Ronald Jenkees. Ett såkallat youtubefenomen. Han har uppenbarligen inte alla hästar i hagen men han är sympatisk och framför allt överdådigt begåvad. En kille som ingen mår dåligt av att gilla, speciellt inte efter hundra miljoner feel goodfilmer med allt från Tom Hanks och Cuba Gooding Junior till Leonardo di Caprio (ni får själva gissa rangordningen och Fråga nr 2: varför får inte tjejerna spela utvecklingsstörda?).
Är mannen en clown som alla hånar i mjugg bakom hans rygg eller skrattar åt på youtube, eller blir han likt Ringaren i Notre Dame (någon förutom jag som läst Victor Hugos orginal? Han är trots allt en fransk nationalklenod) accepterad för sin plats i samhället, något som var människa väl egentligen strävar efter att hitta?
Jag hyllar mannen av två anledningar. För det första: en liten dans som liknar det hemliga tecknet i filmen Team America, en dans som blivit ett älskat sällskap på dansgolvet och i glada och upprymda situationer. Detta binder samman mig och Ronald. Den andra är beviset på att riktigt stor musikalitet kan rymmas i en kropp som saknar konstnärligt intresse utan att det för den delen skalar av musikens kvalitet. En tankegång som går stick i stäv med den utbredda indiefilosofin som genomsyrar Sverige idag sen tjugo år tillbaks; man kan bara bli riktigt bra musiker/artist/band om man är en oskolad, självlärd, halvtaskig instrumentalist med riktigt mycket svärta på sitt sinne och sin ofta spruckna röst som ända möjlighet att berätta för världen om hur oviktigt allt egentligen är (Tack punken!)
Jag kan i den här meningen innefatta Kent, The Smiths, Lars Demian, Sahara Hotnights och ett par tusen till älskade och hatade artister. Den här killen är spelar inte deras spel. Han vill inte berätta en historia om en kärlek han en gång haft men förlorat, han spelar musik för musikens skull.
Detta, mina vänner, är ovanligt och underskattat. Tänk på det nästa gång ni hör Darins cover på Coldplay.
Är mannen en clown som alla hånar i mjugg bakom hans rygg eller skrattar åt på youtube, eller blir han likt Ringaren i Notre Dame (någon förutom jag som läst Victor Hugos orginal? Han är trots allt en fransk nationalklenod) accepterad för sin plats i samhället, något som var människa väl egentligen strävar efter att hitta?
Jag hyllar mannen av två anledningar. För det första: en liten dans som liknar det hemliga tecknet i filmen Team America, en dans som blivit ett älskat sällskap på dansgolvet och i glada och upprymda situationer. Detta binder samman mig och Ronald. Den andra är beviset på att riktigt stor musikalitet kan rymmas i en kropp som saknar konstnärligt intresse utan att det för den delen skalar av musikens kvalitet. En tankegång som går stick i stäv med den utbredda indiefilosofin som genomsyrar Sverige idag sen tjugo år tillbaks; man kan bara bli riktigt bra musiker/artist/band om man är en oskolad, självlärd, halvtaskig instrumentalist med riktigt mycket svärta på sitt sinne och sin ofta spruckna röst som ända möjlighet att berätta för världen om hur oviktigt allt egentligen är (Tack punken!)
Jag kan i den här meningen innefatta Kent, The Smiths, Lars Demian, Sahara Hotnights och ett par tusen till älskade och hatade artister. Den här killen är spelar inte deras spel. Han vill inte berätta en historia om en kärlek han en gång haft men förlorat, han spelar musik för musikens skull.
Detta, mina vänner, är ovanligt och underskattat. Tänk på det nästa gång ni hör Darins cover på Coldplay.
Inlägg
