Kulturkompaniet får konkurrens?

Om ni trodde vi här på K-kompaniet var pretentiösa i våra textframställningar om vardagliga pop-kulturfenomen, då har ni helt missat personen som skriver artisttexterna på Way Out Wests hemsida. Snälla du, om du som skriver de texterna läser detta, vill du bli min kompis? Vi kan prata ohämmat om senaste youtubeklippen med en vokabulär som får alla andra att titta snett och sedan fnissa för oss själva, med en postironi som inte ens vi själva förstår. Åh, det jag kan se det framför mig. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att komma in på någotslags funkisområde på festivalen och se om jag inte kan smita in på något ledningsmöte eller dylikt. Fast å andra sidan, man får inte bli för fäst vid Lugermänniskorna...

Saxat från WayOutWest.se

Huruvida Dada Life betraktar sig och sin konst (musik i.e.) som handgriplig protest mot kulturens inlemmande i den sociala hierarkin är fördolt i dunkel. Laserspräckligt rökfyllt svettigt dunkel.

Med en karriär mer baserad på internationellt grus än i hemlandet Suezia gör de vad som kan liknas vid att göra ”en Hives”. Bryter upp borgerliga hierarkier med passet i innerfickan för att så få oss på hemmaplan att haja till. Det kan verka vara ett ambitionslöst ohämmat superpeppat party, med bubbel och skum, och det må så vara… men även där kan det dölja sig sprängkraft. En baskagge säger mer än tusen ord. Let’s get bleeped tonight

Ren poesi.

Förresten, jag har gjort en liten playlist med sådant som jag tycker ska bli kul att se i Göteborg om två veckor. Vill ni peppa med mig så att vi kan ungefär samma låtar med ungefär samma artister så prenumerera ungefär på den här:

Festivalsommar 2010 - Emmaboda

Emmaboda är en smal festival. Inte överdrivet mycket besökare, alltid små akter. Men alltid med extremt hög kvalitet, och dessutom med ett gediget gott festivalrykte. De säger själva att det bara finns tre äkta festivaler i Sverige; Arvika, Hultsfred och de själva. Det vill säga, de är de enda med en äkta camping som inte håller till i stadskärnan på utvald ort. Jag är beredd att hålla med, ska man åka på festival är någon av dessa tre ett förstahandsval om man vill uppleva en genuin festival. Stadsfestivalerna har råd med otroligt bra bokningar, men förlorar väldigt mycket på att de inte har en camping.

Med över tjugo år på nacken har Emmaboda vuxit till en skön festival som håller sig inom gränserna. Ganska skönt att de inte har storhetsvansinne som alla andra, får man lov att tycka. De har genom tiderna varit en plats för ung indiemusik, men på senare år har man sadlat om för att mer inrikta sig på den elektroniska dansscenen. Fortfarande bokas en hel del bra indie, men fokus ligger inte där. Med andra ord, en festival som passar mig själv som skon i stöveln.

Elektroniska

Emmaboda har inte riktigt samma typ av upplägg i sina bokningar som de andra festivalerna i Sverige, då de inte headlinar för att dra publik. Därför skriver jag bara lite kort om de band jag är peppad sönder mig på att se. Peppad sönder mig.

Emmaboda verkar ha sökt på bokstaven C för många bra bokningar har C i namnet. Cut Copy (Australiensisk electropop med starka Depeche-vibbar på sången), Crookers (som gått ner sig lite efter förra sommarens plåga med Kid Cudi, men som fortfarande kan leverera rikigt bra stentung electrohouse), Crystal Castles (vars sångerska måste vara den coolaste tjejen in the game) och Crystal Fighters (en Kitsune-artist som jag lärde mig digga via Pelski - nuff said? Hårt men med hitfaktor). Sedan tillkommer lite andra feta kulturkompanietfavoriter som är så bra att jag börjar jollra som ett barn när jag läser listan. Breakbot (lyssna på mina mixtapes. Fransk dunderskit), Proxy (som har gjort de absolut tyngsta låtarna i mitt arkiv - om han droppar Decoy får jag orgasm), Uffie (Som överhypades för några år sedan, liknande Yelle), Friendly Fires (Grums remix på Skeleton Boy är magiskt bra). Dessutom Mustard Pimp, Digitalism, Erol Alkan och Andreas Tilliander (!).

Indie

Indien är i år liten men kvalitativ. Många kära återseenden och något nytt stjärnskott hittar vi bland upplägget, där jag är mest peppad på att se Makthaverskan och Bye Bye Bicycle. Billie the Vision and the Dancers ligger naturligtvis varmt om hjärtat och har alltid gjort. Parken måste ses, likaså Wavves.

Slutligen

Jag är otroligt peppad på att dansa. Och tillsammans med Arvika kommer det här bli en dansant sommar, minst sagt!

Festivalsommar 2010 - Roskilde

Roskildefestivalen i Danmark firar 40 år i år och är utan tvekan skandinaviens största och mest etablerade musikfestival. 160 band spelar under fyra dagar på sex scener och bara antalet volontärer under festivaldagarna uppgår till den imponerande siffran 25.000 - enligt deras hemsida. Roskildefestivalen är också antagligen nordeuropas dyraste festival och en biljett kostar ca 2, 300 svenska kronor. Men bokningarna brukar vara bra. Och festivalen sägs vara lite av en upplevelse i sig (som alla större festivaler är). Av dessa 160 band känner jag dock endast till en bråkdel, mest beroende på att det är mycket danska indieorkestrar som spelar. Jag erkänner att jag inte har överdrivet bra koll på den scenen. Men här finns ändå en hel del guldkorn.

Headlines

Det är kanske mest för dessa band som jag skulle kunna tänka mig åka hit. Gorillaz, Muse, Prince, Prodigy, Patti Smith och Them Crooked Vultures är band som står högt på min önskelista över live-akter. Speciellt Gorillaz, Muse och Prodigy är band som jag lyssnat på sedan tidiga tonåren men aldrig tyckt mig ha råd att betala typ konsertbiljett på någon arena i Stockholm för, och dessutom lyckats missa alla festivaler de spelat på. Därför vore det grymt kul att glida omkring på festivalområdet och bara uppleva gamla minnen och stora konserter. Men biljetten är kanske lite för dyr bara för att dessa band ska motivera köpet. Them Crooked Vultures, Prince och Patti Smith hjälper dock till ordenligt mycket. Nephew och Jack Johnson är för mig helt ointressant.

Övrigt

Det finns så mycket band att skriva om på den här festivalen att jag helt enkelt buntar ihop det i en klump. Festivalen är nämligen så dyr och bred att det för många blir den enda festivalen man åker på. Trist och kul. Här är åtminstone de band jag är peppad på att se: Kings of Convenience, LCD Soundsystem, National, Robyn, Vampire Weekend, Beach House, Bear Quartet, Casiokids, Efterklang, Brother Ali, Converge och Florence + the Machine. Kul men inte så att man flyger i taket. Så att säga ... Hur som helst måste det alltså till något extra för att jag ska tippa över gränsen till att köpa en biljett där jag nu står och väger. Och detta extra är då sällskapet. Alla mina vänner verkar jobba i år igen och jag är ensam kvar (av de som har faktiskt har råd att gå utanför huset). Så det blir nog ingen dansk tur i år, men man hoppas ju på att bokningarna tar en med storm nästa år, så man kanske vågar skita i polarna. Vem vet?

Festivalsommar 2010 - Way Out West

Från ingenstans dök helt plötsligt en ny festival upp i Sverige för några år sedan som ställde hela festivalsverige på sin spets. Way Out West i Göteborg levererade en ordentligt tung line-up utan att ha något tidigare rykte och lyckades slå sig in i en hårt etablerad branch. Bra gjort! Västkusten har tidigare varit utan något liknande tidigare i Sverige och det är kul att se en modig, svulstig gest som faktiskt känns genuin och som dessutom klarar sig i konkurrensen. Men i år har Way Out West slagit knut på sig själva, deras bokningar i år ger mig ståpäls.

Till skillnad från andra etablerade festivaler i Sverige finns ingen camping på Way Out West. Istället får man fixa boende själv, vilket egentligen genererar lite fetare artister eftersom arrangörerna slipper lägga pengar på camping. Lite jobbigt blir det för oss ickegötare, som istället får ringa faster Agda och hoppas att hon pallar att man droppar förbi runt fyratiden, skitpackad och nerspydd men helt euforisk efter ens livs bästa konsertupplevelse. Jag åker gärna på festival för att kolla på band, även om det är kul att supa så hamnar det i andra hand. Därför passar detta mig ganska bra. Campingar i all ära, men man är ju inte 16 längre... så att säga...

Headlines

Way Out West har lyckats dra intressanta headlines, något som imponerar i dagens klimat, där de flesta festivalarrangörer aktivt jobbar för att hitta så stora och säkra kort som möjligt. Iggy & the Stooges är ett slag underifrån. Jag har inte lyssnat på Iggy sedan jag gick i ettan på gymnasiet och spelade sönder the passenger på cdn och gitarren men helt plötsligt är jag sugen igen. Lykke Li kommer, Sveriges snyggaste indie-elektronika (rent musikaliskt) som har lyckats slå internationellt utan att vi i Sverige riktigt fattade det. Hon hade extremt mycket blogg-love under 2009 och är tillsammans med Robyn och Fever Ray del i en exporttrio coola elektrobrudar från Sverige som just nu tar världen med storm. Synd bara att hon var med i Twilight... Men det är en annan historia. La Roux. Ginger love. Jag har lyssnat på denna flicka sedan jag för några år sedan hittade ett par remixer (bl a av Jack Beats och Foamo) som slog undan benen på mig - kommer bli skitfett med andra ord. Och M.I.A. kommer, hon och jag ska ha ett litet snack om hennes senaste video... Jag hade även hoppats på Q-tip men han ställde in. Idiot.

Elektroniskt

På grund av att de flesta indieakter idag friskt blandar elektronika och indiepop så är det svårt att särskilja dessa två. The XX är ett sådant typexempel. De blev extremt hypade i höstas, med all rätt. Dessutom gör de flera egna feta remixer på andras musik. Miike Snow, som inte behöver ytterligare presentation på denna blog, kommer inte bara hit utan till alla andra festivaler i Sverige. Men det är OK, för de fetknäcker som man sa på nittiotalet. LCD Soundsystem och Marina and the Diamonds kommer dessutom! De senaste har verkligen haft blogghype med många extremt feta remixer det senaste halvåret.

Rock

Nicke Andersson från The Hellacopters har precis släppt en ny skiva med sitt soloprojekt Imperial State Electric. Det låter som Nicke - och det är väl tur - men bättre än på länge. Soundtrack Of Our Lives har ordnat ett samarbete med Göteborgs Symfoniker och hemliga gäster som kan bli riktigt fett. Jag är nämligen kär i Ebbot. Och gravid med hans barn. Skoja.

Indie

Det är här, på indiebokningarna som Way Out West har slagit knut på sig själva. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. De har i princip bokat precis ALLTING som jag lyssnat på den senaste tiden. Helt sjukt. Jag bara droppar namnen. Mumford & Sons, Beach House, Girls, Jónsi, Radio Dept, Tallest Man On Earth och The Drums. Jag kan inte nog peppa. Dessa artister för sig hade gjort att jag köpt biljett.

Slutligen

Peppen är på topp. Bokningarna är skitbra, jag har ringt Agda och fixat sovplatsen och jag har dessutom inte varit i Götet på länge så det kan bli fint att återse stan. Jag åt skitgod japansk buffé på andra långgatan där förra sommaren och åkte igen inom 1 ½ timme. Fet upplevelse men det kan nog bli bättre i sommar. Festivalen äger rum mellan 12-14 augusti och en biljett är skitdyr - 1345 kr. Men värd. Faktiskt.

Festivalsommar 2010 - Arvika

Jag går som bäst i funderingarna kring vilka festivaler man ska besöka i sommar. Det börjar bli dags att bestämma sig nämligen. Inte för biljetternas skull utan snarare för att ladda ordentligt i förväg och kunna bygga upp förväntningarna. Sedan handlar det också om att ha lite koll på de olika festivalernas utbud för att kunna förbereda sig på vilken man ska övertala polarna om, när man väl själv bestämt vilken som verkar vettigast. Jag är en sistaminuten-åkare. Jag hänger alltid på i sista sekund och tar det som det kommer, undantaget när jag lyckas snylta till mig en biljett på något sätt.

Jag har jobbat på rätt många festivaler, och uppträtt på en del men jag har aldrig varit vanlig funktionär, så jag har faktiskt inte en aning om det är värt att få taskig mat, slava med människor man inte känner och aldrig kommer vilja träffa igen enligt ett schema som är skitsvårt att få ihop med de band man vill se sen antagligen missar ändå för att man däckar i tältet av att man är så trött. Jobbar man dessutom på Arvikafestivalen får man inte ens supa på sin fritid, men det kanske är värt det. Jag har som sagt inte en aning. Jag tänkte åtminstone berätta vilka festivaler det är värt att köpa sig en biljett till baserat på musikutbudet. Jag gör detta i en liten artikelserie och kommer prata om Arvika, Hultsfred, Peace & Love, Roskilde, Way out West och kanske någon mer.

För min egen del är jag sugen på delar av allt, men det är redan bestämt att jag åtminstone kommer åka till Arvika och jobba. For the record, jag är med och skriver schemat, så jag missar förhoppningsvis inte det viktigaste. Just på grund av att jag kommer jobba på Arvika är detta mitt första objekt att dissekera i en anatomilektion i festivalbokningar. Jag är liksom redan inläst på ämnet. Jag har redan yttrat en kärlek till festivalen tidigare i bloggen, på grund av en väldigt lyckad upplevelse förra året. Trots det såg jag inte alls många band, men de jag såg var snuskigt bra.

Headlines

Arvika skryter med Babyshambles(UK), Kent och In Flames som dragplåster. Absolut, de lär dra folk men det är svårt att toppa Depeche Mode från förra året. Babyshambles ger jag inte jättemycket för (helt enkelt inte min stil. Kan du tänka dig - en indiekille som inte gillar Pete Doherty?), Kent kan vara kul men lär inte bjuda på några större överraskningar och In Flames är svenska frontfigurer i världens officiellt mest förutsägbara musikstil: metal. Nä, anledningen till att åka till värmland hittar man inte i den översta raden på affischen. Sedan följer Robyn, Regina Spector(USA) och Volbeat(DK). Jag erkänner att jag älskat Robyn oavkortat sedan hon slog igenom, såg henne live för några år sedan och det var molto bene, hon blir bara bättre med åren dessutom så det kan bli riktigt kul. Regina Spector gillar jag också skarpt men Volbeat har jag ingen koll på. Dansk metal...?

Indie

Arvika bjuder på ett bra indieupplägg i år. Bra kvalitet generellt med några guldkorn. Till exempel JJ, Radio Dept., men tyvärr inte The Tiny som utlovat på grund av att Ellekari Larsson är gravid ... Hon skulle ju bli mor till mina barn ... Jag antar att man inte kan få allt, men man kan även se Mattias Alkberg, Markus Krunegård och Makthaverskan på festivalen och det vill man väl?

Elektroniskt

Arvika är ett gammalt svenskt synthfäste och det har gjort att festivalen har ett rykte om att boka bra inom hela den elektroniska genren - vilket verkligen stämmer i år. Jag vill gå på så många band att jag nästan funderar på att inte jobba utan köpa mig en biljett så jag inte missar något. Miike Snow (USA/Swe), Chromeo(USA), Danger(FRA), The Twelves(BRA), Den Svenska Björnstammen, Harald Björk, Four Tet(UK), Name the Pet, Familjen, Simian Mobile Disco(UK) och Teddybears. Det här är musik som konsekvent spelats i mina lurar ett bra tag nu och det är en blandning av lokalt och globalt som får det att kvittra i bröstet på mig likt hungriga fågelungar en vårmorgon.

Sammanfattningsvis?

En värd upplevelse om man är ute efter riktigt bra elektronisk musik och helt ok indie samt några större akter som man aldrig skulle betala en konsertbiljett för att se. Jag ger festivalen en åtta av tio möjliga. Det kommer bli fett. Ses där?

Här är en fet video för att peppa lite så här på lördagskvällen.