Adam Tensta

Jag har alltid respekterat Adam Tensta, han utvecklar hiphopen. Det är klart att han inte är ensam om att rappa över dansiga beats, men han klarar av att både säga något och göra det med stor färdighet. Kort sagt, han är duktig på vad han gör. Sen är inte allting askul. Icke desto mindre har han min respekt. Jag gillar låten OK Wow (som Svenska Björnstammen gjort en duglig remix på), som dessutom handlar om hur han blir bemött. Nya låten Like a Punk handlar om identitet, låten är väl mellow - men videon är överbra.

Gammal ost ...

.. Men kvalitetskurvan blir bättre, som fint vin. Hittade en gammal livesänding från ZTV med Mackan från Fattaru och Basutbudet. Här blandas bl a Nääk med Ital Skurk och en hel del av Marcus Price egna grejer. Låt det smaka.

Spellistor

Det finns två typer av playlists i dagens digitala musikvärld. Den ena är som ett blandband, mer lojal mot hur det gjordes förr. Korta, med livsviktig låtordning och egenhändigt ritade omslag. Den andra är mer av ett soundtrack, en oändligt lång lista med liknande musik där varje låt spelar mindre roll och den tematiska överbyggnaden är viktigare. Jag har två nya listor att presentera en av var sort. Med inte så särskilt ny musik. Jag gillar ju att jobba mot hypen, och att försöka hålla vid liv sådant som är kvalitativt. Det blir mest att bloggar skriver om musik som är ny och fräsch, med någon slags inställning att alla ska kunna allting. Fuck det. Eller rättare sagt skit samma om du kan allt eller inget, bra musik stay bra.

Den första listan är en utbyggnad av min förra lista - där jag egentligen bara har slängt ihop ett par intrumentala hiphop-plattor. Några Hi-Hat volymer, Damu the Fudgemunk och Question med mera. Det här är för mig rent inspirationsmaterial som bara står på och färgar min vardag. Den är tydligen sju timmar lång och svår att tröttna på.

Och vi fortsätter i samma stil på den andra listan, med o-ny musik. Jag har slängt ihop två-tre låtar var av de indie-artister jag lyssnar på för tillfället. Här kanske inte finns något nytt för finsmakaren, men musiken är magiskt bra. Sufjan Stevens, Phoenix, Wilco och Magic Numbers. Kan vara en bra introduktion till musiken om man känner sig mindre pretentiös än mig och Simon och inte bli överväldigad utan kanske mest vill ha bra musik. Well, this is your lucky day.

Jag kommer även att slänga ihop en lista med ovärderliga jazzklassiker inom en snar framtid, så håll ögonen öppna.

Instrumental HipHop

Magisk IndiePop

Hiphop ain't dead.

Kort uppdatering bara. Battlescenen i Sverige lever som aldrig förr (eller snarare som aldrig sedan tidiga 2000-talet). I dagarna släppte Basementality tv en ny video från Fuck the dresscode, stockholm. Denna gång är det den renomerade battlerapparen shazaam mot poetry slammaren Henry Bowers (kanske mer känd som Kung Henry). Vad som är roligt med detta är att se hur Henry Bowers fullständigt sopar mattan med Shazaam på dennes egne hemmaplan.

Ljud till min höst

Jag har under den senaste månaden försökt vidga mina vyer inför semi-elektronisk musik. Instrumental hiphop, Kvasielektronika, Ambient, isländsk indie eller bara nya (oupptäckta) låtar med gamla artister. Jag samlade vad jag hittade i en playlist på spotify. Allt är inte purfärskt, men det mesta är sådant som man inte snubblar över i vanliga fall. Bland annat hittar vi CocoRosie, RJD2, Bonobo, Múm och Erykah Badu i en salig blandning.

Det som är någorlunda samlande för musiken är att rösten inte är i fokus, utan melodierna. Det sjungs och rappas och samplas hit och dit så rösten finns naturligtvis med, men jag gillar att vaggas in i en slags trans när jag lyssnar på musiken utan att behöva anstränga mig för att "förstå". Ofta har jag spelat Skate3 på min xlåda och låtit fingrarna leka, öronen mysa och tankarna vandra fritt över ljudlandskap som bara begränsas av fantasin.

Lyssna här och upptäck något nytt eller återupptäck något gammalt.

Veckans Tips - Curren$y

Från New Orleans kommer en liten rappare som vänder upp och ner på the deep souths hiphop-scen. Han väljer melodiska, luftiga beats och har ett flow som låter som New York, sent 90-tal. Han kallar sig för Curren$y och snackar mest om att han röker gräs. Säga vad man vill om det tematiska valet - musiken är honung för öronen. Han är gammal polare med Lil Wayne (som också är från New Orleans) och låg i början av karriären på hans bolag Young Money men av olika anledningar lämnade han en av USAs nu största rappare för köra solo. Jag uppskattar dessutom hans sköna skate-stil och han har ett kläd/musik/litevadsomhelst-märke med grymma skataren Terry Kennedy som heter Fly Society. Håll ett öga på den här killen, jag tänker lite på tidig Lupe Fiasco och tror att han kan nog slå ordentligt om man ger honom lite tid.

Dessutom är han rätt skön som person - här är en intervju där han bland annat snackar om att han lämnade Lil Waynes bolag, hur hiphopen mår idag och att han måste rädda den . . . och att en tjej gav honom en påse gräs.

Justice som Justice?

Det är inte en lätt affär att välja bandnamn. Det ska vara slående, lätt att komma ihåg, gärna ha en tydlig symbolik eller innebörd och först och främst ska ingen annan heta samma sak. Men det senare kan man kanske bortse ifrån om man till en början inte tänker i så stora banor. Ett lokalt band behöver faktiskt bara kolla upp så att ingen röstar på fel grupp i Rockkarusellen.

Justice

Jag tänker mig att det måste vara enklast att välja bandnamn i yngre tonåren. I den åldern håller konstellationerna ändå inte samman längre än högst ett år och namn som 100 %, The Greenheads eller Transylvanien fungerar (två av dessa är autentiska från min egen uppväxt, gissa vilka och vinn en kopp kaffe). Det blir dock mer problematiskt när vyerna vidgas och man inser att det sitter runt en miljard människor världen runt och har kommit på exakt samma skitnödiga namn på sina band men kan ändå claima det som bra - mest därför att de var först och/eller har rönt framgång med sin musik.

Justice

Detta till trots väljer vissa artister att behålla sina ursprungliga namn. De kanske tror att man förlorar något av sin fanbase eller genuitet om man ändrar på något så vitalt som bandnamnet. De kanske tror att om de bara växer sig störst så kommer man ändå automatiskt associera namnet med just deras musik och då är ju kampen vunnen. De kanske glömde Spotify.

Justice

Spotify är ett digitalt musikbibliotek på internet som du får tillgång genom ett nedladdat program på din dator eller applikation på din mobil. Du kan söka genom miljoner låtar genom att skriva in låtnamn, skivbolag eller artistens namn. Är du artist och vill bli hittad på Spotify gäller det då att ingen annan har ditt namn. Annars blir det problem.

Justice

Värst av alla artister är det nog för Justice. I musikklimatet som omger mig associerar jag Justice till en fransk elektroduo. Men det hade lika gärna kunnat vara den amerikanske rapparen Justice, punkbandet Justice, leksakssynthpopflickan (!?!?) Justice eller d'n'b-producenten Justice. Den senaste gör dessutom elektronisk musik som naturligtvis inte är lätt för en lekman att frånskilja från fransmännen. Resten kan skatta sig lyckliga över att få gratis uppmärksamhet tack vare att någon annan, mer framgångsrik musiker delar deras idiotiska val av bandnamn. Lite extra STIMpengar som plåster på såren.

Who's devon? DEVONWHO?

Idag är det motsatsen till ord och inga visor som gäller.
Tack Miguel för tipset, det tog ett bra tag för detta att sjunka in.

Intelligent Hoodlum / Saga of Hoodlum

Eftersom vi har postat så mycket hiphop senaste tiden så tänker jag inte vara sämre än att jag fortsätter på den trenden. Denna gång vill jag tipsa om Tragedys skiva Intelligen Hoodlum / Saga of Hoodlum. Det här är någonting som jag tror att alla som älskar KMD och MF Doom också kommer att älska, då det går lite i samma ton. Framförallt vill jag tipsa om två låtar:

• Back to reality
  
• Grand groove

Dessa kan vara bland de fetaste jag hört på länge. Håll till godo och njut kära läsare!

» Lyssna på skivorna på Spotify

Madvillainy 2: The Madlib remix

För mig är hiphop lite som en lunga, man tänker inte alltid på att man har den men är jävligt tacksam varje gång man kommer att tänka på att den faktiskt finns där och fungerar. Det är lätt att gå in i en konservativt smånostalgisk ställning där man konstaterar att det helt enkelt bara släpps skit från hiphopscenen sedan Commons "Resurrection". Vad som däremot är svårare är att faktiskt lyssna in sig på dagens (eller gårdagens för den delen) hiphop, ge det en ärlig chans och fortfarande uppriktigt tycka att det är dåligt.

Senast här om dagen så snubblade jag över en platta som faktiskt nästan fick mig att grina av lycka. Skivan är Madvillainy 2: The madlib remix och är någonting så klockrent som en fusion av MF Dooms eminenta låtar i sköna madlib tappningar. Varenda låt på skivan är så bra så det gör ont. Varenda låt på plattan är så tung att jag inte vet var jag ska ta vägen. Lyssna! Lyssna och säg att hiphopen är död (även om plattan trotsallt släpptes -08).

» Lyssna på skivan här

Recension: RJD2 - Inversions of the Colossus

Mannen bakom bland annat Mad Mens vinjettlåt har släppt ett nytt album, Inversions of the Colossus. Det är en instrumental hiphopblanding som inte ber om ursäkt för sig vad det gäller stilar. Han är en otrolig begåvning på att renodla sina sound och även om spretigheten på spåren gör att det hela mest liknar ett mixtape så blir känner man ändå hans närvaro i musiken hela tiden. Det blir lite av ett showcase, utan att bli skrytigt och för mycket. Inversions of the Colossus är till hälften instrumentala versioner av låtarna på hans förra (väldigt hypade) skiva The Colossus, vilket ger en viss hemtrevnad. Han har dock gjort bättre ifrån sig tidigare, speciellt på det magiskt bra albumet Since We Last Spoke. Men på det hela taget: Bravo!

Lyssna på Spotify här!

School's out

Den här delen av året är verkligen episk. Just nu springer en hel hög med gymnasister runt i vårt avlånga land och är dyngraka på fulöl och vin, redo att möta framtiden. Studenten nalkas med stormsteg och jag tror knappast det är någon som har missat det. Det jag ofta frågar mig är huruvida dessa gymnasister super och gråter i dagarna sju för att de är optimistiska inför framtiden och ett vuxenliv kantat av färggranna upplevelser eller om det faktiskt är så att de vet vad som väntar: arbetslöshet, ensamhet, nedskärningar, hungriga magar, trötta leder och magsår.

Ledsen över att behöva grusa era förväntningar, men den riktigt hårda skolan är inte över - den börjar nu.

Till oss som redan kommit förbi det där och resignerat inför varats otillräcklighet vill jag bringa en skål med min pucko-flaska. Den här listan går trots allt ut till er.

Simon.

» Lyssna på spellistan som dedikeras den resignerade skaran. (@ Spotify)

Kanye Wests blogg

Kanye West, killen som tydligen fortfarande är sur över att ingen kan uttala hans förnamn, har en jävligt klockren blogg där han bara postar sköna grejer han hittar. Det brukar vara några fina bilder och möjligtvis lite namedroppande, men han har nog aldrig skrivit tre hela meningar på rad. Vilket är rätt tacksamt med tanke på hur mycket han snackar i sina låtar. I veckan kunde man läsa om att Jay-Z och Jack White (även kallad Jay-W) har varit i studion tillsammans och förhoppningsvis släpper lite fett material. Jag är lite skeptiskt inställd, men det har mest att göra med att jag blev så gruvligt besviken på "låten" Jack White gjorde till James Bond-filmen Quantum of Solace. USCH!

Sedan kunde man även titta på en video med Rihanna och Slash. Skit. Jag hatar båda två nämligen. Vet inte ens varför jag brydde mig om att skriva det här eller ens titta på det. Jag är väl på bra humör, då brukar lite förolämpningar slinka med. Den är jättekonstigt mixad också, med en störig dancehall-snare längst fram och timbalandliknande synthbakgrunder längst bak. Slash fick inte ens spela solo. Vilket kanske bara gjorde saken bättre; jag är nämligen kroniskt Slash-solomättad efter att han runkade av sin gura i 25-30 minuter på en trött Ozzy Osbourne-spelning på Hultsfred för några år sedan.

Här får ni titta själv och gärna säga vad ni tycker.

Något som Kanye däremot prickade rätt fett var att hitta Familjens nya platta och hypa omslaget. Det är en ball platta, iofs utan hittar men ändå helt ok, och omslaget är verkligen asfett. Och det säger jag inte för att Kanye tycker det... Ni kan även lyssna på Familjens platta på Spotify. Favoritlåt: Det Var Jag.

Men! Det fetaste återstår. En riktigt fet låt dök upp bland alla NAS och T.I.-inlägg. Nämligen New York is Killing Me av Gil Scott-Heron och Mos Def. Ett extremt avskalad minimalistiskt soul-hop samarbete som kommer spelas måntta gånger i mina lurar i sommar. Ni kan lyssna här och även ladda ner låten.

Besök också Kanyes blogg och samla lite samtalsämnen om ni skulle träffa på en ... person som tycker om ... sån ... musik och sånt .. eh. Du vet. Han skriver faktiskt om en del feta grejer. Som the Dart Vader Projekt. Men det får ni själva läsa bloggen för att veta vad det är. Rätt värt.

Håll Det Riktigt - Stanna Svart - Fred Ut!

Skivtips #2: Anticon

Efter den förra posten och på Charles begäran känns det dags för ett gäng med nya skivtips. Som vanligt så presenterar jag bara musik som går att lyssna på online. Inte för att jag skulle ha någon äcklig övertro på några piratideal utan för att jag helt enkelt tycker att det är ganska mögligt att skriva om musik utan att ni kan lyssna på skivorna jag skriver om. Det skulle kännas lite som att skriva om konst utan att även inkludera bilder.

13&God - Men at station

Vi fortsätter i lite liknande banor som förra gången med ännu mer bra grejer från hiphopkollektivet Anticon. Först ut är en riktigt tung EP utav ett band som heter 13&God och består av medlemmar från The Notwist och Themselves. Skivan, som heter Men of station, släpptes 2005 och ackompanjerades kort därefter utav en minst lika bra självtitulerad fullängdare. Det här är omöjligt att avfärda som "ännu en hiphop-platta". Många har nog svårt att överhuvudtaget gå med på att detta ens skulle vara hiphop. Lyssna själv och avgör.

cLOUDDEAD - cLOUDDEAD

Nu beskrev jag förvisso den förra skivan som ganska urflippad och märklig. I jämförelse med denna skiva är den förra dock vardagsmat. För att riktigt påtala hur pass märkligt det här ändå är för sin tid (skivan släpptes redan år 2001) så kan jag bara nämna att riktigt skarpa "traditionella" album såsom Commons "Like water for chocolate" och Jurassic 5:s "Quality Control" släpptes bara ett år tidigare. Det här är suggestivt, mörkt och egentligen i mångt och mycket så nära ren ambient man kan komma utan att sluta göra hiphop.

Telephone Jim Jesus - Anywhere out of the everything

Anticon är dock inte bara grymma på hiphop. En av de som bevisat detta är George Chadwick, mer känd som Telephone Jim Jesus. När jag under 2005s senare hälft ovetandes köpte A point to far to astronaut så var jag (mitt dumma fån) helt övertygad om att det var plain indiehop jag skulle få. Jag kunde inte haft mer fel. Ljudbilden är experimentell, spretig (och då i positiv bemärkelse) och så rå och mörk att man nästan blir mörkrädd.

Skivtips #1

Med tanke på den artikelfrekvens som Charles hållt uppe den senaste tiden så har jag känt lite att det varit upp till bevis för min del. Från början hade jag tänkt att publicera en serie recensioner men efter att ha knackat en liten stund på tangentbordet så kom jag fram till att det inte alls var vad jag var sugen på. Vad jag var sugen på var snarare att tipsa om lite bra skivor som snurrar i min spelare för tillfället. Nedan följer denna lista, givetvis komplett med spotify-länkar. Det är nämligen höst nu. Jag råkar tro att man behöver bra skivor för att orka med hösten.

Passion Pit
Chunks of change

Den här skivan snubblade jag över av misstag när jag satt och läste igenom min blogroll. Mycket spännande leksakselektro som får mig att tänka på elorglar och gamla bondgårds-barn-synthar. Framförallt spåret Cuddle fuddle är värd att lyssna på mer än en (eller tio) gång(er).

Why?
Eskimo Snow

Denna skiva avviker egentligen inte så himla mycket från Why?s senaste skivsläpp. Skön lekfull indiehop (detta verkar vara ett otroligt läskigt genre-begrepp för många, men må så vara) från Anticon-kollektivet när den är som bäst. För det här toppar såväl Elephant eyelash som Alopecia på så otroligt många sätt.

[ingenting]
Tomhet, idel tomhet

Jag såg [ingenting] spela live för inte allt för länge sedan. Vi hade dragit ihop en spelning med arrangörsgruppen Republik som jag är en del av. Förväntningarna var ju skyhöga efter Ingenting är lätt. Men det kändes liksom bara så jävla rätt att [ingenting] var tillbaka. Så jävla rätt helt enkelt!