Från att i Final Fantasy I till XI ha kunnat röra dig mer eller mindre precis som du vill så presenteras nu en betydligt mer linjär story. Något fritt utforskande kommer inte på tal. Det här skulle givetvis kunna ses som någonting negativt, men för mig är det snarare tvärtom. Det tidigare sk. grindandet, dvs. att samla erfarenhet genom att döda monster om och om igen, är nu helt överflödigt. Istället har det ersatts av ett mycket komplext taktiskt system där man får inta olika roller för att åstadkomma olika saker. Detta är mycket uppskattat av undertecknad som undvikit spel som World of warcraft och liknande MMORPG:n just på grund av kravet att man grindar för att ha en chans.

Sammanfattat så är det här ett riktigt bra spel som nästan är uppe och snuddar vid Final Fantasy VII. Tillsammans med Final Fantasy XII (offlineversionen) så är det här spelet ett av de spel som jag uppskattat absolut mest till den senaste generationen konsoller.