Adam Tensta

Jag har alltid respekterat Adam Tensta, han utvecklar hiphopen. Det är klart att han inte är ensam om att rappa över dansiga beats, men han klarar av att både säga något och göra det med stor färdighet. Kort sagt, han är duktig på vad han gör. Sen är inte allting askul. Icke desto mindre har han min respekt. Jag gillar låten OK Wow (som Svenska Björnstammen gjort en duglig remix på), som dessutom handlar om hur han blir bemött. Nya låten Like a Punk handlar om identitet, låten är väl mellow - men videon är överbra.

Gammal ost ...

.. Men kvalitetskurvan blir bättre, som fint vin. Hittade en gammal livesänding från ZTV med Mackan från Fattaru och Basutbudet. Här blandas bl a Nääk med Ital Skurk och en hel del av Marcus Price egna grejer. Låt det smaka.

Justice som Justice?

Det är inte en lätt affär att välja bandnamn. Det ska vara slående, lätt att komma ihåg, gärna ha en tydlig symbolik eller innebörd och först och främst ska ingen annan heta samma sak. Men det senare kan man kanske bortse ifrån om man till en början inte tänker i så stora banor. Ett lokalt band behöver faktiskt bara kolla upp så att ingen röstar på fel grupp i Rockkarusellen.

Justice

Jag tänker mig att det måste vara enklast att välja bandnamn i yngre tonåren. I den åldern håller konstellationerna ändå inte samman längre än högst ett år och namn som 100 %, The Greenheads eller Transylvanien fungerar (två av dessa är autentiska från min egen uppväxt, gissa vilka och vinn en kopp kaffe). Det blir dock mer problematiskt när vyerna vidgas och man inser att det sitter runt en miljard människor världen runt och har kommit på exakt samma skitnödiga namn på sina band men kan ändå claima det som bra - mest därför att de var först och/eller har rönt framgång med sin musik.

Justice

Detta till trots väljer vissa artister att behålla sina ursprungliga namn. De kanske tror att man förlorar något av sin fanbase eller genuitet om man ändrar på något så vitalt som bandnamnet. De kanske tror att om de bara växer sig störst så kommer man ändå automatiskt associera namnet med just deras musik och då är ju kampen vunnen. De kanske glömde Spotify.

Justice

Spotify är ett digitalt musikbibliotek på internet som du får tillgång genom ett nedladdat program på din dator eller applikation på din mobil. Du kan söka genom miljoner låtar genom att skriva in låtnamn, skivbolag eller artistens namn. Är du artist och vill bli hittad på Spotify gäller det då att ingen annan har ditt namn. Annars blir det problem.

Justice

Värst av alla artister är det nog för Justice. I musikklimatet som omger mig associerar jag Justice till en fransk elektroduo. Men det hade lika gärna kunnat vara den amerikanske rapparen Justice, punkbandet Justice, leksakssynthpopflickan (!?!?) Justice eller d'n'b-producenten Justice. Den senaste gör dessutom elektronisk musik som naturligtvis inte är lätt för en lekman att frånskilja från fransmännen. Resten kan skatta sig lyckliga över att få gratis uppmärksamhet tack vare att någon annan, mer framgångsrik musiker delar deras idiotiska val av bandnamn. Lite extra STIMpengar som plåster på såren.

Festivalsommar 2010 - Emmaboda

Emmaboda är en smal festival. Inte överdrivet mycket besökare, alltid små akter. Men alltid med extremt hög kvalitet, och dessutom med ett gediget gott festivalrykte. De säger själva att det bara finns tre äkta festivaler i Sverige; Arvika, Hultsfred och de själva. Det vill säga, de är de enda med en äkta camping som inte håller till i stadskärnan på utvald ort. Jag är beredd att hålla med, ska man åka på festival är någon av dessa tre ett förstahandsval om man vill uppleva en genuin festival. Stadsfestivalerna har råd med otroligt bra bokningar, men förlorar väldigt mycket på att de inte har en camping.

Med över tjugo år på nacken har Emmaboda vuxit till en skön festival som håller sig inom gränserna. Ganska skönt att de inte har storhetsvansinne som alla andra, får man lov att tycka. De har genom tiderna varit en plats för ung indiemusik, men på senare år har man sadlat om för att mer inrikta sig på den elektroniska dansscenen. Fortfarande bokas en hel del bra indie, men fokus ligger inte där. Med andra ord, en festival som passar mig själv som skon i stöveln.

Elektroniska

Emmaboda har inte riktigt samma typ av upplägg i sina bokningar som de andra festivalerna i Sverige, då de inte headlinar för att dra publik. Därför skriver jag bara lite kort om de band jag är peppad sönder mig på att se. Peppad sönder mig.

Emmaboda verkar ha sökt på bokstaven C för många bra bokningar har C i namnet. Cut Copy (Australiensisk electropop med starka Depeche-vibbar på sången), Crookers (som gått ner sig lite efter förra sommarens plåga med Kid Cudi, men som fortfarande kan leverera rikigt bra stentung electrohouse), Crystal Castles (vars sångerska måste vara den coolaste tjejen in the game) och Crystal Fighters (en Kitsune-artist som jag lärde mig digga via Pelski - nuff said? Hårt men med hitfaktor). Sedan tillkommer lite andra feta kulturkompanietfavoriter som är så bra att jag börjar jollra som ett barn när jag läser listan. Breakbot (lyssna på mina mixtapes. Fransk dunderskit), Proxy (som har gjort de absolut tyngsta låtarna i mitt arkiv - om han droppar Decoy får jag orgasm), Uffie (Som överhypades för några år sedan, liknande Yelle), Friendly Fires (Grums remix på Skeleton Boy är magiskt bra). Dessutom Mustard Pimp, Digitalism, Erol Alkan och Andreas Tilliander (!).

Indie

Indien är i år liten men kvalitativ. Många kära återseenden och något nytt stjärnskott hittar vi bland upplägget, där jag är mest peppad på att se Makthaverskan och Bye Bye Bicycle. Billie the Vision and the Dancers ligger naturligtvis varmt om hjärtat och har alltid gjort. Parken måste ses, likaså Wavves.

Slutligen

Jag är otroligt peppad på att dansa. Och tillsammans med Arvika kommer det här bli en dansant sommar, minst sagt!

Fo Yo Pleazure

Jag slänger upp en liten Spotifylista jag gjorde till min syster för att hon skulle lyssna in sig lite på det som jag peppar på Arvikafestivalen. Fet skit! Enjoy. (klicka bilden)

Festivalsommar 2010 - Arvika

Jag går som bäst i funderingarna kring vilka festivaler man ska besöka i sommar. Det börjar bli dags att bestämma sig nämligen. Inte för biljetternas skull utan snarare för att ladda ordentligt i förväg och kunna bygga upp förväntningarna. Sedan handlar det också om att ha lite koll på de olika festivalernas utbud för att kunna förbereda sig på vilken man ska övertala polarna om, när man väl själv bestämt vilken som verkar vettigast. Jag är en sistaminuten-åkare. Jag hänger alltid på i sista sekund och tar det som det kommer, undantaget när jag lyckas snylta till mig en biljett på något sätt.

Jag har jobbat på rätt många festivaler, och uppträtt på en del men jag har aldrig varit vanlig funktionär, så jag har faktiskt inte en aning om det är värt att få taskig mat, slava med människor man inte känner och aldrig kommer vilja träffa igen enligt ett schema som är skitsvårt att få ihop med de band man vill se sen antagligen missar ändå för att man däckar i tältet av att man är så trött. Jobbar man dessutom på Arvikafestivalen får man inte ens supa på sin fritid, men det kanske är värt det. Jag har som sagt inte en aning. Jag tänkte åtminstone berätta vilka festivaler det är värt att köpa sig en biljett till baserat på musikutbudet. Jag gör detta i en liten artikelserie och kommer prata om Arvika, Hultsfred, Peace & Love, Roskilde, Way out West och kanske någon mer.

För min egen del är jag sugen på delar av allt, men det är redan bestämt att jag åtminstone kommer åka till Arvika och jobba. For the record, jag är med och skriver schemat, så jag missar förhoppningsvis inte det viktigaste. Just på grund av att jag kommer jobba på Arvika är detta mitt första objekt att dissekera i en anatomilektion i festivalbokningar. Jag är liksom redan inläst på ämnet. Jag har redan yttrat en kärlek till festivalen tidigare i bloggen, på grund av en väldigt lyckad upplevelse förra året. Trots det såg jag inte alls många band, men de jag såg var snuskigt bra.

Headlines

Arvika skryter med Babyshambles(UK), Kent och In Flames som dragplåster. Absolut, de lär dra folk men det är svårt att toppa Depeche Mode från förra året. Babyshambles ger jag inte jättemycket för (helt enkelt inte min stil. Kan du tänka dig - en indiekille som inte gillar Pete Doherty?), Kent kan vara kul men lär inte bjuda på några större överraskningar och In Flames är svenska frontfigurer i världens officiellt mest förutsägbara musikstil: metal. Nä, anledningen till att åka till värmland hittar man inte i den översta raden på affischen. Sedan följer Robyn, Regina Spector(USA) och Volbeat(DK). Jag erkänner att jag älskat Robyn oavkortat sedan hon slog igenom, såg henne live för några år sedan och det var molto bene, hon blir bara bättre med åren dessutom så det kan bli riktigt kul. Regina Spector gillar jag också skarpt men Volbeat har jag ingen koll på. Dansk metal...?

Indie

Arvika bjuder på ett bra indieupplägg i år. Bra kvalitet generellt med några guldkorn. Till exempel JJ, Radio Dept., men tyvärr inte The Tiny som utlovat på grund av att Ellekari Larsson är gravid ... Hon skulle ju bli mor till mina barn ... Jag antar att man inte kan få allt, men man kan även se Mattias Alkberg, Markus Krunegård och Makthaverskan på festivalen och det vill man väl?

Elektroniskt

Arvika är ett gammalt svenskt synthfäste och det har gjort att festivalen har ett rykte om att boka bra inom hela den elektroniska genren - vilket verkligen stämmer i år. Jag vill gå på så många band att jag nästan funderar på att inte jobba utan köpa mig en biljett så jag inte missar något. Miike Snow (USA/Swe), Chromeo(USA), Danger(FRA), The Twelves(BRA), Den Svenska Björnstammen, Harald Björk, Four Tet(UK), Name the Pet, Familjen, Simian Mobile Disco(UK) och Teddybears. Det här är musik som konsekvent spelats i mina lurar ett bra tag nu och det är en blandning av lokalt och globalt som får det att kvittra i bröstet på mig likt hungriga fågelungar en vårmorgon.

Sammanfattningsvis?

En värd upplevelse om man är ute efter riktigt bra elektronisk musik och helt ok indie samt några större akter som man aldrig skulle betala en konsertbiljett för att se. Jag ger festivalen en åtta av tio möjliga. Det kommer bli fett. Ses där?

Här är en fet video för att peppa lite så här på lördagskvällen.

Kitsuné

Franska skivbolaget Kitsuné är bland de bolag jag högst värderar i att presentera högkvalitativ och fräsh electro-house. I likhet med t ex Ed Banger (Justice, Uffie, Breakbot) och Ekleroshock (Danger, DatA) har de flera tunga namn i stallet men också vågar ta sig an nya förmågor. Namnet syftar till den japanska rävguden och visst är kärleken till Japan stor - bl a släpptes en rätt fet EP förra året under namnet Kitsuné Hearts Japan, klicka för att lyssna på spotify.

Bland de artister som givit ut musik under Kitsunés skydd hittar vi allt från Klaxxons, Bloc Party, La Roux och Metronomy till Digitalism, Hot Chip, Simian Mobile Disco och svenska partysynthhjältarna Slagsmålsklubben. Det visste ni inte! Alla dessa har ni hört, antagligen lika många gånger som jag så vi ska inte prata om dom utan om de mindre akter vi hittar om man gräver lite.

Först ut: 80 Kidz

Jag snubblande över dessa retrofanatiker när jag lyssnade igenom lite Dangerremixer och den är det första ni ska lyssna på. Dangers 88.88 är inte en av mina favoritlåtar men med 80 kidz sköna nintendoversion och en långt tyngre drop än orginalet hittade även denna mitt hjärta.

Lyssna på spotify här.
Det finns även en hel del bra på deras myspace.





Boyz Noise

Jag lyssnat på Boyz Noise sen 2008, hans egna & down är en regelrätt klassiker och finns i så många remixer att man kan gå vilse i skogen för alla träden. Eller hur man nu säger. Den här är det iaf ni ska lyssna på. Den här har jag också lyssnat på tills öronen blödde en gång. Bland hans egna remixer lyser kanske den här Röyksoppremixen starkast på himlen.

Punks Jump Up

Jag vet att vi redan har snackat om Miike Snow, och jag vet att vi borde motverka hypen. Men hur kommer man som svensk pophitmakarduo, teamar upp med en amerikansk sångare och får världens just nu bästa electroproducenter att remixa ens skit? Det är så sjukt fett att den lilla ådra i mitt hjärta som slår hårdare för just svenska saker, och som jag ibland skäms över (speciellt i OS-tider) plötsligt blev lite kaxigare. Punks Jump Up är mä rklig nog de av de sjuka namnen på remixarlistan (Crookers, Caspa, Style of Eye och Fake Blood för att nämna några) som egentligen knäcker skiten ur alla. Jag dansar till jag dör, och för att rätt så var det faktiskt Simon som hittade denna - han blir nog lagom glad att jag postar den. Varsågoda ändå!

Bonus: Boyz Noise vs Justice -Phantom pt II

Skivrecension: Fear Of Tigers

Fear Of Tigers

Cossus Snufsigalonica


År: 2009

Betyg 9/10





Idag den första december tvåtusennio släpper Benjamin Berry aka Fear of Tigers sitt debutalbum Cossus Snufsigalonica gratis via sin facebookgrupp. Tidigare har Kulturkompaniet visat sin uppskattning av Fear of Tigers bl a via Kalle Röds Lila Mixtape, och vi (speciellt jag) hyllar denne brittiske DJ omåttligt mycket. Hans styrka är remixer och där har han en förmåga att finna vägar genom harmoniseringen av de orginal han bearbetar som är oväntade men ändå känns självklara. Dock innehåller Cossus Snufsagilonica (som faktiskt släpps helt indipendent utan någon signing till något bolag alls) inte några remixer varken av FoT eller någon annan. Men frukta icke! Ty även orginalmaterialet är riktigt bra, med starka melodier och mjukt påtvingande dansanta beats. Han blandar friskt nu-disco med indiehouse och mixar även in klassiska synth, house- och discoelement som wahwahpedaler, stråksektioner och samplingar från funkplattor eller 90tals-eurodiscohits. Resultatet är en varierad och dynamisk modern houseplatta som övertygar och, som det heter i branchen, "levererar". Fear of Tigers tar dig med på en resa dit du antagligen verkligen inte förväntat dig hamna när du tänkte på tigrar eller rädslan för dom. Kudos! Ett litet minus för bristen på remixer, även om det finns ett gott gäng utspridda på ett antal bloggar och fler lär väl dyka upp i efterdyningarna på albumet.

Favoritspår: Sirkka, The Adventures of Pippi Longstocking och Cossus Snufsigalonica.

Ladda ner plattan gratis (och lagligt) via facebookgruppen eller lyssna på Fear of Tigers MySpace. Några videor finns i nuläget inte och inte heller något på spotify, men en Youtubesökning ger en hel del smakbitar för den som önskar tumma på ljudkvaliteten men öka tillgängligheten. Jag skulle i första hand rekomendera den här mästerliga remixen av The Infadels Love Like Semtex:



Eller möjligtvis Ghost In The Waters Dodging Lasers.

Finkulturell referens: Om ni någonsin gillat musik som målar landskap; förbered er på nudiscons motsvarighet till Caspar David Freidrich eller möjligtvis Henri Roussau.

En kort notis om DatA.

Okej, nu är läget som sådant: om cirkus sex timmar och 40 minuter åker jag på tjänsteresa till Karlskoga. Innan dess måste jag dock släppa ett tips som jag tror att ni (och om inte det så iallafall min käre kompanion Charles) kommer att älska innerligt. Det är en remix av M83s Kim And Jessie utav ingen mindre än DatA (som vi troligtvis redan har hypat sönder). Samme DatA kommer att spela på Debaserfestivalen Europavox så sent som på lördag kommande vecka.

Njut!

» Lyssna på M83 - Kim & Jessie (DatA Remix) på Spotify
» Lyssna på M83 - Kim & Jessie på Spotify

Kalle Röds Skiftande Mixtape

Jag har velat skriva en längre tid men inte riktigt vetat om vad, så vad kan då passa bättre än att göra sig en anledning? Därför har jag pillat ihop ett nytt mixtape (ni kommer få ett antal av de här, men det tror jag ni också börjar förstå, jag är typ Martha Stewart på mixtapes). Denna gången skiftar tejpet i kulör. Detta på grund av att innehållet är någorlunda spretigare än dess föregångare. All musik har naturligtvis sitt ursprung i den elektroniska genren, men variationen överstiger både produktionsdatum så väl som land, subgenrer och annat mer tafast... ni får gissa er till vad. Vi kan ha en tävling eller nåt, vinnaren får rita en ponny.

Varsågoda! Klicka här för att tanka Kalle Röds Skiftande Mixtape.

Låtlista med länkar till artisternas myspace:
1. Fleetwood Mac - Keep On Going (Cosmo Vitelli Edit)
2. Sebastien Tellier - Roche (Breakbot Remix)
2. Daft Punk - Digital Love (Algeronics Remix)
3. Fare Soldi - Survivor - (Saint Pauli Remix)
4. Surkin and Chromeo - Chrome Knight
5. Danger - 11.30
6. GRUM - Go Back (Le Castle Vania remix)
7. Ghostface Killah - Charlie Brown (Yuksek Remix)
8. La Roux - Bulletproof (Redial remix)
9. Herve - Cheap Thrills (Detboi remix)
10. Lenny Kravitz - Let Love Rule (Justice Remix)

Jag orkar inte skriva om allting här, vissa grejer är lite gamla så antingen har ni hört dom eller så får ni gewgla. Den första låten är ju en Fleetwood Macremix och de är ju gamla i gemet så ingenting om dom men den här Cosmo Vitelli (han har tagit namnet från Casavetes sköna film Murder of a Chinese Bookmaker) ... Han har med den här remixen skapat magi ur typ en Hänt Extrabilaga från sextiosju. Inte illa!

Sebastien Tellier som ställde upp med det franska bidraget i Eurovision (!) för ett par år sen har blivit remixad av Breakbot. Asså inte med den här låten, men det fattade ni säkert. Tellier är en levande legend inom fransk elektronika och en DJ av lika hög rang, men Breakbot är den jag ger credden till här. Han har (likt Fear of Tigers) en remixförmåga som är något i hästväg. alltid lyckas han pricka harmoniken på ett perfekt sett och återuppfinner låtar, sök på spotify för mer "Fet-båt-i-medelhavet-en-dag-med-badväder-disco-godis".

Låt nummer tre hittade jag idag faktiskt. Då blev jag glad. Daft Punk är ju legender vid det här laget och även om inte Digital Love är en av de största hitarna så är det en välkänd melodi för anhängarna. Remixen är sublim - basen får mig att tappa hakan och gå i taket av förtjusning. Briljans!Melodi nummer fyra är fet. Inte så mycket att säga där. Lyssna hårt och digga.


Femma på listan är senaste Chromeolåten som cirkulerat på bloggarna i höst. Chromeo har en aura av guld och danstvång och jag faller direkt. Franska filterguden Danger på sjätteplats är en av mina absoluta favoriter inom elektronisk dansmusik, rakt uppe bland Röyksopp, Daft Punk och Justice. Han gör fantastiskt bra dansmusik på egen hand (han döper dessutom alla egna alster till klockslag och alla album till datum och jag gillar konceptet), remixerna dödar allt i sin väg (kolla in hans episka version av Estelles American Boy på hans Myspace ... nej asså gör det nu) men dessutom har han en otroligt tilltalande grafisk profil med starka 80talsinfluenser och många skitcoola (faktiskt) fanarts som droppas titt som tätt på hans sida.

Låt nummer sex är en Le Castle Vanias remix av GRUMs stenhårda Go Back. Båda har vart med länge, låten är inte ny men håller fortfarande. Slakt. Vi går vidare, rap på elektro har funnits lika länge som båda stilarna vilket är lätt att glömma men det är alltid skönt att höra nåt som känns nyskapande. Yuksek betyder nåt snuskigt på turkiska läste jag men han bryr sig nog inte för han är fransk (han med). Ghostface Killah är deståmer Americane. Det här får jag nästan ont i öronen av att lyssna på för det är så bra, jag missade Yuksek på Arvika i somras och biter mig hårt i tungan varje gång jag tänker på det. Numer har jag något som liknar en utplattad röd schweizerost i munnen.



La Roux (hon med frillan längre upp) hade en sommarhit med Bulletproof och jag erkänner att jag har sjungit på låten i ett halvår nu. Stora låtar får många remixer och jag har hört en del, men den här tar allt. Tänk på den här låten som motsvarigheten till förra tejpets LBCK mashup av bl a Crookers. Redial är tydligen Australiensare ... kul! Åttan Herves Cheap Thrillz är en riktigt fet hit. Ni hör hooken och fattar varför. Detboi förfinade mer eller mindre bara geniets grundarbete.









Något geni är inte jag, vilket tydligt hörs för jag missar helt övergången till låten jag kanske blivit gladast över att höra hela hösten. När jag var lite lyssnade riktigt mycket till en Lenny Kravitzplatta jag fått i födelsedagspresent och den här låten finns ju helt klart med i mitt bagage, men aldrig hade förväntat mig att den skulle få så kunglig behandling av Justice. Bästa låten den här hösten!





Ok, så jag råkade skriva skitmycket om allting. Och det är inte så särskilt skiftande för det blev inte så olika musik som jag trodde och typ 90% kommer från Frankrike och gjordes igår mer eller mindre ... vad ska du göra då? Jo det ska jag säga: lyssna. Och njut.

Hösten var det ja...

Förlåt Simon, men jag kunde helt enkelt inte hålla mig från att skriva lite mer. Det verkar onekligen som att vi börjar tuffa igång snälltåget som vi så helhjärtat pretentiöst döpt till Kulturkompaniet och när snöbollen väl börjat rulla... Ja, ni förstår, nog med barnboksliknelser (det är för att jag och min flickvän läser högt ur Michael Endes Den Oändliga Historien för varandra innan vi somnar som jag lätt hamnar på det spåret).

Jag har så mycket tips att jag håller på att spricka, hela tiden verkar det som jag upptäcker nya världar som jag måste få dela med mig av, annars tjatar jag hål i huvudet på Simon eller någon annan otursam person som råkar prata med mig.

Det första ämnet vi ska avhandla är det om konsten. Härom dagen såg jag filmen Basquiat från det videoeffektsutflippade 90-talet och återupptäckte något som legat i ide sedan jag besökte museet Louisiana på den överdrivet feta Max Ernst-utställningen i februari. Mitt konstintresse.


Filmen Basquiat berättar kapitlet ur New York-konstnären Jean Michel Basquiats liv som är mest känt. det från att han klev ur sin papplåda (!) till bostad och började måla för gallerier och inte bara som grafftagen SAMO på gatan. Han blev den första svarta konstnären att tas på allvar i stora konstkretsar (vilket han själv hatade att prata om), bästis med Andy Warhol, dejtade Madonna och dog rock'n'roll-döden av en heroinöverdos vid 27 års ålder. Helt klart idolmaterial i mina ögon. Se filmen. Ärligt asså. Gör det bara. Andy Warhol spelas av David Bowie.

Konst passar bra så här års för jag tror man är mer mottaglig under mörkare årstider.











Jag fattar inte så där överdrivet jättemycket av neoexpressionismen ärligt talat, men det är fett balla grejer, man måste ju inte ha mer än känslor för att uppleva konst tänker jag..


( Nu byter tåget riktning och tuffar mot det som aldrig verkar upphöra att förtrolla mig. Musiken. Man kunde ju tänka att man skulle tröttna om man aldrig sysslat med mycket annat i sitt liv. Icke. )


Harald Björk är en svensk kille som fullständigt blåste mig av stolen när jag först hörde hans Sunsets. Jag var tvungen att avbryta vad jag höll på med, lägga mig ned med hörlurarna på, och bara ta in ljudet. Sen gjorde om det igen. Minimalistisk techno/house med skandinaviska harmonier och ett ljudlandskap som målar upp hela glesbygden framför ögonen liksom du åkte ett osynligt tåg genom sverige en sen ljummen sommarkväll. Jag skriver så vackert att jag börjar gråta nu.



(Saxat från Haralds Myspace)
Harald Björk’s music is a naive and emotional, melodic type of minimal techno with a melancholic Scandinavian touch. In his live performances Harald uses a computer filled with chopped up feelings and a bunch of analogue machines and controllers to build up atmospheres of naive love and screaming frustration. His sets take you on a journey diving into melancholic melodic adventures escalating in exploding breaks winding up in motorically beats.

Här har ni Sunsets.. högerklicka och välj spara som om ni vill ha den i ajpodden. Vilket ni vill.

Sist men inte minst.
(trumvirvel)
Anton Abele. Hela Sveriges lilla lekplatspolitiker. Killen är ju för skön. Undrar om han förstår det själv? Eller så går han in för att ta pensionärsrösterna. ALLA pensionärsrösterna.



Bonus-youtube!!! Fler lekplatspolitiker!!!!

Skivtips #1

Med tanke på den artikelfrekvens som Charles hållt uppe den senaste tiden så har jag känt lite att det varit upp till bevis för min del. Från början hade jag tänkt att publicera en serie recensioner men efter att ha knackat en liten stund på tangentbordet så kom jag fram till att det inte alls var vad jag var sugen på. Vad jag var sugen på var snarare att tipsa om lite bra skivor som snurrar i min spelare för tillfället. Nedan följer denna lista, givetvis komplett med spotify-länkar. Det är nämligen höst nu. Jag råkar tro att man behöver bra skivor för att orka med hösten.

Passion Pit
Chunks of change

Den här skivan snubblade jag över av misstag när jag satt och läste igenom min blogroll. Mycket spännande leksakselektro som får mig att tänka på elorglar och gamla bondgårds-barn-synthar. Framförallt spåret Cuddle fuddle är värd att lyssna på mer än en (eller tio) gång(er).

Why?
Eskimo Snow

Denna skiva avviker egentligen inte så himla mycket från Why?s senaste skivsläpp. Skön lekfull indiehop (detta verkar vara ett otroligt läskigt genre-begrepp för många, men må så vara) från Anticon-kollektivet när den är som bäst. För det här toppar såväl Elephant eyelash som Alopecia på så otroligt många sätt.

[ingenting]
Tomhet, idel tomhet

Jag såg [ingenting] spela live för inte allt för länge sedan. Vi hade dragit ihop en spelning med arrangörsgruppen Republik som jag är en del av. Förväntningarna var ju skyhöga efter Ingenting är lätt. Men det kändes liksom bara så jävla rätt att [ingenting] var tillbaka. Så jävla rätt helt enkelt!

Humor på hög nivå

En av mina fröjdfullaste stunder varje vecka på internet är när jag kommer ihåg att besöka bloggen Dagens lokaltidningsbesvikelser som jag hittade via den underfyndiga cynikern Prankmonkey. Dålig journalistik är fruktansvärt underhållande (Tommy Schönbergs flopp på nobelpristillkännagivandet är det bästa på länge), men än roligare är människor som offentligt klagar på meningslösa saker som ett omedvetet bevis på att deras liv saknar innehåll. Dessa tu i kombination med en bild på personen i fråga helst visandes mobilen som gick sönder redan första veckan eller blomkrukan som för tredje gången den här månaden vält igen ger en storartad läsupplevelse. Dagens lokaltidningsbesvikelser är helt ovinklad, de kopierar helt enkelt artikel och bild rakt av från källan.

Lokaltidningsbesvikelserna faller in under samma humorkategori som "Plötsligt i Vinslöv", dokumentären om orginalen i den skånska byn Vinslöv utanför Hässleholm som har blivit SVTs bestsäljande Dvdutgåva någonsin. Nyligen var det premiär för uppföljaren "Plötsligt igen" som tar den intressanta vinklingen hur ett litet samhälle tar på sig rollen som massmedial angelägenhet.

När vi ändå är inne på dokumentärspåret vill jag uppmana alla som läser detta att se Fredrik Gerttens film "Bananas!" - och stöjda hans kamp för de exploaterade bananodlingsarbetarna, bara att gå på en visning hjälper. Läs mer här och här.

Och så nåt för humöret som avslutning. minns ni fear of tigers remix på sound of arrows - into the clouds som fanns med på mitt lila mixtape? Här kommer en annan remix på samma låt med en riktigt bra video till.

Puss!

Kalle Röds Lila Mixtape.

För alla de av er som undrar vad jag har pysslat med de senaste månaderna så är det i stort sett sammanfattningsbart med det här lilla mixtapet jag har sammanställt enbart för ert höga nöjes skull. Varför är det lila då? Det har att göra med en, för mig, stigande kärlek för estetiken som ofta följer med den här typen av elektronisk dansmusik (nu-disco/elektrohouse). 80talsfärgscheman och rymdäventyr. Ett lysande exempel är den här fantastiska videon gjord av Roboto med soundtrack av underbara franska datAs titelspår från albumet Skywriter.

roboto logo show reel 2009 from roboto on Vimeo.

Nu till själva innehållet.

Först ut är en (relativt i den här genren) gammal hit från NY-duon Chromeo, Tenderoni som mästerligt remixats av MSTRKRFT. Pumpande discodistar och fulsnygga synthar. Den följs upp av Englands främsta elektroniska hopp just nu, Fear of Tigers och den här låten är rykande färsk, en remix på Sound of Arrows låt Into the Clouds. Jag hoppas verkligen på att Fear of Tigers får ett större erkännande snart, för det förtänar dom verkligen. De spelade i Göteborg senast (tack vare bloggen/klubben Dödselektro) i juli och det får vi hoppas händer snart igen.






Engelska Frankmusik är näst på tur med låten Confusion Girl sublimt remixad av Russ Chimes och den följs av En mashup av sommarens hit av Crookers och Kid Cudi, Day’n’Nite och två andra låtar av Cicada och Just a band. Den kaliforniska kvartett som står bakom kallas för LBCK (kort för Long Beach City Kids) och träffade otroligt rätt här. Jag har hört alldeles för många remixer av den låten för att knappt tycka om orginalet längre men min kärlek är pånyttfödd. Huzzah!







Vill du ha nåt att sjunga på, så är Black Kids indiediscohit I’m not gonna teach your boyfriend how to dance perfekt med sin hookiga öppningsfras ”you are the girl that I been dreaming of, ever since I was a little girl” här i en remix av The Twelves. Uppföljaren i vårt lila rymdäventyr är en remix av turkiska Gooseflesh. De gav sig kast med en låt av Digitalism som heter Taken Away och kom ut på andra sidan med en discohit som får det att rycka i benen även på den mest förlamade pensionär. Avslutningsvis ger oss David e Sugar en grym remix av Rumble Strips Boys and Girls in Love, jag älskar det pianot.

Hoppas ni gillar det. Puss!

Klicka här för att tanka Kalle röds lila mixtape:
1. Chromeo - Tenderoni (MSTRKRFT remix)
2. Sound of Arrows - Into the Clouds (Fear of tigers remix)
3. Frankmusik - Distortion Girl (Russ Chimes remix)
4. Crookers vs Kid Cudi/Just a Band/Cicada - Rockets at nite (LBCK mashup)
5. Black Kids - I'm not gonna teach your boyfriend to dance (The twelves remix)
6. Digitalism - Taken away (Gooseflesh remix)
7. Rumble Strips - Boys and Girls In Love (David E Sugars shameless remix)