Williams Spencer, Micah Hollinger och om att ta skaten tillbaka

Ända sedan jag såg Micah Hollinger i Gnarcade har jag varit ett stort fan. Han representerar mycket av det jag gillar i modern skateboardåkning; en stilfull blandning av leksam oldschool och hög teknisk street. Och jag eftersom jag kollar på en hel del skatefilmer blir man ganska snabbt varse om att det inte är alldeles för många nytänkare där ute. De flesta skatare försöker göra svåra trick, och med så många åkare idag ligger de bästa på en helt sinnessjukt hög nivå - men vad som går förlorat är ofta känslan. Och det verkar vara ett tidsrelaterat syndrom; så många olika saker idag, musik, sport, streetart etc, som på senare tid har fått en enorm uppmärksamhet och explotionsartat ökat i antalet utövare verkar förlora så mycket av den enkla lekfullheten. Ta till exempel street art vars stora pionjär inte var Banksy utan Space Invader. Han satte upp mosaik med pixlade motiv från tevespelet Space Invaders runt om på Paris väggar. Enkelt, lekfullt och genialiskt. På sidan Street Art Utopia på facebook, som samlar mycket av den street art som produceras idag ser man mest avancerade och jättestora väggmålningar, som är svårt att göra - men saknar känslan. Jag tror att jag sett 15 fotorealistiska porträtt av Heath Ledger som Jokern. Producerar man konst (ja, någonstans ser jag skate som konst) med utgångspunkten att imponera med svårighetsgraden är det lätt att glömma att "rekord" snabbt slås, och den som gör det svåraste tricket faller i glömska så fort någon överträffar det.

Därför är det kul med människor som Micah Hollinger, som gör konstiga trick. Det är liksom ingen mening med att försöka överträffa en 360flip och landa på en fot, det är bara ett skönt trick. Och idag blev jag tipsad om ännu en skön lirare. Från Denver kommer ett bra team som heter The Denver Shop och har ett gäng innovativa åkare. Speciellt utmärker sig William Spencer. Varför? Han är knäpp. Det handlar så lite om brädan och så mycket om omgivningen istället. Dessutom ser det enkelt ut, idéerna och lekfullheten går före att brädan ska snurra maximalt och du ska stå och landa så obekvämt som möjligt. Men det är naturligtvis min inställning till sporten som sådan. Själv har jag alltid varit mer imponerad av Rodney Mullen än Tony Hawk, hellre Chris Haslam än Danny Way och långt hellre än P-Rod och Ryan Sheckler: Micah Hollinger och William Spencer.

Ra Ra Riot

Jag tipsade för några månader sedan om New York-bandet Ra Ra Riot. Häromdagen snubblade jag över deras fullängdare The Rhumb Line från 2008. Jag köpte den givetvis utan att tveka. Här kan det vara värt att nämna Malmös bästa skivbutik Rundgång på Kristianstadgatan. Förutom trevlig personal och en fet samling skivor (om än genomrotad lite väl många gånger) säljes här även snygga second handkläder, zombiefilmer och jag hade även turen att hitta en VHS med Bob Hund-material från.. ja, länge sen. MEN PÅ VHS! Jag älskar VHS.

Åter till ämnet. Ra Ra Riot kan gott och väl vara det mest samlade soundet jag hört i ett band på länge. Och det som bara förstärker den bilden är att de har självförtroende nog att variera sin musik från stråkballader till pumpiga popdängar. Ja, ni kan lyssna på skivan på spotify, se videorna på Youtube - men det här är ett värt skivköp!

Favoritspår: Winter '05

Adam Tensta

Jag har alltid respekterat Adam Tensta, han utvecklar hiphopen. Det är klart att han inte är ensam om att rappa över dansiga beats, men han klarar av att både säga något och göra det med stor färdighet. Kort sagt, han är duktig på vad han gör. Sen är inte allting askul. Icke desto mindre har han min respekt. Jag gillar låten OK Wow (som Svenska Björnstammen gjort en duglig remix på), som dessutom handlar om hur han blir bemött. Nya låten Like a Punk handlar om identitet, låten är väl mellow - men videon är överbra.

Gammal ost ...

.. Men kvalitetskurvan blir bättre, som fint vin. Hittade en gammal livesänding från ZTV med Mackan från Fattaru och Basutbudet. Här blandas bl a Nääk med Ital Skurk och en hel del av Marcus Price egna grejer. Låt det smaka.

Trailer: Mass Effect 3 & Dragon Age 2

Det finns ett romantiskt element i speltrailers som är otroligt tilldragande. Kanske är det löftet om många timmars tillvaro i en helt ny värld som skulle kunna vara gjord helt för dig. Kanske är det bara exalteringen över att något kan vara så välproducerat, och hoppet om att ett helt spel håller samma kvalitet. Eller så är det bara en liten magkänsla, en liten tråd strax under höger njure som drar ihop sig för en millisekund och du upptäcker att du, även om du är för gammal för att säga det rakt ut, tänkte "wow". I och med detta är det inte barnet väckt, och du är såld. För vem har kraft att motstå dess önskningar? Kanske köper du inte spelet, må så vara. En stunds magi fick du åtminstone uppleva bara tack vare trailern.

Just nu håller jag på att spela igenom Mass Effect, och efter det ska jag spela uppföljaren. Utvecklaren EA har för någon månad sen släppt trailern till tredje delen i serien och den lovar mycket.

Utvecklaren till Mass Effect, EA, står även bakom hyllade Dragen Age: Origins, som även den har en uppföljare med en fet trailer att mysa till. Dragon Age: Origins har jag aldrig spelat, men det sägs vara snuskigt bra. Tvåan verkar dessutom ännu bättre. Jag har inte för avsikt att spela det just nu, för jag har en hel del annat på mitt bord - men jag tror att när jag väl kommer dit, kommer det vara väntan värt.

Veckans Tips - Curren$y

Från New Orleans kommer en liten rappare som vänder upp och ner på the deep souths hiphop-scen. Han väljer melodiska, luftiga beats och har ett flow som låter som New York, sent 90-tal. Han kallar sig för Curren$y och snackar mest om att han röker gräs. Säga vad man vill om det tematiska valet - musiken är honung för öronen. Han är gammal polare med Lil Wayne (som också är från New Orleans) och låg i början av karriären på hans bolag Young Money men av olika anledningar lämnade han en av USAs nu största rappare för köra solo. Jag uppskattar dessutom hans sköna skate-stil och han har ett kläd/musik/litevadsomhelst-märke med grymma skataren Terry Kennedy som heter Fly Society. Håll ett öga på den här killen, jag tänker lite på tidig Lupe Fiasco och tror att han kan nog slå ordentligt om man ger honom lite tid.

Dessutom är han rätt skön som person - här är en intervju där han bland annat snackar om att han lämnade Lil Waynes bolag, hur hiphopen mår idag och att han måste rädda den . . . och att en tjej gav honom en påse gräs.

Veckans tips

Jag har gett mig ut på lite exkursioner på i bland alla de ljud som omger oss i syfte att förnya delar av mitt musikbibliotek. Och för första gången på länge har jag kammat hem något av riktigt värde. Allt är inte nytt, men allt är bra.

Först ut är en låt som jag inte kunnat släppa sedan jag först hörde den. Öronen ska man alltid ha med sig när Matilda Wall är i farten för hon har en osviklig känsla för bra pop. Jag tänker en hel del på Jonathan Johansson när jag lyssnar på Avner, namnet är en biblisk referens. Han kallar sig även för den gula artisten (kolla indian-sträcken på kinderna), gör covers på MJs Human Nature och är en att hålla utkik för i framtiden. Låten Bed För Mig har varit mitt soundtrack den senaste veckan.

Nästa tips har jag inte en aning om var jag plockat upp, men jag tror det kan ha varit den aldrig sinande källan Hypemachine. Hur som helst, känns det lite skönt att höra en sångröst som både imponerar och känns originell. Young the Giant är en indierockgrupp från Kalifornien, men de har skägg som snarare vore seattlanskt och låter som de är förälskade i europeisk pop i stil med Phoenix eller Arctic Monkeys. Det här låter bra. På riktigt.

Även NY-bandet Ra Ra Riot låter europeiskt, som de gick i kindergarten med Brett Andersson från Suede eller bara lyssnade extremt mycket på Camera Obscura som 14-åringar. Det vet man inte, men Dying is Fine och Boy är två magiskt feta låtar, så mycket kan man vara säker på. Här kommer den ena, och den andra finns på Spotify. Gillar ni We Were Promised Jetpacks är detta inte särsilt svårsmält.

"Jasså, du lirar jazzbas?"

Fatta om dagens jazzscen såg ut såhär. Ack du sköna värld.

Festivalsommar 2010 - Emmaboda

Emmaboda är en smal festival. Inte överdrivet mycket besökare, alltid små akter. Men alltid med extremt hög kvalitet, och dessutom med ett gediget gott festivalrykte. De säger själva att det bara finns tre äkta festivaler i Sverige; Arvika, Hultsfred och de själva. Det vill säga, de är de enda med en äkta camping som inte håller till i stadskärnan på utvald ort. Jag är beredd att hålla med, ska man åka på festival är någon av dessa tre ett förstahandsval om man vill uppleva en genuin festival. Stadsfestivalerna har råd med otroligt bra bokningar, men förlorar väldigt mycket på att de inte har en camping.

Med över tjugo år på nacken har Emmaboda vuxit till en skön festival som håller sig inom gränserna. Ganska skönt att de inte har storhetsvansinne som alla andra, får man lov att tycka. De har genom tiderna varit en plats för ung indiemusik, men på senare år har man sadlat om för att mer inrikta sig på den elektroniska dansscenen. Fortfarande bokas en hel del bra indie, men fokus ligger inte där. Med andra ord, en festival som passar mig själv som skon i stöveln.

Elektroniska

Emmaboda har inte riktigt samma typ av upplägg i sina bokningar som de andra festivalerna i Sverige, då de inte headlinar för att dra publik. Därför skriver jag bara lite kort om de band jag är peppad sönder mig på att se. Peppad sönder mig.

Emmaboda verkar ha sökt på bokstaven C för många bra bokningar har C i namnet. Cut Copy (Australiensisk electropop med starka Depeche-vibbar på sången), Crookers (som gått ner sig lite efter förra sommarens plåga med Kid Cudi, men som fortfarande kan leverera rikigt bra stentung electrohouse), Crystal Castles (vars sångerska måste vara den coolaste tjejen in the game) och Crystal Fighters (en Kitsune-artist som jag lärde mig digga via Pelski - nuff said? Hårt men med hitfaktor). Sedan tillkommer lite andra feta kulturkompanietfavoriter som är så bra att jag börjar jollra som ett barn när jag läser listan. Breakbot (lyssna på mina mixtapes. Fransk dunderskit), Proxy (som har gjort de absolut tyngsta låtarna i mitt arkiv - om han droppar Decoy får jag orgasm), Uffie (Som överhypades för några år sedan, liknande Yelle), Friendly Fires (Grums remix på Skeleton Boy är magiskt bra). Dessutom Mustard Pimp, Digitalism, Erol Alkan och Andreas Tilliander (!).

Indie

Indien är i år liten men kvalitativ. Många kära återseenden och något nytt stjärnskott hittar vi bland upplägget, där jag är mest peppad på att se Makthaverskan och Bye Bye Bicycle. Billie the Vision and the Dancers ligger naturligtvis varmt om hjärtat och har alltid gjort. Parken måste ses, likaså Wavves.

Slutligen

Jag är otroligt peppad på att dansa. Och tillsammans med Arvika kommer det här bli en dansant sommar, minst sagt!

Något för queerteoretikerna och genusforskarna?

Något som är intressant om att skämta med fördomar är att det både skingrar och befäster dem samtidigt. Som den här reklamen om manlighet. Den är jätterolig för att den är alldeles för överdriven, men ändå så är mansbilden som visas upp precis det ideal som vi anses eftersträva. Man skämtar om något som alla i hemlighet (eller inte) vill åstadkomma och överdriver målet för att få en komisk effekt. Blandat med en rapp text om att omanliga män luktar kvinna och lite specialeffekter har du en lyckad kompott humormaterial som dessutom säljer produkten.

Jag låter mig roas samtidigt som jag skäms en smula. Tänk hur störd den här reklamen skulle se ut om den var gjord för kvinnor. ("Hallå killar, jag är tjejen du egentligen vill ha, men din kvinna kan lukta som mig om hon slutar använda den där manstvålen"). Sverige skulle rasa i kvällstidningarna. Fi skulle fördöma reklamen och Nyamko Sabuni skulle odla skägg. Nä..

Egentligen ville jag bara roa er, men lek med tanken för en sekund.

Darth Snoop

Jag hyllar. Rakt av. Adidas har verkligen överträffat sig själva denna gången.

[Däänz]

Jag erkänner, jag gillar danstävlingar på teve. Om man undantar Let's Dance. För jag hatar. Verkligen. Let's. Dance. Men det finns en hel del andra mer kvalitativa program som faktiskt har något att komma med. Eller det vill säga, där deltagarna har något att komma med. So You Think You Can Dance har precis dragit i gång sin sjunde säsong i USA och det verkar lovande. Kolla bara på den här killen. Jag har inte blivit så berörd av dans på... väldigt länge. Tack Anastacia som hittade klippet!

Kanye Wests blogg

Kanye West, killen som tydligen fortfarande är sur över att ingen kan uttala hans förnamn, har en jävligt klockren blogg där han bara postar sköna grejer han hittar. Det brukar vara några fina bilder och möjligtvis lite namedroppande, men han har nog aldrig skrivit tre hela meningar på rad. Vilket är rätt tacksamt med tanke på hur mycket han snackar i sina låtar. I veckan kunde man läsa om att Jay-Z och Jack White (även kallad Jay-W) har varit i studion tillsammans och förhoppningsvis släpper lite fett material. Jag är lite skeptiskt inställd, men det har mest att göra med att jag blev så gruvligt besviken på "låten" Jack White gjorde till James Bond-filmen Quantum of Solace. USCH!

Sedan kunde man även titta på en video med Rihanna och Slash. Skit. Jag hatar båda två nämligen. Vet inte ens varför jag brydde mig om att skriva det här eller ens titta på det. Jag är väl på bra humör, då brukar lite förolämpningar slinka med. Den är jättekonstigt mixad också, med en störig dancehall-snare längst fram och timbalandliknande synthbakgrunder längst bak. Slash fick inte ens spela solo. Vilket kanske bara gjorde saken bättre; jag är nämligen kroniskt Slash-solomättad efter att han runkade av sin gura i 25-30 minuter på en trött Ozzy Osbourne-spelning på Hultsfred för några år sedan.

Här får ni titta själv och gärna säga vad ni tycker.

Något som Kanye däremot prickade rätt fett var att hitta Familjens nya platta och hypa omslaget. Det är en ball platta, iofs utan hittar men ändå helt ok, och omslaget är verkligen asfett. Och det säger jag inte för att Kanye tycker det... Ni kan även lyssna på Familjens platta på Spotify. Favoritlåt: Det Var Jag.

Men! Det fetaste återstår. En riktigt fet låt dök upp bland alla NAS och T.I.-inlägg. Nämligen New York is Killing Me av Gil Scott-Heron och Mos Def. Ett extremt avskalad minimalistiskt soul-hop samarbete som kommer spelas måntta gånger i mina lurar i sommar. Ni kan lyssna här och även ladda ner låten.

Besök också Kanyes blogg och samla lite samtalsämnen om ni skulle träffa på en ... person som tycker om ... sån ... musik och sånt .. eh. Du vet. Han skriver faktiskt om en del feta grejer. Som the Dart Vader Projekt. Men det får ni själva läsa bloggen för att veta vad det är. Rätt värt.

Håll Det Riktigt - Stanna Svart - Fred Ut!

Festivalsommar 2010 - Arvika

Jag går som bäst i funderingarna kring vilka festivaler man ska besöka i sommar. Det börjar bli dags att bestämma sig nämligen. Inte för biljetternas skull utan snarare för att ladda ordentligt i förväg och kunna bygga upp förväntningarna. Sedan handlar det också om att ha lite koll på de olika festivalernas utbud för att kunna förbereda sig på vilken man ska övertala polarna om, när man väl själv bestämt vilken som verkar vettigast. Jag är en sistaminuten-åkare. Jag hänger alltid på i sista sekund och tar det som det kommer, undantaget när jag lyckas snylta till mig en biljett på något sätt.

Jag har jobbat på rätt många festivaler, och uppträtt på en del men jag har aldrig varit vanlig funktionär, så jag har faktiskt inte en aning om det är värt att få taskig mat, slava med människor man inte känner och aldrig kommer vilja träffa igen enligt ett schema som är skitsvårt att få ihop med de band man vill se sen antagligen missar ändå för att man däckar i tältet av att man är så trött. Jobbar man dessutom på Arvikafestivalen får man inte ens supa på sin fritid, men det kanske är värt det. Jag har som sagt inte en aning. Jag tänkte åtminstone berätta vilka festivaler det är värt att köpa sig en biljett till baserat på musikutbudet. Jag gör detta i en liten artikelserie och kommer prata om Arvika, Hultsfred, Peace & Love, Roskilde, Way out West och kanske någon mer.

För min egen del är jag sugen på delar av allt, men det är redan bestämt att jag åtminstone kommer åka till Arvika och jobba. For the record, jag är med och skriver schemat, så jag missar förhoppningsvis inte det viktigaste. Just på grund av att jag kommer jobba på Arvika är detta mitt första objekt att dissekera i en anatomilektion i festivalbokningar. Jag är liksom redan inläst på ämnet. Jag har redan yttrat en kärlek till festivalen tidigare i bloggen, på grund av en väldigt lyckad upplevelse förra året. Trots det såg jag inte alls många band, men de jag såg var snuskigt bra.

Headlines

Arvika skryter med Babyshambles(UK), Kent och In Flames som dragplåster. Absolut, de lär dra folk men det är svårt att toppa Depeche Mode från förra året. Babyshambles ger jag inte jättemycket för (helt enkelt inte min stil. Kan du tänka dig - en indiekille som inte gillar Pete Doherty?), Kent kan vara kul men lär inte bjuda på några större överraskningar och In Flames är svenska frontfigurer i världens officiellt mest förutsägbara musikstil: metal. Nä, anledningen till att åka till värmland hittar man inte i den översta raden på affischen. Sedan följer Robyn, Regina Spector(USA) och Volbeat(DK). Jag erkänner att jag älskat Robyn oavkortat sedan hon slog igenom, såg henne live för några år sedan och det var molto bene, hon blir bara bättre med åren dessutom så det kan bli riktigt kul. Regina Spector gillar jag också skarpt men Volbeat har jag ingen koll på. Dansk metal...?

Indie

Arvika bjuder på ett bra indieupplägg i år. Bra kvalitet generellt med några guldkorn. Till exempel JJ, Radio Dept., men tyvärr inte The Tiny som utlovat på grund av att Ellekari Larsson är gravid ... Hon skulle ju bli mor till mina barn ... Jag antar att man inte kan få allt, men man kan även se Mattias Alkberg, Markus Krunegård och Makthaverskan på festivalen och det vill man väl?

Elektroniskt

Arvika är ett gammalt svenskt synthfäste och det har gjort att festivalen har ett rykte om att boka bra inom hela den elektroniska genren - vilket verkligen stämmer i år. Jag vill gå på så många band att jag nästan funderar på att inte jobba utan köpa mig en biljett så jag inte missar något. Miike Snow (USA/Swe), Chromeo(USA), Danger(FRA), The Twelves(BRA), Den Svenska Björnstammen, Harald Björk, Four Tet(UK), Name the Pet, Familjen, Simian Mobile Disco(UK) och Teddybears. Det här är musik som konsekvent spelats i mina lurar ett bra tag nu och det är en blandning av lokalt och globalt som får det att kvittra i bröstet på mig likt hungriga fågelungar en vårmorgon.

Sammanfattningsvis?

En värd upplevelse om man är ute efter riktigt bra elektronisk musik och helt ok indie samt några större akter som man aldrig skulle betala en konsertbiljett för att se. Jag ger festivalen en åtta av tio möjliga. Det kommer bli fett. Ses där?

Här är en fet video för att peppa lite så här på lördagskvällen.

Akta dig för hYpEn O.o

Vi jobbar ju mot hypen här på redaktionen - eller egentligen försöker vi ligga så långt före som det möjligtvis går. Pelle Forshed och Stefan Thungren säger: Det gäller att vara först med att sluta lyssna på ett band. Vi tar vara på det och slutar lyssna på det vi hör direkt och plockar genast upp gamla dammiga nyheter och vrider och vänder på dem och försöker hitta det långvariga värdet. Jag sitter t ex just nu och lyssnar igenom 10-talets indiehits, fyra månader efter att alla andra jävla bloggar körde en "best of the decade". Och jag tänker inte göra några listor, möjligtvis kan jag markera mina favoriter med en liten stjärna och samla dem på ett ställe, men ingen annan ska få titta och bedöma.

Domar har jag nog med själv, jag kom till exempel på mig med att skämmas lite för att jag lyssnade på The Ark på jobbet - trots att det är ett av mina favoritband. Sen trotsade jag mina demoner och vred upp volymen. Jag hade väldigt blandad musik på telefonen och det fick jag veta. Fugees, Jakob Hellman, We Were Promised Jetpacks, Bob Hund, Freddie Hubbard, Franz Ferdinand, Lykke Li och redan nämnda The Ark. Blandningen genererade en viss obekvämhet hos mina kollegor som ömsom sjöng med, ömsom skruvade på sig.

För att återknyta. Det finns två sätt att jobba mot hypen. Antingen ligger man långt före alla andra i hela världen vilket i dagens supersnabbt uppdaterande samhälle där nyheterna styrs av sociala medier och alla får reda på allt direkt är helt omöjligt. Helt omöjligt. Eller så chillar man lite och berättar allting tre månader senare. Jag tror på en fusion av de tu. Därför ska jag nu berätta något purfärskt (som - trots att jag fick veta det i går kväll men inte hann göra mer väsen än en statusrad på fejjan - redan känns old news. Alla har fan snackat om det på jobbet och på the allmighty fejs) och jag ska även säga något om något som vart hypat jävla länge. Men vem bryr sig? Kvalitet överlever nyhetens behag. Nu ska jag komma till saken. Jag ska bara skriva en mening till. Sådär.

M.I.A släpper en video som är vad Cartmans våtaste dröm antagligen liknar. Varför hon har valt oss rötottar som offer är helt oförklarligt. Jag vet inte riktigt vad man ska säga om det heller. Det är ultra-våld, tung musik och brottsligt hade hon valt en annan grupp. Kolla själv:

Sen tänkte jag nämna att våra kära vänner i Den Svenska Björnstammen har valt att ställa upp i någon så konventionellt och populistiskt som en musik-tävling. Inte är det melodifestivalen, men röstning har de i alla fall. Och till final har de gått. Så på torsdag den 29 april spelar de på Berns Salonger i STHLM med risk att vinna 3,5 miljoner kronor att göra av med. Den där zeppelinaren de snackat om i snart tre år är kanske inte helt långt borta ändå. Vi var och kollade när de spelade i stan i fredags och träffade Pontiak och lite annat gött. Det var vi och kidsen. Alla var 16-17 och det var freaky. Freaky friday. Här kommer en video de har gjort - lyssna på den osv.

Björnstammen gör ju inte bara egen musik utan en massa andra grejer också bland annat videor. T ex har de gjort Little Marbles video till den här låten och det är en liten bonus som ni får idag.

Gillian Welch

Gillian Welch gör folk music. Jag gillar folk, på en tämligen konventionellt populistiskt sätt. Jag älskar t ex Oh, brother where art thou-soundtracket (Som Gillian Welch hade med två låtar på), tidiga Dylan, Simon & Garfunkel, Woody Guthrie, Dolly Parton, Johnny Cash och liknande. Även en del nutida svenskt i sammma anda och då helst Frida Öhrn eller First Aid Kit. Inga djuplodande indielabelsexkursioner här utan ganska rakt på sakstorsäljande mainstream ... fast american folk music.

Anyhow, Gillian Welch har gjort en skitfet platta för ett par år sen, närmare bestämt 2001. Den heter Time (the Revelator) och låter som två personer, två gitarrer, mycket plinkeplonk och jävla bra musik. Hon har en musikalisk partner vid namn David Rawlings, han spelar också gitarr. Just det, hon har även skrivit låten Everything is free som The Tiny gör en så lysande cover på deras första album Closer.

Här kan ni lyssna på Spotify

Jag gillar ju att posta videor så här kommer lite olika bra grejer, inte bara Gillian.

Populärkulturell musikfestival i Norrköping

När jag och Simon var unga gjorde vi en festival på Kulturkammaren i Norrköping. Eller gjorde och gjorde, vi tog över en självdöende förening med våld, visade vart skåpet skulle stå och kom ut på andra sidan med flaggan i topp. Den hette fest i valen och var jävligt fet. Åtminstone som vi minns den. Sen dess har det egentligen inte hänt så mycket där nere på Kulturkammaren, vi var och besökte någon slags gratisrockkväll i höstas som var lite pinsam men det har nog inte att göra med bandens kvalitet utan vår extrema pretentionism. Hur som helst är det med nostalgi i sinnet jag vill uppmärksamma:

Klubb Republik (som Simon faktiskt har en domnande fot i) har nu tagit initiativ till något som kallas Pop Culture och även om det är en mycket liten tillställning (jämfört med vår blåval) så ser det lovande ut. Republik kör ofta på klubb Hugo i Norrköping och har en del stabila konserter i ryggen även om det inte är något utstickande (men ärligt - hur lätt är det i en stad där man måste satsa på säkra kort för att överleva?).

Sex lagom stora akter kommer att framföra egen och av andra människor komponerad musik. Jonathan Johansson, Makthaverskan (bilden), Joel Alme, Kite, Moto Boy och Per Egland blir'e. Jag och Simon har våra klara sympatier och kommer således (allt enligt vårt levnadsmanifest) spotta på de vi inte tycker håller måttet och tveklöst hylla övriga intill döden.

Om du inte kommer så missar du en viktig del av vår gemenskap. Det kan bli så att vi hypar det till döden men skiter i att gå i sista sekund för att vi är för balla - har ju hänt förut så att säga.

Här hittar ni Pop Cultures hemsida om ni inte fattat det (och parenteser är för övrigt vårens litterära grepp).

Epic Academy Award Winning Movie Trailer

Vet ni? Träffsäker humor.

En dramatisk gubbster tittar fram.

Jag har tydligen en grej för äldre herrar, lite läskigt är det. Jag menar naturligtvis helt musikaliskt. Grejen alltså - inte det läskiga. Är förvirringen maximerad än? Nåväl, det är någonting med gentlemän i kostymer som har förfinat sitt uttryck i en sisådär 50 år och som kan vara attraktiva (helt i onödan eftersom de antagligen inte längre får upp den) trots sin ålder som bara är ... Coolt. Kolla lite på dessa gubbar och se fram emot att bli gammal, må du vara man eller kvinna.

Det som är fascinerande med dessa stofiler är att trots att de har en otvivelaktig charm och utstrålning kan jag bara tänka på hur snedvridna deras kvinnosyner måste vara. Nästan lite oschysst av mig att generalisera alla kändisar ur den gamla skolan som misogyna gubbsjuka kräk, men faktum är att det inte bara var kändisarna. Förlåt - är kändisarna. Undantaget är kanske att detta är ett personlighetsdrag som lyckats belysas extra mycket under mer eller mindre alla filmbiografier de senaste 15 åren, men ändå förlåtits på grund av det så kallade "konstnärliga geniet". Nu senast har vi Roman Polanski som ju verkligen är en het potatis i debatten kring huruvida konstnärer ska särbehandlas.

Min personliga åsikt är som följer: du måste vara extrem för att vara intressant, men bryter du mot lagen får du skylla dig själv för att det går som det gör.

Serge Gainsbourg har precis fått sig en sådan filmatiserad biografi, den heter Vie Héroïque och är fransk och således antagligen rätt fet som den mesta franska filmen är. Det ska bli intressant att se hur Serge porträtteras. Det verkar vara ganska mycket cigaretter, nakna kvinnor och skandaler - mycket franskt med andra ord. Se trailern här. Själv väntar jag fortfarnande ivrigt på någon slags bekräftelse av ryktena kring en filmatisering av Cornelis Wreesvijks liv med Hank von Helvete i huvudrollen. Ja, Hank von Helvete från Turbonegro, det kan bara bli bra.

Bonus: Serge stöter på Whitney Houston i direktsänd teve.

Vissa har det här med talets gåva, andra har det verkligen inte. Vissa har det här med självinsikt (som tidigare påpekat), andra har det verkligen inte. Tragikomiken i när fusionen av dessa två icke existerande socialt vitala egenskaperna leder till en arg videoblogg som hela världen bara hånar är ... underhållande och skräckfylld. Om status för den unge man som syns i videon här nere, innan han lade upp den här videon, var något som precis undflydde hans greppande händer som en tvål i duschen kan han bara drömma om det nu. Om ni inte har sett videon än så kan jag sammanfatta den såhär; han påpekar att Gingers do have souls! till skillnad från vad vi får veta i ett avsnitt av samhällsupplysnings-tvserien South Park. Tydligen är det någon på hans skola som sett avsnittet och han reagerar starkt eftersom han bl a är kristen.

Men jag, som den stora humanist jag är, har empati - även för de med mindre vett än jag. Jag tycker så synd om honom och den situationen han satt sig i att jag ska skriva en youtubekommentar där jag håller med honom och försvarar oss rödhåriga. Jag ska skriva passionerat om hur jobbigt det är att vara en vit ung genetiskt defekt övre medelklassman utan några bekymmer i världen utom sin hårfärg och hur den uppväxten formade mig till den starka samhällshjälten jag ser mig själv som idag. Jag ska berätta för världen att den här unge mannen, mitt i sitt livs första stora personlighetskris, inte är ensam. Jag ska... ärligt talat bara skrocka lite för mig själv åt att vissa människor verkligen inte gör det lätt för sig själva och sen läsa lite i den franska uppfostringsromanen Poil de Carotte (morotshuvudet) av Jules Renard, som jag en gång i tiden fick av min far i ett katastrofalt misslyckat försök att ge mig självkänsla.