kulturkompaniet.


Visar inlägg med etikett musikvideo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett musikvideo. Visa alla inlägg

måndag 30 november 2009

Ronald Jenkees, en missanpassad individs framgång

Ronald Jenkees. Ett såkallat youtubefenomen. Han har uppenbarligen inte alla hästar i hagen men han är sympatisk och framför allt överdådigt begåvad. En kille som ingen mår dåligt av att gilla, speciellt inte efter hundra miljoner feel goodfilmer med allt från Tom Hanks och Cuba Gooding Junior till Leonardo di Caprio (ni får själva gissa rangordningen och Fråga nr 2: varför får inte tjejerna spela utvecklingsstörda?).

Är mannen en clown som alla hånar i mjugg bakom hans rygg eller skrattar åt på youtube, eller blir han likt Ringaren i Notre Dame (någon förutom jag som läst Victor Hugos orginal? Han är trots allt en fransk nationalklenod) accepterad för sin plats i samhället, något som var människa väl egentligen strävar efter att hitta?

Jag hyllar mannen av två anledningar. För det första: en liten dans som liknar det hemliga tecknet i filmen Team America, en dans som blivit ett älskat sällskap på dansgolvet och i glada och upprymda situationer. Detta binder samman mig och Ronald. Den andra är beviset på att riktigt stor musikalitet kan rymmas i en kropp som saknar konstnärligt intresse utan att det för den delen skalar av musikens kvalitet. En tankegång som går stick i stäv med den utbredda indiefilosofin som genomsyrar Sverige idag sen tjugo år tillbaks; man kan bara bli riktigt bra musiker/artist/band om man är en oskolad, självlärd, halvtaskig instrumentalist med riktigt mycket svärta på sitt sinne och sin ofta spruckna röst som ända möjlighet att berätta för världen om hur oviktigt allt egentligen är (Tack punken!)

Jag kan i den här meningen innefatta Kent, The Smiths, Lars Demian, Sahara Hotnights och ett par tusen till älskade och hatade artister. Den här killen är spelar inte deras spel. Han vill inte berätta en historia om en kärlek han en gång haft men förlorat, han spelar musik för musikens skull.

Detta, mina vänner, är ovanligt och underskattat. Tänk på det nästa gång ni hör Darins cover på Coldplay.




onsdag 18 november 2009

En kort notis (bah) om Human Size Giants och Nutmeg


Det fanns en tid när jag mest lyssnade på band som Danko Jones, Mustasch, Gluecifer, Hellacopters och Foo Fighters. Den tiden är över och min musiksmak är långt mer vidsträckt, men jag hyser fortfarande stor kärlek för genren och ibland blir man påmind om varför.

För ett par år sen snubblade jag över Nutmeg i samma veva som jag och Simon bokade band till Fest i Valen (en småbandsfestival vintertid i Norrköping som nu gått i graven). Nutmeg lirar Hård Rock med orgel. Det är en vild blandning av riff, strokes-hintar och orgelmattor toppat med en röst som kan växla mellan Bob Hundvibrato och att skrika väldigt länge och hårt utan att det blir tråkigt. Det är dynamiskt, elakt och nyskapande. Tyvärr kunde aldrig Nutmeg ta sig till spelningen i Norrköping den där vintern för sångaren fick typ strupkatarr, vilket när man hör musiken kan tyckas naturligt. Nu är de lite småaktuella igen, bandet är just nu i studion och spelar in sitt andra album inför vilket jag är väldigt förväntansfull.

Lyssna på Nutmegs Myspace (min personliga favorit är Attention, den första låten jag hörde med dom typ vintern 05)

Eller kolla på den här videon.



->OBS - THIS IS SUPERFRESH, KOM IHÅG VAR DU LÄSTE DET FÖRST <- Det har snackats mycket om supergrupper den senaste tiden, alltså band med medlemmar som redan haft karriär några gånger. Inget som faller mig på läppen sådär direkt (varken konceptet eller några konstellationer jag hört talas om) men visar sig slutprodukten vara lyssningsvärd kan man säkert ha någon mer behållning av musiken än att kunna namedroppa bandmedlemmarna. Hur som haver finns det ändå en sammansättning som intresserar mig.



Human Size Giants
är ett nybildat riffrocksband från Norrköping med Medlemmar ur P.G. Lost (postrock), Last Days of April(poprock), Eskju Divine(episk pop) och Rawhypnols(punk) samt Devils Whorehouse(Dödsrock). I min smak är den sista helt ofattbar i kontexten men visst, resultatet (enligt ovan ekvation) är klart godkänt så jag kanske ska hålla tungan i munnen. Eller fingret från tangenterna.

Human Size Giants låter faktiskt skitbra med fet distbas, bra driv och varierad sång. Låter som något jag typ hört förut men ändå inte, vilket brukar betyda en blandning av många saker jag hört mycket. Det är ett bra betyg; jag gillar att känna mig hemma men ändå uppleva nåt nytt. Jag önskar uppleva live och jag vill definitivt ha en skiva med fler låtar än de tre på myspacen. Än så länge är allt nytt men så fort jag får reda på nåt får ni det också. En Video har de i alla fall lyckats pilla ihop. Passa också på att lyssna på Human Size Giants Myspace.





Håll det fortsatt riktigt där ute!

måndag 16 november 2009

Måndagspepp (som kan behövas ...)

Vad dansade folk till innan Daft Punk, Justice eller Chromeo? Antagligen Zapp & Roger. Antagligen. Avgör själv.




Zapp and Roger är legendariska och More Bounce to the Ounce är en av hiphopens mest samplade låtar genom tiderna. Bandet består av ett gäng bröder och även om Roger Troutman (sångare och talkboxpioniär, han utgjorde väl halva gruppens framgång) blev mördad 1999 av sin yngre broder Larry som sen begick självmord (ryktena viskar om avund), så fortsätter Zapp och de andra att köra hårt än i dag.

Om man inte dansade till Zapp and Roger kanske man gillade Bootsy Collins. Om inte för hans överdrivet feta sväng så åtminstone för stjärnglasögonen. Eller gitarrsolot, eller saxsolot (Dave Koz, känd från Midnight Snack) eller jag vet kanske allt. Kanske allt.



Man dansade i alla fall inte till (funkens Roger Pontare) George Clintons Atomic Dog och den hippa Bow-wow-wow Yippie-yo-yippie-yay!-frasen som sätter sig på huvet och stannar kvar som en fluga i Bob Marleys hår. Jo det gjorde man nog förresten. Dessutom gästar ju Bustah Rhymes och (minst) 23 coola människor till.



Har någon hört talas om Tower of Power? Just det, Funkbandet med ungefär 34 töntiga (svintighta) vita musiker, varav en girafflång i mitten av blåssektionen och snuskigt tokfeta svarta sångare som byts vart femte år. Det började ungefär så här:



T O P kör fortfarande stadigt och var i Stockholm senast förra sommaren på Sthlm Jazzfestival. Hörde det på radio men missade själva konserten. Det fortsatte hur som helst med Stevie Wonders brorsa (asså han är inte det men låter som det plus att han spelar piano och är blind ... på allvar).



BONUSVIDEO:



Asså den här killen ... Han heter Ellis Hall och gör mig ledsen för att han är så begåvad. Nu blev det som vanligt alldeles för mycket Tower of Power för den allmänna folkhälsan, men så går det. Jag har icke desto mindre vänt min måndagsågren till en pepp som jag hoppas håller sig veckan ut, då jag och Simon drar till Hufvudstaden på Europavox festivalen och så vidare!

Keep It Real - Stay Black! Fred ut.