Ra Ra Riot

Jag tipsade för några månader sedan om New York-bandet Ra Ra Riot. Häromdagen snubblade jag över deras fullängdare The Rhumb Line från 2008. Jag köpte den givetvis utan att tveka. Här kan det vara värt att nämna Malmös bästa skivbutik Rundgång på Kristianstadgatan. Förutom trevlig personal och en fet samling skivor (om än genomrotad lite väl många gånger) säljes här även snygga second handkläder, zombiefilmer och jag hade även turen att hitta en VHS med Bob Hund-material från.. ja, länge sen. MEN PÅ VHS! Jag älskar VHS.

Åter till ämnet. Ra Ra Riot kan gott och väl vara det mest samlade soundet jag hört i ett band på länge. Och det som bara förstärker den bilden är att de har självförtroende nog att variera sin musik från stråkballader till pumpiga popdängar. Ja, ni kan lyssna på skivan på spotify, se videorna på Youtube - men det här är ett värt skivköp!

Favoritspår: Winter '05

Spellistor

Det finns två typer av playlists i dagens digitala musikvärld. Den ena är som ett blandband, mer lojal mot hur det gjordes förr. Korta, med livsviktig låtordning och egenhändigt ritade omslag. Den andra är mer av ett soundtrack, en oändligt lång lista med liknande musik där varje låt spelar mindre roll och den tematiska överbyggnaden är viktigare. Jag har två nya listor att presentera en av var sort. Med inte så särskilt ny musik. Jag gillar ju att jobba mot hypen, och att försöka hålla vid liv sådant som är kvalitativt. Det blir mest att bloggar skriver om musik som är ny och fräsch, med någon slags inställning att alla ska kunna allting. Fuck det. Eller rättare sagt skit samma om du kan allt eller inget, bra musik stay bra.

Den första listan är en utbyggnad av min förra lista - där jag egentligen bara har slängt ihop ett par intrumentala hiphop-plattor. Några Hi-Hat volymer, Damu the Fudgemunk och Question med mera. Det här är för mig rent inspirationsmaterial som bara står på och färgar min vardag. Den är tydligen sju timmar lång och svår att tröttna på.

Och vi fortsätter i samma stil på den andra listan, med o-ny musik. Jag har slängt ihop två-tre låtar var av de indie-artister jag lyssnar på för tillfället. Här kanske inte finns något nytt för finsmakaren, men musiken är magiskt bra. Sufjan Stevens, Phoenix, Wilco och Magic Numbers. Kan vara en bra introduktion till musiken om man känner sig mindre pretentiös än mig och Simon och inte bli överväldigad utan kanske mest vill ha bra musik. Well, this is your lucky day.

Jag kommer även att slänga ihop en lista med ovärderliga jazzklassiker inom en snar framtid, så håll ögonen öppna.

Instrumental HipHop

Magisk IndiePop

Justice som Justice?

Det är inte en lätt affär att välja bandnamn. Det ska vara slående, lätt att komma ihåg, gärna ha en tydlig symbolik eller innebörd och först och främst ska ingen annan heta samma sak. Men det senare kan man kanske bortse ifrån om man till en början inte tänker i så stora banor. Ett lokalt band behöver faktiskt bara kolla upp så att ingen röstar på fel grupp i Rockkarusellen.

Justice

Jag tänker mig att det måste vara enklast att välja bandnamn i yngre tonåren. I den åldern håller konstellationerna ändå inte samman längre än högst ett år och namn som 100 %, The Greenheads eller Transylvanien fungerar (två av dessa är autentiska från min egen uppväxt, gissa vilka och vinn en kopp kaffe). Det blir dock mer problematiskt när vyerna vidgas och man inser att det sitter runt en miljard människor världen runt och har kommit på exakt samma skitnödiga namn på sina band men kan ändå claima det som bra - mest därför att de var först och/eller har rönt framgång med sin musik.

Justice

Detta till trots väljer vissa artister att behålla sina ursprungliga namn. De kanske tror att man förlorar något av sin fanbase eller genuitet om man ändrar på något så vitalt som bandnamnet. De kanske tror att om de bara växer sig störst så kommer man ändå automatiskt associera namnet med just deras musik och då är ju kampen vunnen. De kanske glömde Spotify.

Justice

Spotify är ett digitalt musikbibliotek på internet som du får tillgång genom ett nedladdat program på din dator eller applikation på din mobil. Du kan söka genom miljoner låtar genom att skriva in låtnamn, skivbolag eller artistens namn. Är du artist och vill bli hittad på Spotify gäller det då att ingen annan har ditt namn. Annars blir det problem.

Justice

Värst av alla artister är det nog för Justice. I musikklimatet som omger mig associerar jag Justice till en fransk elektroduo. Men det hade lika gärna kunnat vara den amerikanske rapparen Justice, punkbandet Justice, leksakssynthpopflickan (!?!?) Justice eller d'n'b-producenten Justice. Den senaste gör dessutom elektronisk musik som naturligtvis inte är lätt för en lekman att frånskilja från fransmännen. Resten kan skatta sig lyckliga över att få gratis uppmärksamhet tack vare att någon annan, mer framgångsrik musiker delar deras idiotiska val av bandnamn. Lite extra STIMpengar som plåster på såren.

Veckans tips

Jag har gett mig ut på lite exkursioner på i bland alla de ljud som omger oss i syfte att förnya delar av mitt musikbibliotek. Och för första gången på länge har jag kammat hem något av riktigt värde. Allt är inte nytt, men allt är bra.

Först ut är en låt som jag inte kunnat släppa sedan jag först hörde den. Öronen ska man alltid ha med sig när Matilda Wall är i farten för hon har en osviklig känsla för bra pop. Jag tänker en hel del på Jonathan Johansson när jag lyssnar på Avner, namnet är en biblisk referens. Han kallar sig även för den gula artisten (kolla indian-sträcken på kinderna), gör covers på MJs Human Nature och är en att hålla utkik för i framtiden. Låten Bed För Mig har varit mitt soundtrack den senaste veckan.

Nästa tips har jag inte en aning om var jag plockat upp, men jag tror det kan ha varit den aldrig sinande källan Hypemachine. Hur som helst, känns det lite skönt att höra en sångröst som både imponerar och känns originell. Young the Giant är en indierockgrupp från Kalifornien, men de har skägg som snarare vore seattlanskt och låter som de är förälskade i europeisk pop i stil med Phoenix eller Arctic Monkeys. Det här låter bra. På riktigt.

Även NY-bandet Ra Ra Riot låter europeiskt, som de gick i kindergarten med Brett Andersson från Suede eller bara lyssnade extremt mycket på Camera Obscura som 14-åringar. Det vet man inte, men Dying is Fine och Boy är två magiskt feta låtar, så mycket kan man vara säker på. Här kommer den ena, och den andra finns på Spotify. Gillar ni We Were Promised Jetpacks är detta inte särsilt svårsmält.

Covers

Jag hatar coverband, men vem gör inte det? Jag älskar däremot covers. Det vill säga, jag älskar att lyssna på artister med tillräckligt egen musikalisk själ och uttryck som tolkar andras musik med minst lika mycket känsla (Hm, jag har i och för sig aldrig hymlat med att vara pretto, men där slog jag nog knut på mig själv - jag menar egentligen bara att jag tycker om bra covers och inte dåliga). Det finns mycket covers som cirkulerar där ute. I de allra flesta fall handlar det om personer med ekonomiskt intresse och inflytande som övertalar artister att spela nåt som säljer. I några få fall handlar det om kärlek som går över gränserna. I ett fall på miljonen handlar det om mästerverk.

Några episka covers genom tiderna

Fugees - Killing Me Softly

Devendra Banhart - Don't Look Back in Anger

Johnny Cash - Personal Jesus

The Tiny - Everything is Free

Hellsongs - Run to the Hill

Att göra en cover är det ultimata testet på ett konstnärligt artisteri. Den som försöker sig på detta konststycke måste hata orginalet av hela sitt hjärta. Om den inte gör det kommer den försöka visa hänsyn till låtskrivaren och behålla den ursprungliga känslan. I värsta fall kommer coverartisen försöka göra om exakt samma sak fast med kanske en liten twist typ ett extra break. Tvi för dessa. Nej, att istället agressivt och metodiskt stycka upp låten och montera ihop bitarna till en egen helhet måste vara det rätta sättet att göra det på. Allt annat låter liksom skit.

Några fatalt misslyckade covers genom tiderna

EMD - Save Tonight

VA - We Are The World 2010

Torgny Melins - I'm a Dansbander

Anna Bergendahl - Release Me

Westlife - Uptown Girl

Det finns dock ett coverband jag hyllar (ja, det är de på bilden). Eller det är väl egentligen en coverduo. Martin Hederos (pianist i The Soundtrack of Our Lives) och Mattias Hellberg (sångare och låtskrivare) slog sig ihop för ett antal år sedan och spelade in deras gubbrockfavoriter. De släppte skivan Hederos & Hellberg. De spelade lite live, men hade annat för sig med sina respektive karriärer och projekt att det blev bara en skiva till. Titelspåret på den andra skivan, Together in the Darkness är den vackraste låt jag hört. Japp, jag sade det, jag använde superlativ och jag står för det. Jag ändrar mig säkert men just nu är detta sanningen. Lyssna och döm själv.

Här är spotifylänken.

Festivalsommar 2010 - Emmaboda

Emmaboda är en smal festival. Inte överdrivet mycket besökare, alltid små akter. Men alltid med extremt hög kvalitet, och dessutom med ett gediget gott festivalrykte. De säger själva att det bara finns tre äkta festivaler i Sverige; Arvika, Hultsfred och de själva. Det vill säga, de är de enda med en äkta camping som inte håller till i stadskärnan på utvald ort. Jag är beredd att hålla med, ska man åka på festival är någon av dessa tre ett förstahandsval om man vill uppleva en genuin festival. Stadsfestivalerna har råd med otroligt bra bokningar, men förlorar väldigt mycket på att de inte har en camping.

Med över tjugo år på nacken har Emmaboda vuxit till en skön festival som håller sig inom gränserna. Ganska skönt att de inte har storhetsvansinne som alla andra, får man lov att tycka. De har genom tiderna varit en plats för ung indiemusik, men på senare år har man sadlat om för att mer inrikta sig på den elektroniska dansscenen. Fortfarande bokas en hel del bra indie, men fokus ligger inte där. Med andra ord, en festival som passar mig själv som skon i stöveln.

Elektroniska

Emmaboda har inte riktigt samma typ av upplägg i sina bokningar som de andra festivalerna i Sverige, då de inte headlinar för att dra publik. Därför skriver jag bara lite kort om de band jag är peppad sönder mig på att se. Peppad sönder mig.

Emmaboda verkar ha sökt på bokstaven C för många bra bokningar har C i namnet. Cut Copy (Australiensisk electropop med starka Depeche-vibbar på sången), Crookers (som gått ner sig lite efter förra sommarens plåga med Kid Cudi, men som fortfarande kan leverera rikigt bra stentung electrohouse), Crystal Castles (vars sångerska måste vara den coolaste tjejen in the game) och Crystal Fighters (en Kitsune-artist som jag lärde mig digga via Pelski - nuff said? Hårt men med hitfaktor). Sedan tillkommer lite andra feta kulturkompanietfavoriter som är så bra att jag börjar jollra som ett barn när jag läser listan. Breakbot (lyssna på mina mixtapes. Fransk dunderskit), Proxy (som har gjort de absolut tyngsta låtarna i mitt arkiv - om han droppar Decoy får jag orgasm), Uffie (Som överhypades för några år sedan, liknande Yelle), Friendly Fires (Grums remix på Skeleton Boy är magiskt bra). Dessutom Mustard Pimp, Digitalism, Erol Alkan och Andreas Tilliander (!).

Indie

Indien är i år liten men kvalitativ. Många kära återseenden och något nytt stjärnskott hittar vi bland upplägget, där jag är mest peppad på att se Makthaverskan och Bye Bye Bicycle. Billie the Vision and the Dancers ligger naturligtvis varmt om hjärtat och har alltid gjort. Parken måste ses, likaså Wavves.

Slutligen

Jag är otroligt peppad på att dansa. Och tillsammans med Arvika kommer det här bli en dansant sommar, minst sagt!

Fo Yo Pleazure

Jag slänger upp en liten Spotifylista jag gjorde till min syster för att hon skulle lyssna in sig lite på det som jag peppar på Arvikafestivalen. Fet skit! Enjoy. (klicka bilden)

Populärkulturell musikfestival i Norrköping

När jag och Simon var unga gjorde vi en festival på Kulturkammaren i Norrköping. Eller gjorde och gjorde, vi tog över en självdöende förening med våld, visade vart skåpet skulle stå och kom ut på andra sidan med flaggan i topp. Den hette fest i valen och var jävligt fet. Åtminstone som vi minns den. Sen dess har det egentligen inte hänt så mycket där nere på Kulturkammaren, vi var och besökte någon slags gratisrockkväll i höstas som var lite pinsam men det har nog inte att göra med bandens kvalitet utan vår extrema pretentionism. Hur som helst är det med nostalgi i sinnet jag vill uppmärksamma:

Klubb Republik (som Simon faktiskt har en domnande fot i) har nu tagit initiativ till något som kallas Pop Culture och även om det är en mycket liten tillställning (jämfört med vår blåval) så ser det lovande ut. Republik kör ofta på klubb Hugo i Norrköping och har en del stabila konserter i ryggen även om det inte är något utstickande (men ärligt - hur lätt är det i en stad där man måste satsa på säkra kort för att överleva?).

Sex lagom stora akter kommer att framföra egen och av andra människor komponerad musik. Jonathan Johansson, Makthaverskan (bilden), Joel Alme, Kite, Moto Boy och Per Egland blir'e. Jag och Simon har våra klara sympatier och kommer således (allt enligt vårt levnadsmanifest) spotta på de vi inte tycker håller måttet och tveklöst hylla övriga intill döden.

Om du inte kommer så missar du en viktig del av vår gemenskap. Det kan bli så att vi hypar det till döden men skiter i att gå i sista sekund för att vi är för balla - har ju hänt förut så att säga.

Här hittar ni Pop Cultures hemsida om ni inte fattat det (och parenteser är för övrigt vårens litterära grepp).

Casiokids + First Aid Kit

Vintertid kan det var skönt att bli deprimerad, jag tror det - annars skulle det inte ligga på modet så här års. Själv motverkar jag möjliga nedgångar i humöret med två sommarfavoriter, norska Casiokids och västkustska First Aid Kit. De senare fick i våras väldigt mycket uppmärksamhet för en Fleet Foxescover. Som om den amerikanska indiehypen inte hade nog med beundrare satte två systrar som inte ens slutat gymnasiet (tror faktiskt inte ens den ena hade börjat när videon spelades in) amerikansk folkmusik och någonstans också mysskägget tillbaks på kartan. Plötsligt var det ok med rödrutiga vedhuggarskjortor och Bob Dylans julskiva hade en räddning som till hälften berodde på nostalgi, vilket är förståeligt med tanke på att vi befann oss i någonslags mystisk post-MJ-feber vars ringar på vattnet tydligen fortfarande märks på karaokebarer på landsbygden. Denna MJexplosion som kom efter hans död hade ju naturligtvis en motreaktion - de som sa sig aldrig ha lyssnat på Billie Jean var så nödgade att bevisa sin indiehet att hösten 2009 blev ett enda skunk-popaganda-panda-retro-indie-hipsterparadis. Agreed? Inte? Ok, jag kanske gick lite långt, men jag såg faktiskt First Aid Kit på Arvikafestivalen i somras och trots att det blev lite enformigt efter ett tag med exakt samma ljudbild, var det en riktigt bra spelning - som såklart hade sitt fulla klimax i den efterlängtade Tiger Mountain Peasant Song, här kommer den:

Norska Casiokids är ett band som fångades i mitt blickfång tack vare bandnamnet. Inte många band gör det, och väldigt få av dessa enstaka visar sig innehålla något efter att ha gjort ett bra första intryck. Att spela någonslags instrumental psykrock toppat med ett par feta electrosynthar är så idiotiskt genialiskt att jag nästan kissade på mig. Jag kan inte hjälpa att tänka på Herbie Hancocks 80talsanthem "rockit" och Dungen samtidigt. Tänk att någon har tagit Bob Hund and put a DONK on it, åtminstone på Fot i Hose som jag gick omkring och nynnade på hela sommaren. Bandet har sin korta livstid till trots en imponerande resumé; de var första singelsläppet på norska i England, de har lanserat sin skiva med en dagisturne (!), gjort ljudinstallationer and the list goes on. När jag såg dom live spexade dom ganska mkt, fast på ett skönt sätt, det ballade ur lite som man vill att en riktigt bra förfest ska göra precis innan man sticker och lämnar allt bakom sig för nattens äventyr. Låt mig exemplifiera; runt sista låten eller så kommer två vilsna funktionärer in på scen med enorma papier machéhuvuden och börjar dansa lite stelt, innan du vet ordet av har tre-fyra bandmedlemmar bytt instrument och för att toppa det springer en random människa i schimpansdräkt in med en tamburin, samtidigt går det så vilt till på dansgolvet att man knappt vill kolla på bandet - så mycket svängde det.

Varsogoda: Två videor med Casiokids.