Reflektioner och reaktioner: Almedalsveckan

Nu är väl Almedalsveckan mer eller mindre precis över och jag kunde inte vara mindre intresserad. Jag gissar att jag antagligen inte är den enda som känner en avsmak inför den här typen av politiska evenemang. Tro då inte att jag inte tycker att det är viktigt att offentliggöra politiska profiler, samlas och vädra så att människor får en bild av vad som egentligen pågår i samhället. Det jag egentligen vänder mig emot och som jag tycker känns som ett av evenemangets fundament är att det inte berör mig. Trots denna avsmak så känner jag att jag inte kan låta bli att skriva några rader om mina reflektioner, såhär i valtid.

Den politik som presenteras, såväl till form och till innehåll, berör mig inte. Bensinskatt, alkoholskatt och avdrag för hushållsnära tjänster i all ära, men det är ingenting som jag, och antagligen alla anra som mig, någonsin intresserat oss av eller har någon möjlighet att ta del av. Man köper sin öl, oavsett vad alkoholskatten ligger på - orka bry sig. Bil har jag inte råd att ha någon (och kommer antagligen heller aldrig att få). Hushållsnära tjänster? Helt ärligt? Folk kan väl städa sina egna hus, och har man inte tid med det så kan man väl helt enkelt betala vad det kostar?

Jag har försökt titta litegran på de sändningar av SVT Debatt som sänts under veckan, men det lämnar mig bara med en känsla av att de verkligen inte pratar om en verklighet som jag är delaktig av. Minns särskilt ett av programmen där man talade om osäkerhet och våld i förorter som också är den enda fråga man diskuterat som jag tänker kommentera. Man talade om ett behov av ökad polisnärvaro och att man behövde nattvandrare. Som tidigare förortsboende och uppväxt i ett fd. flerfamiljsområde (läs: gränsfallsområde) fyllt av socialt utslagna och alkoholister så har jag sett en sida som de piffiga politikerna inte alls berör.

Det osäkrade gatuklimat de talar om existerar inte. Iallafall inte på det sättet som de beskriver det på under Almedalsveckan. Visst finns det kriminalitet i förorten, men det finns det överallt. Minns själv ungarna i grannskapet från tiden när jag bodde i biskopsgården. Varje kväll samlades de nere i trapphuset där de satt och pratade, rökte och spelade musik för varandra från sina mobiltelefoner. Trapphuset luktade kiss och var allmänt jävligt och smutsigt (kan poängtera att något städbolag har jag aldrig någonsin under mitt år där sett till). Det här var inga dåliga kids egentligen, verkligen inte. De hade bara ingenstans att ta vägen. Ingenting att göra. Jag tycker det säger ganska mycket om utbudet av aktiviteter när ett äckligt smutsigt trapphus som luktar urin är den självklara platsen att samlas på.

Dessa ungar blir inte gladare av att det kommer mer poliser (som man ändå känner noll förtroende för eftersom de ändå inte gör någonting annat än att omyndigförklara oss som bor (bodde i mitt fall) därute genom att ständigt bevaka oss och göra obefogade gripanden. Det dessa kids skulle behöva, om man frågar mig, är snarare mer resurser till de lokala skolorna, någonting att göra på kvällar/helger och en möjlighet att möta de människor som bor på andra sidan denna socioekonomiska klyftan i ett sammanhang där man faktiskt möts som två människor, visserligen med olika utgångspunkter, med någonting att ge varandra. Människor från förorten är trotsallt minst lika bra vänner, anställda och partners som de från mer välförsedda områden/innerstaden. Någonting som jag tror ofta glöms bort i en debatt där man bara problematiserar kriminaliteten och inte människors möjligheter till personlig utveckling och tillgång till sociala nätverk/nav.

Exempel på frågor som skulle intressera mig mer än de jag tog del av från Almedalsveckan:

• Vad ska vi göra åt den konsekventa utLASningen av ungdomar på arbetsplatser? Säkert hälften av min umgängeskrets har vid minst ett tillfälle blivit utkastade från en arbetsplats där de faktiskt gjort ett bra jobb bara för att arbetsgivaren inte velat anställa dem efter det att provanställningstiden tagit slut.
  
  
• Hur ska vi kunna minska den politiska karriärismen och få in människor som faktiskt har ett uppriktigt intresse av att förändra saker till det bättre för alla? Vill vi verkligen ha människor i våra led som inte är här för att de brinner för mänskliga rättigheter och rättvisa utan för att kunna göra sig en hacka eller sträva efter sina personliga mål?
  
  
• Hur skall vi kunna närma oss en verklighet där vi avger vallöften som vi faktist tänker strida för? Idag så är trovärdigheten för politiker (och politik överlag), iallafall i min umgängeskrets, verkligen rekordlåg. Till och med de som tidigare stått och proklamerat det politiska engagemangets avgörande vikt har nu resignerat och sitter och surar över att det inte går att påverka någonting.
  
  
• Hur skall vi kunna öka möjligheterna till personlig integritet när vi börjar närma oss ett samhälle där allt och alla övervakas, dygnet runt? FRA, datalagringsdirektiven, den växande europeiska skräcken för krypterade digitala lagringsmedier (som att vi har något val liksom, enda sättet att få vara i fred är ju kryptering).