Ända sedan jag såg Micah Hollinger i Gnarcade har jag varit ett stort fan. Han representerar mycket av det jag gillar i modern skateboardåkning; en stilfull blandning av leksam oldschool och hög teknisk street. Och jag eftersom jag kollar på en hel del skatefilmer blir man ganska snabbt varse om att det inte är alldeles för många nytänkare där ute. De flesta skatare försöker göra svåra trick, och med så många åkare idag ligger de bästa på en helt sinnessjukt hög nivå - men vad som går förlorat är ofta känslan. Och det verkar vara ett tidsrelaterat syndrom; så många olika saker idag, musik, sport, streetart etc, som på senare tid har fått en enorm uppmärksamhet och explotionsartat ökat i antalet utövare verkar förlora så mycket av den enkla lekfullheten. Ta till exempel street art vars stora pionjär inte var Banksy utan Space Invader. Han satte upp mosaik med pixlade motiv från tevespelet Space Invaders runt om på Paris väggar. Enkelt, lekfullt och genialiskt. På sidan Street Art Utopia på facebook, som samlar mycket av den street art som produceras idag ser man mest avancerade och jättestora väggmålningar, som är svårt att göra - men saknar känslan. Jag tror att jag sett 15 fotorealistiska porträtt av Heath Ledger som Jokern. Producerar man konst (ja, någonstans ser jag skate som konst) med utgångspunkten att imponera med svårighetsgraden är det lätt att glömma att "rekord" snabbt slås, och den som gör det svåraste tricket faller i glömska så fort någon överträffar det.
Därför är det kul med människor som Micah Hollinger, som gör konstiga trick. Det är liksom ingen mening med att försöka överträffa en 360flip och landa på en fot, det är bara ett skönt trick. Och idag blev jag tipsad om ännu en skön lirare. Från Denver kommer ett bra team som heter The Denver Shop och har ett gäng innovativa åkare. Speciellt utmärker sig William Spencer. Varför? Han är knäpp. Det handlar så lite om brädan och så mycket om omgivningen istället. Dessutom ser det enkelt ut, idéerna och lekfullheten går före att brädan ska snurra maximalt och du ska stå och landa så obekvämt som möjligt. Men det är naturligtvis min inställning till sporten som sådan. Själv har jag alltid varit mer imponerad av Rodney Mullen än Tony Hawk, hellre Chris Haslam än Danny Way och långt hellre än P-Rod och Ryan Sheckler: Micah Hollinger och William Spencer.
Inlägg
