Jag tipsade för några månader sedan om New York-bandet Ra Ra Riot. Häromdagen snubblade jag över deras fullängdare The Rhumb Line från 2008. Jag köpte den givetvis utan att tveka. Här kan det vara värt att nämna Malmös bästa skivbutik Rundgång på Kristianstadgatan. Förutom trevlig personal och en fet samling skivor (om än genomrotad lite väl många gånger) säljes här även snygga second handkläder, zombiefilmer och jag hade även turen att hitta en VHS med Bob Hund-material från.. ja, länge sen. MEN PÅ VHS! Jag älskar VHS.
Åter till ämnet. Ra Ra Riot kan gott och väl vara det mest samlade soundet jag hört i ett band på länge. Och det som bara förstärker den bilden är att de har självförtroende nog att variera sin musik från stråkballader till pumpiga popdängar. Ja, ni kan lyssna på skivan på spotify, se videorna på Youtube - men det här är ett värt skivköp!
Jag har under den senaste månaden försökt vidga mina vyer inför semi-elektronisk musik. Instrumental hiphop, Kvasielektronika, Ambient, isländsk indie eller bara nya (oupptäckta) låtar med gamla artister. Jag samlade vad jag hittade i en playlist på spotify. Allt är inte purfärskt, men det mesta är sådant som man inte snubblar över i vanliga fall. Bland annat hittar vi CocoRosie, RJD2, Bonobo, Múm och Erykah Badu i en salig blandning.
Det som är någorlunda samlande för musiken är att rösten inte är i fokus, utan melodierna. Det sjungs och rappas och samplas hit och dit så rösten finns naturligtvis med, men jag gillar att vaggas in i en slags trans när jag lyssnar på musiken utan att behöva anstränga mig för att "förstå". Ofta har jag spelat Skate3 på min xlåda och låtit fingrarna leka, öronen mysa och tankarna vandra fritt över ljudlandskap som bara begränsas av fantasin.
Lyssna här och upptäck något nytt eller återupptäck något gammalt.
Jag går som bäst i funderingarna kring vilka festivaler man ska besöka i sommar. Det börjar bli dags att bestämma sig nämligen. Inte för biljetternas skull utan snarare för att ladda ordentligt i förväg och kunna bygga upp förväntningarna. Sedan handlar det också om att ha lite koll på de olika festivalernas utbud för att kunna förbereda sig på vilken man ska övertala polarna om, när man väl själv bestämt vilken som verkar vettigast. Jag är en sistaminuten-åkare. Jag hänger alltid på i sista sekund och tar det som det kommer, undantaget när jag lyckas snylta till mig en biljett på något sätt.
Jag har jobbat på rätt många festivaler, och uppträtt på en del men jag har aldrig varit vanlig funktionär, så jag har faktiskt inte en aning om det är värt att få taskig mat, slava med människor man inte känner och aldrig kommer vilja träffa igen enligt ett schema som är skitsvårt att få ihop med de band man vill se sen antagligen missar ändå för att man däckar i tältet av att man är så trött. Jobbar man dessutom på Arvikafestivalen får man inte ens supa på sin fritid, men det kanske är värt det. Jag har som sagt inte en aning. Jag tänkte åtminstone berätta vilka festivaler det är värt att köpa sig en biljett till baserat på musikutbudet. Jag gör detta i en liten artikelserie och kommer prata om Arvika, Hultsfred, Peace & Love,Roskilde, Way out West och kanske någon mer.
För min egen del är jag sugen på delar av allt, men det är redan bestämt att jag åtminstone kommer åka till Arvika och jobba. For the record, jag är med och skriver schemat, så jag missar förhoppningsvis inte det viktigaste. Just på grund av att jag kommer jobba på Arvika är detta mitt första objekt att dissekera i en anatomilektion i festivalbokningar. Jag är liksom redan inläst på ämnet. Jag har redan yttrat en kärlek till festivalen tidigare i bloggen, på grund av en väldigt lyckad upplevelse förra året. Trots det såg jag inte alls många band, men de jag såg var snuskigt bra.
Headlines
Arvika skryter med Babyshambles(UK), Kent och In Flames som dragplåster. Absolut, de lär dra folk men det är svårt att toppa Depeche Mode från förra året. Babyshambles ger jag inte jättemycket för (helt enkelt inte min stil. Kan du tänka dig - en indiekille som inte gillar Pete Doherty?), Kent kan vara kul men lär inte bjuda på några större överraskningar och In Flames är svenska frontfigurer i världens officiellt mest förutsägbara musikstil: metal. Nä, anledningen till att åka till värmland hittar man inte i den översta raden på affischen. Sedan följer Robyn, Regina Spector(USA) och Volbeat(DK). Jag erkänner att jag älskat Robyn oavkortat sedan hon slog igenom, såg henne live för några år sedan och det var molto bene, hon blir bara bättre med åren dessutom så det kan bli riktigt kul. Regina Spector gillar jag också skarpt men Volbeat har jag ingen koll på. Dansk metal...?
Indie
Arvika bjuder på ett bra indieupplägg i år. Bra kvalitet generellt med några guldkorn. Till exempel JJ,Radio Dept., men tyvärr inte The Tiny som utlovat på grund av att Ellekari Larsson är gravid ... Hon skulle ju bli mor till mina barn ... Jag antar att man inte kan få allt, men man kan även se Mattias Alkberg, Markus Krunegård och Makthaverskan på festivalen och det vill man väl?
Elektroniskt
Arvika är ett gammalt svenskt synthfäste och det har gjort att festivalen har ett rykte om att boka bra inom hela den elektroniska genren - vilket verkligen stämmer i år. Jag vill gå på så många band att jag nästan funderar på att inte jobba utan köpa mig en biljett så jag inte missar något. Miike Snow (USA/Swe), Chromeo(USA), Danger(FRA), The Twelves(BRA), Den Svenska Björnstammen, Harald Björk, Four Tet(UK), Name the Pet, Familjen, Simian Mobile Disco(UK) och Teddybears. Det här är musik som konsekvent spelats i mina lurar ett bra tag nu och det är en blandning av lokalt och globalt som får det att kvittra i bröstet på mig likt hungriga fågelungar en vårmorgon.
Sammanfattningsvis?
En värd upplevelse om man är ute efter riktigt bra elektronisk musik och helt ok indie samt några större akter som man aldrig skulle betala en konsertbiljett för att se. Jag ger festivalen en åtta av tio möjliga. Det kommer bli fett. Ses där?
Här är en fet video för att peppa lite så här på lördagskvällen.
Sidan hypemachine är fantastisk - en hajptermometer som visar temperaturen på de senaste blogghitsen. Konceptet är beprövat, att samla många bloggar på samma ställe och göra lättöverskådliga översikter men Hypems genialitet ligger i den inbyggda spelaren i sidan och förfinas av möjligheterna att synka mot twitter, last.fm och andra sociala medier. Har ni inte vart där än är det kanske dags, man hittar inte ny spännande musik lättare.
Jag kan bara tacka Hypemachine för den här veckans fullständigt överumplande mängd fynd - allt från mashups av Jay-z/Justice till senaste MSTRKRFT låten, gästspel av Robyn på Stings dotters skivdebut (!) och ett par feta The XX-remixer.
Men allt detta till trots, och då vill jag ändå kalla ovanstående för en imponerande lista, hamnar helt i skuggan av en enda låt. Jag brukar försöka vara saklig i mina texter men allt som kommer ur mig är bara känslor, ord utan sammanhang och uppenbar innebörd, som kanske bara kan relateras till egna upplevelser.
Låten It's Thunder And It's Lightnning av det unga skotska indie-rockbandet We Were Promised Jetpacks. Lyssna här
Att lyssna på den här låten får mig nästan att gråta och det känns som att jag var 17 och hörde billie the vision för första gången, fast mer episkt.. En oerhört stark upplevelse, typ som ett moln av känslor, en torktumlare som kastar runt mig och jag växlar mellan melankoli och euofori som ett barn som väljer mellan två tuggummisorter. Det gör ont men det är vackert, jag känner mig oerhört liten och ensam samtidigt som jag skriker tillsammans med tusen andra röster i frustration. Och jag kan inte sluta lyssna.
Musikaliskt låter det allt Timo Räisänen vill men inte kan vara, det är postrock, indie, pop, dynamiskt, ljuvligt. Debutplattan kom i somras och de spelar i Stockholm på debaser slussen den 30 januari, naturligtvis jobbar jag då. Bajs.
Än så länge håller inte riktigt allt material lika hög klass, men låt dessa pojkar växa i skorna så kommer dom nog ta över världen.
Nämnde att dom sjunger på det vackraste som finns; skotska?
Kvällen till ära så skulle jag vilja tipsa om No 2 av JJ. De flesta av er har nog redan hört talas om den då den tillhör en av årets mest hypade skivor. Är det så att du trots detta inte hört skivan så rekommenderar jag att du loggar in på spotify och slår igång den omedelbums! Skivan är någon form av lättsmält, drömsk electropop och bör nog passa de flesta som tycker att Lykke Li och Radio Dept är något utav det bättre som hänt den svenska indiescenen under det senaste årtiondet.
Lite kul kuroisa för er som inte redan listat ut det själva: Låten Ecstacy är faktiskt en cover på ingen mindre än Lil' Wayne himself (orginallåten heter Lollipop).
Med tanke på den artikelfrekvens som Charles hållt uppe den senaste tiden så har jag känt lite att det varit upp till bevis för min del. Från början hade jag tänkt att publicera en serie recensioner men efter att ha knackat en liten stund på tangentbordet så kom jag fram till att det inte alls var vad jag var sugen på. Vad jag var sugen på var snarare att tipsa om lite bra skivor som snurrar i min spelare för tillfället. Nedan följer denna lista, givetvis komplett med spotify-länkar. Det är nämligen höst nu. Jag råkar tro att man behöver bra skivor för att orka med hösten.
Den här skivan snubblade jag över av misstag när jag satt och läste igenom min blogroll. Mycket spännande leksakselektro som får mig att tänka på elorglar och gamla bondgårds-barn-synthar. Framförallt spåret Cuddle fuddle är värd att lyssna på mer än en (eller tio) gång(er).
Denna skiva avviker egentligen inte så himla mycket från Why?s senaste skivsläpp. Skön lekfull indiehop (detta verkar vara ett otroligt läskigt genre-begrepp för många, men må så vara) från Anticon-kollektivet när den är som bäst. För det här toppar såväl Elephant eyelash som Alopecia på så otroligt många sätt.
Jag såg [ingenting] spela live för inte allt för länge sedan. Vi hade dragit ihop en spelning med arrangörsgruppen Republik som jag är en del av. Förväntningarna var ju skyhöga efter Ingenting är lätt. Men det kändes liksom bara så jävla rätt att [ingenting] var tillbaka. Så jävla rätt helt enkelt!
Kulturkompaniet är Sveriges mest pretentiösa kulturblogg till dags dato. Vi finns till för att du inte skall behöva gå omvägar genom filmjölken för att hitta smöret i gröten. Bara det bästa och inga halvmesyrer.
Inlägg
