Idag satt jag och läste på Svenska Dagbladet när det för tillfället var lugnt på jobbet. Efter ett tags ointressant, småslött klickande så fann jag en artikel om ett gäng kommande filmer som skribenten tipsade om. Utav dessa så var det några stycken som jag fastnade lite extra för, som jag även tänkte att jag skulle tipsa er läsare om.
Den nakna mannen
En film som skildrar finska, nakna, bastande män i olika skeden av livet. Förstår inte riktigt om det är en dokumentär- eller spelfilm, men tippar på det förstnämnda. Oerhört episkt foto och en tillsynes väldigt gripande och emotionell historia. Jag tror detta kan bli en riktig höjdarfilm. Filmen har premiär den 20 augusti. Vet inte om den kommer nå ut till SFs salonger. Mest troligt är väl att så inte är fallet. Hur som helst så verkar den helt klart värd att se och om det så fan ska till att man måste arrangera en mindre visning i något bibliotek så rekommenderar jag att ni kör!
7X - Lika barn leka bäst
Denna rulle var det lite svårare att få något grepp om. Någonting med presentationen av filmen tilltalar mig dock och får mig att tänka att: Fan, kan det verkligen vara så att vi kommer att få uppleva en svensk ungdomsfilm som faktiskt är spännande - på riktigt? Filmen handlar om ett gäng kids i en förort som är jävligt trötta på livet. När de är som mest uppgivna och ledsna hittar de dock en pistol i en soppåse någonstans. Förundrade och förvånade så börjar de fundera på om detta faktiskt skulle kunna hjälpa dom att förändra allt det jobbiga som de får utstå.
Puss
Den här filmen handlar om ett gäng kvinnor som driver en taskig amatörteater på någon bakgata i Stockholm och de män som rör sig omkring dem. Filmen utspelar sig under 48 timmar av deras liv och sägs nästintill vara en orgie i mänskliga brister. Kan bli riktigt spännande! Trailern känns väldigt lovande om inte annat.
Bilden är tagen från den helt sublima sidan Three Frames som varje dag postar tre rutor från en film, ofta hollywood, ofta åttiotal. Med rätt soundtrack har du dig en värdig lördagsunderhållning på den här sidan, här kommer därför ett urval av passande musik och några till rutor. En bild säger mer än tusen ord, men tre bilder säger ungefär tusen gånger mer, fantasieggande och inspirationsfullt.
MSTRKRFT (uttalas master-craft, du hade rätt Simon), är ena halvan av Death From Above 1979 plus producenten AI-P som också proddade DFA79s skiva You're a woman, I'm a machine. Att den rockrevolutionära bas-trumduon kunde förvandlas till ett av de bästa electroniska dansprojekten vi sett på den här sidan Y2K är så förvånande att jag faktiskt inte trodde på det, sant icke destå mindre - och det fick jag ju äta upp. MSTRKRFT har gjort ett samarbete med allas vår favoritsoulpianist; John Legend, som utmynnade i en hyffsat överfet låt som heter Heartbreaker, låten hamnade sedermera hos Wolfgang Gartner (californisk producent) som vida lyckades överträffa orginalet här:
Miike Snow behöver kanske ingen introduktion längre med tanke på hur stor hypen varit det senaste halvåret, men här kommer ändå en liten summering. Tre killar, varav en amerikansk sångare och två svenska producenter som skrev Toxic åt Britney Spears, bestämde sig för att göra retroish electropop fast bra. De har fått en hit med låten Animal - den spelades bl a i ett Gossip Girl-avsnitt - men den låten jag vill att ni ska lyssna på heter Billie Holliday och är döpt efter ... Vet du inte vem Billie Holliday är så får du inte läsa mer här nu utan gå och bilda dig någonstans.
Plötsligt en dag fick jag ett mail från min far. Nåja, jag var inte överdrivet överraskad, mail har man väl fått förut och farsan har man träffat men i mailet låg en länk. Videon som poppar upp är en kort dokumentär om en gubbe.
Det visade sig att pappa kände fotografen William Klein, en amerikan i Paris som gjort allt från dokumentärfilm om Muhammed Ali, popkonst och modescoop. Min far kan en hel del, men framför allt kan han överraska, Klein är nämligen en av den moderna fotografins större namn! Här kommer lite smakprov ur den store William Kleins samlade verk.
Klein, född 1928, bosatte sig i Paris mot slutet av 40-talet och har byggt sin internationella karriär med bas där. Hans fotografi har alltid haft en inriktning mot att skildra verkligheten med experimentella fotografimetoder som överexponering, lång slutartid, vidvinkellins och ofokus. Detta var radikalt och när hans metoder applicerades på modefotografin via Vogue i mitten av 50talet mottogs det med ilska och han blev sedd som fotografen som hatade fotografi. Men hans intryck på modevärlden skulle för alltid förändra modefotografin. Klein tog modellerna ur studiorna och satte dom på gatan. Han blev mer eller mindre alltså världens första streetstylefotograf.
Han bytte sen inrikting och lämnade stillbildsfotografin under en lång tid för att göra konst och framför allt dokumentärfilm. Dokumentären Mohammed Ali: the greatest gjordes i en tid när ingen tyckte om Ali. Han hade gått med Malcom X, konverterat till Islam och dessutom var han militärtjänstvägrare. Kleins mörka och råa inställning till filmandet kompletterar Alis redan deprimerade historia.
Klein gjorde även ett antal mer eller mindre väl emottagna filmer; Grands soirs et petits matins, om revolterna i Paris -68, The Little Richard Story - som ni själva får gissa om vem och vad den handlar ochQui êtes-vous, Polly Maggoo? som var en uppmärksammad film om en modemodell anno 1966. Här följer inledningsscenen.
Han hade även en period i sin karriär då han målade mycket på sina foton. William Klein lever än idag och är fortfarande verksam i Frankrike. Den översta videon är en intervju och dessa är tydligen extremt sällsynta så om ni inte redan har spanat in den så ta er tid. Han är nämligen något av en karaktär som inte backar för att skryta med vad han har gjort.
Idag är nog både jag och Kalle trötta som få. Det kan antingen bero på att livets hårda skola har försatt oss i en situation där vi båda arbetar åtta timmar om dagen som någon form av kundtjänsttelefonister. Det skulle även kunna bero på att vi spelade Tekken 3 till klockan två/tre inatt. Vilket som är mest troligt låter jag faktiskt vara osagt.
När man mår så här är det viktigt, iallafall om ni frågar mig, att man har ordentligt med pepp för att orka sig igenom dagarna. Visst - klart att baguetter med sjukt mycket pålägg och pucko hjälper till att driva en ur det zombiestadie som lätt infinner sig. Desto bättre är det dock att peppa med riktigt grym musik, gott sällskap och kanske dessutom en trevlig film som avslut.
Idag kommer jag att tipsa om en film som jag själv tycker är fantastiskt bra. Troligtvis har de flesta av er inbitna prettokulturrävar som läser våra artiklar här på kulturkompaniet redan läst den, men ni som inte har det har ett par riktigt trevliga timmar att se fram emot. Det stora blå, som filmen heter, handlar om fridykaren Jacques Mayol (som satte många världsrekord inom fridykning - varav många står sig än idag) och Enzo Maiorca, hur dessa växer upp och om deras konstanta tävlan om olika fridykningsrekord.
En scen ur filmen som är värd att minnas är när de båda fridykarna sitter berusade på botten utav en privat bassäng, iförda kostymer och med drinken i hand, tävlar om vem som kan hålla andan längst.
Nåja, ni får allt bedöma filmen själva. Avslutningsvis har ni, vanan troget, en trailer.
Ibland blir fredagar eller lördagar eller andra veckodagar som är värda att firas, firade. Igår firades fredagen. Idag avnjuter jag frukterna av gårdagens sådd. Jag ligger som jag har bäddat, och det både skönt och förkastligt. Ni har vart där, kanske är ni där just nu: bakfyllans dunkla träskmarker.
Märkligt nog romantiserar jag över denna surstinkande lägsta formen av mänsklig existens. Jag njuter av att må dåligt och vara självömkligheten själv men ändå tycka att det var värt det. En ursäkt att få götta sig i allt det där man önskar man hade lika bra ursäkt för på en vardag efter jobbet.
Film passar utmärkt alla dagar i veckan men speciellt dagen efter, lika bra själv i sängen som med gänget från igår i soffan. Pizzan är köpt, colan likaså. Let the games begin!
Är det en hyrfilm är chansen stor att det, precis som på bio, dyker upp några trailers. Detta, mina vänner, är små små konstverk att njuta av. Jag har alltid älskat trailers, och blev alltid arg när någon skulle spola i början av vhsbandet. Jag blir nog det fortfarande vid närmare eftertanke. Rösten som rökt förtio paket cigg om dagen i lika många år, alltid de bästa scenerna ur en film, aldrig tråkigt och om den ändå inte var till belåtenhet tog ju den slut efter en minut och man slipper dessutom se hela rullen.
Där kan man gå vilse i timtal. Som tur är har ni en guide (moi) och nu jag ska dela med mig av några av mina favorittrailers från nu och då.
Jag gillar "feta episka actionrullar med mycket specialeffekter". Det är inget jag hymlar med, grabbigt eller ej. Den här filmen är någon slags Pocahontas med aliens och Sigourney Weaver. Av James Cameron! Jag är i himlen när jag drar upp den här i fullscreen.
Nästan lika lovande är Prince of Persia: Sands Of Time. Filmen bygger på ett tevespel, som nog inte sålde så bra men var kul att spela. Orginalet Prince of Persia är en legend bland tevespel, men uppföljarna som började dyka upp för ett par år sen har inte lyckats lika bra. Trailern är hur som helst "Fet episk action med mycket specialeffekter". Enjoy!
Förlåt Simon, men jag kunde helt enkelt inte hålla mig från att skriva lite mer. Det verkar onekligen som att vi börjar tuffa igång snälltåget som vi så helhjärtat pretentiöst döpt till Kulturkompaniet och när snöbollen väl börjat rulla... Ja, ni förstår, nog med barnboksliknelser (det är för att jag och min flickvän läser högt ur Michael Endes Den Oändliga Historien för varandra innan vi somnar som jag lätt hamnar på det spåret).
Jag har så mycket tips att jag håller på att spricka, hela tiden verkar det som jag upptäcker nya världar som jag måste få dela med mig av, annars tjatar jag hål i huvudet på Simon eller någon annan otursam person som råkar prata med mig.
Det första ämnet vi ska avhandla är det om konsten. Härom dagen såg jag filmen Basquiat från det videoeffektsutflippade 90-talet och återupptäckte något som legat i ide sedan jag besökte museet Louisiana på den överdrivet feta Max Ernst-utställningen i februari. Mitt konstintresse.
Filmen Basquiat berättar kapitlet ur New York-konstnären Jean Michel Basquiats liv som är mest känt. det från att han klev ur sin papplåda (!) till bostad och började måla för gallerier och inte bara som grafftagen SAMO på gatan. Han blev den första svarta konstnären att tas på allvar i stora konstkretsar (vilket han själv hatade att prata om), bästis med Andy Warhol, dejtade Madonna och dog rock'n'roll-döden av en heroinöverdos vid 27 års ålder. Helt klart idolmaterial i mina ögon. Se filmen. Ärligt asså. Gör det bara. Andy Warhol spelas av David Bowie.
Konst passar bra så här års för jag tror man är mer mottaglig under mörkare årstider.
Jag fattar inte så där överdrivet jättemycket av neoexpressionismen ärligt talat, men det är fett balla grejer, man måste ju inte ha mer än känslor för att uppleva konst tänker jag..
( Nu byter tåget riktning och tuffar mot det som aldrig verkar upphöra att förtrolla mig. Musiken. Man kunde ju tänka att man skulle tröttna om man aldrig sysslat med mycket annat i sitt liv. Icke. )
Harald Björk är en svensk kille som fullständigt blåste mig av stolen när jag först hörde hans Sunsets. Jag var tvungen att avbryta vad jag höll på med, lägga mig ned med hörlurarna på, och bara ta in ljudet. Sen gjorde om det igen. Minimalistisk techno/house med skandinaviska harmonier och ett ljudlandskap som målar upp hela glesbygden framför ögonen liksom du åkte ett osynligt tåg genom sverige en sen ljummen sommarkväll. Jag skriver så vackert att jag börjar gråta nu.
(Saxat från Haralds Myspace) Harald Björk’s music is a naive and emotional, melodic type of minimal techno with a melancholic Scandinavian touch. In his live performances Harald uses a computer filled with chopped up feelings and a bunch of analogue machines and controllers to build up atmospheres of naive love and screaming frustration. His sets take you on a journey diving into melancholic melodic adventures escalating in exploding breaks winding up in motorically beats.
Här har ni Sunsets.. högerklicka och välj spara som om ni vill ha den i ajpodden. Vilket ni vill.
Sist men inte minst. (trumvirvel) Anton Abele. Hela Sveriges lilla lekplatspolitiker. Killen är ju för skön. Undrar om han förstår det själv? Eller så går han in för att ta pensionärsrösterna. ALLA pensionärsrösterna.
Att rökning ser ball ut på bio, det är ett vedertaget faktum. Vissa filmer har dessutom lyckats med att, med rätt stämning, få en publik så röksugen att till och med cancersjukdomar verkar tilltalande. Det går naturligtvis att skapa intressanta och häftiga karaktärer utan rökdon, men let’s face it, Clint Eastwood utan cigg? Kapten Haddock utan pipa? Rökningen har blivit en symbol för alla möjliga tilltalande och lättromantiserade uttryck som konstnärskap, våld, sex, utanförskap, dödsförakt med mera. Och för en person som mig själv som endast besitter eller upplever en bråkdel av allt detta ger en cigarett ett hopp om en coolare tillvaro. Så därför har jag sammanställt en lista med filmer, för alla er/oss som behöver en snygg förebild vad det gäller att tycka om sig själv när man sitter där på den regniga balkongen för att suga i sig dagens nikotinbehov.
Baserad på Paul Austers roman och regisserad av Wayne Wang, Smoke utspelar sig runt en tobaksbutik i en korsning i New York. Harvey Keitel driver butiken och har en lysande monolog i slutet. William Hurt och Forest Whitaker gör också sublima insatser samt en ung pojke vid namn Harold Pinnerau som senare skulle växa upp och göra både Lost och Matrix. Behandlar kanske inte rökningen så uppenbart men låter den ta en naturlig del i det vardagliga livet, röken är det som binder ihop historien, det som sammankopplar dom. Ciggen efteråt känns godare och livfull och värd att röka lite långsammare.
En fransk animerad långfilm som baserar sig på italienaren Hugo Pratts serier med samma namn. Kapten Corto Maltese är en äventyrare som lever i det revolutionära 1900-talets början. Romantik, krig, äventyr, vackra scenerier och underfundig dialog samt ett oslagbart soundtrack gör filmen sevärd i sig. Dessutom är den på franska. Det röks cigarrer i bastu och cigaretter efter sex. Ciggen efteråt känns längre och snyggare rent visuellt, hela du blir en snyggare person bara av att se filmen faktiskt.
Regisserad av Jim Jarmusch och med en så vitt blandad uppsättning skådespelare som Rza och Gza från Wu-tang Clan till Roberto Benigni (La vita bella(1997)), Tom Waits, White stripes, Cate Blanchett, Iggy Pop, Bill Murray och Steve Coogan (24 hour party people(2002)). Galen, subtil, humoristisk, enkel, svår och genial film om människor och deras möten över cigaretter och kaffe. Eller te i britternas fall. Cigaretten efteråt känns inte verklig om du inte dricker kaffe samtidigt, men det är en tröst att det räcker med att röka för att vara snygg och intressant. Man vill gärna försöka sig på att säga något smart efter den här filmen, akta sig för ogenomtänka stilförsök!
Regisserad av Mike Newell, med Johnny Depp och Al Pacino. Min absoluta favorit gangsterfilm, eftersom den speglar underhuggarens kamp på ett solidariskt sätt och inte den stereotypa bossens triviala världsherraväldesideer. Det kan vara socialisten i mig som talar men jag gillar att det är knegare som blir nästan idoliserade i sin dagliga rutin av stöld, mord och falskspel mot varandra. Cigaretten efteråt känns smutsig, hård, brutal och skitcool. Den är allt du hatar och älskar samtidigt. Den är inte skön om du vill sluta röka för då kommer antagligen självmordstankarna på köpet.
Regisserad av Danny Boyle, med Ewan McGregor i huvudrollen som den heroinberoende skotska nollan Renton. Rentons kompisgäng festar, knarkar och gör ett antal misslyckade försök att ta sig ur arbetarklasslivet i Storbritanniens 90tal. Filmen var genombrottet för McGregor och den visar verkligen på hans skådespelartalang. Dock kan filmen vara mer romantiserande om Heroin än cigaretter vilket snabbt kan motverkas genom att läsa boken av Irvine Welsh som filmen bygger på som enligt utsago ska skildra en långt mycket jävligare bild av knark. Är inte knark ett roligt ord förresten? Cigaretten efteråt känns som en jävligt bra anledning att resa sig upp ur soffan och göra nåt med sitt liv utan att förlora stilen.
Några filmer vi gärna hade sett (mer?) rökning i:
Star Wars (eller ”Hur Darth Vader fick sin mask").
Thank you for smoking (de röker faktiskt inte en enda gång i hela filmen … vilket kanske har en poäng iofs).
Finding Nemo eller Toy Story (kom igen – det hade vart kul).
Kulturkompaniet är Sveriges mest pretentiösa kulturblogg till dags dato. Vi finns till för att du inte skall behöva gå omvägar genom filmjölken för att hitta smöret i gröten. Bara det bästa och inga halvmesyrer.
Inlägg
