Veckans Tips - Curren$y

Från New Orleans kommer en liten rappare som vänder upp och ner på the deep souths hiphop-scen. Han väljer melodiska, luftiga beats och har ett flow som låter som New York, sent 90-tal. Han kallar sig för Curren$y och snackar mest om att han röker gräs. Säga vad man vill om det tematiska valet - musiken är honung för öronen. Han är gammal polare med Lil Wayne (som också är från New Orleans) och låg i början av karriären på hans bolag Young Money men av olika anledningar lämnade han en av USAs nu största rappare för köra solo. Jag uppskattar dessutom hans sköna skate-stil och han har ett kläd/musik/litevadsomhelst-märke med grymma skataren Terry Kennedy som heter Fly Society. Håll ett öga på den här killen, jag tänker lite på tidig Lupe Fiasco och tror att han kan nog slå ordentligt om man ger honom lite tid.

Dessutom är han rätt skön som person - här är en intervju där han bland annat snackar om att han lämnade Lil Waynes bolag, hur hiphopen mår idag och att han måste rädda den . . . och att en tjej gav honom en påse gräs.

Veckans tips

Jag har gett mig ut på lite exkursioner på i bland alla de ljud som omger oss i syfte att förnya delar av mitt musikbibliotek. Och för första gången på länge har jag kammat hem något av riktigt värde. Allt är inte nytt, men allt är bra.

Först ut är en låt som jag inte kunnat släppa sedan jag först hörde den. Öronen ska man alltid ha med sig när Matilda Wall är i farten för hon har en osviklig känsla för bra pop. Jag tänker en hel del på Jonathan Johansson när jag lyssnar på Avner, namnet är en biblisk referens. Han kallar sig även för den gula artisten (kolla indian-sträcken på kinderna), gör covers på MJs Human Nature och är en att hålla utkik för i framtiden. Låten Bed För Mig har varit mitt soundtrack den senaste veckan.

Nästa tips har jag inte en aning om var jag plockat upp, men jag tror det kan ha varit den aldrig sinande källan Hypemachine. Hur som helst, känns det lite skönt att höra en sångröst som både imponerar och känns originell. Young the Giant är en indierockgrupp från Kalifornien, men de har skägg som snarare vore seattlanskt och låter som de är förälskade i europeisk pop i stil med Phoenix eller Arctic Monkeys. Det här låter bra. På riktigt.

Även NY-bandet Ra Ra Riot låter europeiskt, som de gick i kindergarten med Brett Andersson från Suede eller bara lyssnade extremt mycket på Camera Obscura som 14-åringar. Det vet man inte, men Dying is Fine och Boy är två magiskt feta låtar, så mycket kan man vara säker på. Här kommer den ena, och den andra finns på Spotify. Gillar ni We Were Promised Jetpacks är detta inte särsilt svårsmält.

Kulturkompaniet får konkurrens?

Om ni trodde vi här på K-kompaniet var pretentiösa i våra textframställningar om vardagliga pop-kulturfenomen, då har ni helt missat personen som skriver artisttexterna på Way Out Wests hemsida. Snälla du, om du som skriver de texterna läser detta, vill du bli min kompis? Vi kan prata ohämmat om senaste youtubeklippen med en vokabulär som får alla andra att titta snett och sedan fnissa för oss själva, med en postironi som inte ens vi själva förstår. Åh, det jag kan se det framför mig. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att komma in på någotslags funkisområde på festivalen och se om jag inte kan smita in på något ledningsmöte eller dylikt. Fast å andra sidan, man får inte bli för fäst vid Lugermänniskorna...

Saxat från WayOutWest.se

Huruvida Dada Life betraktar sig och sin konst (musik i.e.) som handgriplig protest mot kulturens inlemmande i den sociala hierarkin är fördolt i dunkel. Laserspräckligt rökfyllt svettigt dunkel.

Med en karriär mer baserad på internationellt grus än i hemlandet Suezia gör de vad som kan liknas vid att göra ”en Hives”. Bryter upp borgerliga hierarkier med passet i innerfickan för att så få oss på hemmaplan att haja till. Det kan verka vara ett ambitionslöst ohämmat superpeppat party, med bubbel och skum, och det må så vara… men även där kan det dölja sig sprängkraft. En baskagge säger mer än tusen ord. Let’s get bleeped tonight

Ren poesi.

Förresten, jag har gjort en liten playlist med sådant som jag tycker ska bli kul att se i Göteborg om två veckor. Vill ni peppa med mig så att vi kan ungefär samma låtar med ungefär samma artister så prenumerera ungefär på den här:

Filmtips inför hösten.

Idag satt jag och läste på Svenska Dagbladet när det för tillfället var lugnt på jobbet. Efter ett tags ointressant, småslött klickande så fann jag en artikel om ett gäng kommande filmer som skribenten tipsade om. Utav dessa så var det några stycken som jag fastnade lite extra för, som jag även tänkte att jag skulle tipsa er läsare om.

Den nakna mannen

En film som skildrar finska, nakna, bastande män i olika skeden av livet. Förstår inte riktigt om det är en dokumentär- eller spelfilm, men tippar på det förstnämnda. Oerhört episkt foto och en tillsynes väldigt gripande och emotionell historia. Jag tror detta kan bli en riktig höjdarfilm. Filmen har premiär den 20 augusti. Vet inte om den kommer nå ut till SFs salonger. Mest troligt är väl att så inte är fallet. Hur som helst så verkar den helt klart värd att se och om det så fan ska till att man måste arrangera en mindre visning i något bibliotek så rekommenderar jag att ni kör!

7X - Lika barn leka bäst

Denna rulle var det lite svårare att få något grepp om. Någonting med presentationen av filmen tilltalar mig dock och får mig att tänka att: Fan, kan det verkligen vara så att vi kommer att få uppleva en svensk ungdomsfilm som faktiskt är spännande - på riktigt? Filmen handlar om ett gäng kids i en förort som är jävligt trötta på livet. När de är som mest uppgivna och ledsna hittar de dock en pistol i en soppåse någonstans. Förundrade och förvånade så börjar de fundera på om detta faktiskt skulle kunna hjälpa dom att förändra allt det jobbiga som de får utstå.

Puss

Den här filmen handlar om ett gäng kvinnor som driver en taskig amatörteater på någon bakgata i Stockholm och de män som rör sig omkring dem. Filmen utspelar sig under 48 timmar av deras liv och sägs nästintill vara en orgie i mänskliga brister. Kan bli riktigt spännande! Trailern känns väldigt lovande om inte annat.

Simon, tröttheten själv.

Casiokids + First Aid Kit

Vintertid kan det var skönt att bli deprimerad, jag tror det - annars skulle det inte ligga på modet så här års. Själv motverkar jag möjliga nedgångar i humöret med två sommarfavoriter, norska Casiokids och västkustska First Aid Kit. De senare fick i våras väldigt mycket uppmärksamhet för en Fleet Foxescover. Som om den amerikanska indiehypen inte hade nog med beundrare satte två systrar som inte ens slutat gymnasiet (tror faktiskt inte ens den ena hade börjat när videon spelades in) amerikansk folkmusik och någonstans också mysskägget tillbaks på kartan. Plötsligt var det ok med rödrutiga vedhuggarskjortor och Bob Dylans julskiva hade en räddning som till hälften berodde på nostalgi, vilket är förståeligt med tanke på att vi befann oss i någonslags mystisk post-MJ-feber vars ringar på vattnet tydligen fortfarande märks på karaokebarer på landsbygden. Denna MJexplosion som kom efter hans död hade ju naturligtvis en motreaktion - de som sa sig aldrig ha lyssnat på Billie Jean var så nödgade att bevisa sin indiehet att hösten 2009 blev ett enda skunk-popaganda-panda-retro-indie-hipsterparadis. Agreed? Inte? Ok, jag kanske gick lite långt, men jag såg faktiskt First Aid Kit på Arvikafestivalen i somras och trots att det blev lite enformigt efter ett tag med exakt samma ljudbild, var det en riktigt bra spelning - som såklart hade sitt fulla klimax i den efterlängtade Tiger Mountain Peasant Song, här kommer den:

Norska Casiokids är ett band som fångades i mitt blickfång tack vare bandnamnet. Inte många band gör det, och väldigt få av dessa enstaka visar sig innehålla något efter att ha gjort ett bra första intryck. Att spela någonslags instrumental psykrock toppat med ett par feta electrosynthar är så idiotiskt genialiskt att jag nästan kissade på mig. Jag kan inte hjälpa att tänka på Herbie Hancocks 80talsanthem "rockit" och Dungen samtidigt. Tänk att någon har tagit Bob Hund and put a DONK on it, åtminstone på Fot i Hose som jag gick omkring och nynnade på hela sommaren. Bandet har sin korta livstid till trots en imponerande resumé; de var första singelsläppet på norska i England, de har lanserat sin skiva med en dagisturne (!), gjort ljudinstallationer and the list goes on. När jag såg dom live spexade dom ganska mkt, fast på ett skönt sätt, det ballade ur lite som man vill att en riktigt bra förfest ska göra precis innan man sticker och lämnar allt bakom sig för nattens äventyr. Låt mig exemplifiera; runt sista låten eller så kommer två vilsna funktionärer in på scen med enorma papier machéhuvuden och börjar dansa lite stelt, innan du vet ordet av har tre-fyra bandmedlemmar bytt instrument och för att toppa det springer en random människa i schimpansdräkt in med en tamburin, samtidigt går det så vilt till på dansgolvet att man knappt vill kolla på bandet - så mycket svängde det.

Varsogoda: Två videor med Casiokids.

Veckans tips: Stockholmsnatt

Såhär da'n före da'n så vill jag tipsa om en serie som just nu slukar all min dödtid på jobbet. Serien heter Stockholmsnatt och publiceras på SvD ungefär en gång i veckan. Serien, som handlar om ett södergäng behandlar såväl indiekultur och creddighet som hipsterism och vuxennojja i ett. Det här var VÄLDIGT efterlängtat.

Julen är räddad!