Arbetslinjen är en retorisk bluff

Jag måste erkänna att jag är är allt annat än förvånad över de blå(bruna)s politik i år, precis som vanligt. Man talar väldigt varmt om arbetslinjen och jobbskatteavdraget. Man verkar knappt ens hymla med att man samtidigt som man säger sig ge "mer" pengar till dem som arbetar (det förlorade mervärdet orkar jag liksom inte ens gå in på) pissar på de som under alla år fram till sin pension arbetat sönder sin kropp, just för samma näringsliv som nu skiter i dem.

Visst finns det säkert de som tycker att det känns fint med några hundralappar extra i månaden genom detta avdrag, som inte ens problematiserar varför vi - som faktiskt är de som utför arbetet - inte ens får ut en hygglig procent på nettovinsten, men som sagt så gäller det just endast förvärvsarbetande. En pensionär som under hela sitt liv arbetat och nu på ålderns höst förväntas bli omhändertagen av vår svenska välfärd skall alltså inte få ta del av detta avdrag. Signalerna detta sänder är knappast att arbete lönar sig, vilket man fånigt nog säger sig stå för, utan snarare att arbete "lönar sig" så länge man är arbetsför.

Som någon form av ripost på detta skriver terrornätverket alliansen följande i ett blogginlägg på den egna siten:

I dag är det över 100 000 pensionärer som förvärvsarbetar. Samtidigt är det viktigt att påpeka att lägre skatter även för pensionärerna inte på något sätt skulle försämra effekten av jobbavdraget. Även pensionärerna har behov av sänkta skatter. Därför har Alliansen valt att sänka skatterna för pensionärerna två år i rad, vilket för en garantipensionär motsvarar mellan 3 500 och 4 400 kronor per år.

Det tar inte många sekunder innan man inser att det här är ganska fånig argumentation. Detta klena försvar bygger på två argument: 1. Många pensionärer arbetar, så de får ta del av avdraget ändå och 2. Pensionärer har också fått en skattesäkning. Det absurda börjar egentligen redan vid att man argumenterar för en skattesäkning som någonting positivt, men det kan vi helt hoppa över i detta inlägg då det är en helt annan sida av det skeva populistiska reformpolitiska klimatet. Vad gäller det första argumentet så är det egentligen inte ens ett riktigt argument. Att över 100 000 pensionärer är förvärvsarbetande är i min värld snarare någonting negativt. Ett bevis på att de pengar man får efter ett helt liv som skuldsatt arbetande inte ens räcker till att leva på. Vad gäller det andra argumentet: En snabb räkning på Svenskt näringslivs egna skattekalkylator på Ekonomifakta.se visar att en förvärvsarbetande i Linköping med en lön under kommunens medellön (15000 i mitt exempel, vilket är en verklighet för många - speciellt unga, invandrare och äldre, medan medellönen är strax över 18000) får ungefär 2000 kr mer på kontot i månaden på grund av jobbskatteavdraget. I relation till detta blir de där 3500-4400 kronorna per år som en pensionär "får extra" på grund av alliansen en förargelseväckande liten summa (för underlaget skull får en arbetande närmare 24000 kr mer på kontot, dvs minst 19600 kronor mer än en pensionerad).

Att sparka på dom som inte skapar avkastning till bolagsstyrelser och enskilda ägare är knappast någon dold agenda i de blå(bruna)s politik. Vad som däremot är nytt är att man kan kalla socioekonomisk polarisering för arbetarpolitik och rättvist. Att försöka vinna röster genom att ljuga väljarna rakt i ansiktet har aldrig varit charmigt tidigare och är inte särskilt charmigt nu heller. Skäms!

Till Jens Liljestrand angående hans inlägg om tatueringar

Dagens Nyheter har en relativt bra kulturdel, lite vriden men hyffsat kvalitativ. Jens Liljestrand (bilden, känd från tv3s Baren) är författare och medarbetare på kulturredaktionen på Dagens Nyheter. Han skrev det här lilla kåseriet i förra veckan :

Tatueringar - Över min döda kropp (DN 13/08 -10)

Jag är en extremt inkluderande snubbe. Jag kan diskutera feministisk teori med tjejerna och snacka fotboll med grabbarna. Jag kan lira "Staten och kapitalet" på gitarr och deklamera Heidenstam. Jag bastar med bögar utan handduk. Jag respekterar muslimer, Lars Vilks, Piratpartiet och scoutrörelsen. Med andra ord för jag allt för slippa skapa avstånd mellan mig själv och "de andra", oavsett vilken grupp det gäller. Fast vid tatueringar drar jag fanimej gränsen. En tatuering är för mig, snarare än en klassmarkör, ett bevis på att innehavaren är obildad, ytlig, smaklös, billig, trashig, banal samt - beroende på kön - slampa respektive kriminell. Är det paradoxalt nog min ovilja att sätta etiketter, den fina tanken att "vi är alla lika", som gjort mig så fördomsfull mot människor som frivilligt brännmärker sig med körsbär, vikingar eller sina barns födelsedatum? I vilket fall skäms jag. En lämplig botgöring vore väl att tagga ett fett PC i häcken. Eller några kronor till Radiohjälpen.

Hej Jens. Du är en väldigt inkluderande snubbe - det håller jag med om. Du inkluderar alla generaliseringar och fördomar som finns när du uttalar dig om olika samhällsgrupper. Vad är det du vill ha sagt egentligen? Att du är bättre än "de andra" (läs bögarna, muslimerna och alla otatuerade lundaspexare) för att du är uppebar schouvinist, homofob, översittare, smygrasist och dessutom ohämmat nöjd över en akademisk disputering om Vilhelm Moberg ("denna GIGANTH") och några utgivna böcker om medelklasscouter? Vill du säga att du är en så fantastisk människa att du kan acceptera precis alla som inte är lika bra och lyckade som dig? Ja, bortsett från de 2 miljoner tatuerade svenskar som - beroende på kön - har utomäktenskapligt sex eller laddar ner film. Jag har ett tatueringstips till dig, något du kan gadda på rumpan om du nu ändå valt det: "Släpp sargen".

Tack och hej DN kultur - vi ses helst inte någon gång.

Reflektioner och reaktioner: Almedalsveckan

Nu är väl Almedalsveckan mer eller mindre precis över och jag kunde inte vara mindre intresserad. Jag gissar att jag antagligen inte är den enda som känner en avsmak inför den här typen av politiska evenemang. Tro då inte att jag inte tycker att det är viktigt att offentliggöra politiska profiler, samlas och vädra så att människor får en bild av vad som egentligen pågår i samhället. Det jag egentligen vänder mig emot och som jag tycker känns som ett av evenemangets fundament är att det inte berör mig. Trots denna avsmak så känner jag att jag inte kan låta bli att skriva några rader om mina reflektioner, såhär i valtid.

Den politik som presenteras, såväl till form och till innehåll, berör mig inte. Bensinskatt, alkoholskatt och avdrag för hushållsnära tjänster i all ära, men det är ingenting som jag, och antagligen alla anra som mig, någonsin intresserat oss av eller har någon möjlighet att ta del av. Man köper sin öl, oavsett vad alkoholskatten ligger på - orka bry sig. Bil har jag inte råd att ha någon (och kommer antagligen heller aldrig att få). Hushållsnära tjänster? Helt ärligt? Folk kan väl städa sina egna hus, och har man inte tid med det så kan man väl helt enkelt betala vad det kostar?

Jag har försökt titta litegran på de sändningar av SVT Debatt som sänts under veckan, men det lämnar mig bara med en känsla av att de verkligen inte pratar om en verklighet som jag är delaktig av. Minns särskilt ett av programmen där man talade om osäkerhet och våld i förorter som också är den enda fråga man diskuterat som jag tänker kommentera. Man talade om ett behov av ökad polisnärvaro och att man behövde nattvandrare. Som tidigare förortsboende och uppväxt i ett fd. flerfamiljsområde (läs: gränsfallsområde) fyllt av socialt utslagna och alkoholister så har jag sett en sida som de piffiga politikerna inte alls berör.

Det osäkrade gatuklimat de talar om existerar inte. Iallafall inte på det sättet som de beskriver det på under Almedalsveckan. Visst finns det kriminalitet i förorten, men det finns det överallt. Minns själv ungarna i grannskapet från tiden när jag bodde i biskopsgården. Varje kväll samlades de nere i trapphuset där de satt och pratade, rökte och spelade musik för varandra från sina mobiltelefoner. Trapphuset luktade kiss och var allmänt jävligt och smutsigt (kan poängtera att något städbolag har jag aldrig någonsin under mitt år där sett till). Det här var inga dåliga kids egentligen, verkligen inte. De hade bara ingenstans att ta vägen. Ingenting att göra. Jag tycker det säger ganska mycket om utbudet av aktiviteter när ett äckligt smutsigt trapphus som luktar urin är den självklara platsen att samlas på.

Dessa ungar blir inte gladare av att det kommer mer poliser (som man ändå känner noll förtroende för eftersom de ändå inte gör någonting annat än att omyndigförklara oss som bor (bodde i mitt fall) därute genom att ständigt bevaka oss och göra obefogade gripanden. Det dessa kids skulle behöva, om man frågar mig, är snarare mer resurser till de lokala skolorna, någonting att göra på kvällar/helger och en möjlighet att möta de människor som bor på andra sidan denna socioekonomiska klyftan i ett sammanhang där man faktiskt möts som två människor, visserligen med olika utgångspunkter, med någonting att ge varandra. Människor från förorten är trotsallt minst lika bra vänner, anställda och partners som de från mer välförsedda områden/innerstaden. Någonting som jag tror ofta glöms bort i en debatt där man bara problematiserar kriminaliteten och inte människors möjligheter till personlig utveckling och tillgång till sociala nätverk/nav.

Exempel på frågor som skulle intressera mig mer än de jag tog del av från Almedalsveckan:

• Vad ska vi göra åt den konsekventa utLASningen av ungdomar på arbetsplatser? Säkert hälften av min umgängeskrets har vid minst ett tillfälle blivit utkastade från en arbetsplats där de faktiskt gjort ett bra jobb bara för att arbetsgivaren inte velat anställa dem efter det att provanställningstiden tagit slut.
  
  
• Hur ska vi kunna minska den politiska karriärismen och få in människor som faktiskt har ett uppriktigt intresse av att förändra saker till det bättre för alla? Vill vi verkligen ha människor i våra led som inte är här för att de brinner för mänskliga rättigheter och rättvisa utan för att kunna göra sig en hacka eller sträva efter sina personliga mål?
  
  
• Hur skall vi kunna närma oss en verklighet där vi avger vallöften som vi faktist tänker strida för? Idag så är trovärdigheten för politiker (och politik överlag), iallafall i min umgängeskrets, verkligen rekordlåg. Till och med de som tidigare stått och proklamerat det politiska engagemangets avgörande vikt har nu resignerat och sitter och surar över att det inte går att påverka någonting.
  
  
• Hur skall vi kunna öka möjligheterna till personlig integritet när vi börjar närma oss ett samhälle där allt och alla övervakas, dygnet runt? FRA, datalagringsdirektiven, den växande europeiska skräcken för krypterade digitala lagringsmedier (som att vi har något val liksom, enda sättet att få vara i fred är ju kryptering).
  

Något för queerteoretikerna och genusforskarna?

Något som är intressant om att skämta med fördomar är att det både skingrar och befäster dem samtidigt. Som den här reklamen om manlighet. Den är jätterolig för att den är alldeles för överdriven, men ändå så är mansbilden som visas upp precis det ideal som vi anses eftersträva. Man skämtar om något som alla i hemlighet (eller inte) vill åstadkomma och överdriver målet för att få en komisk effekt. Blandat med en rapp text om att omanliga män luktar kvinna och lite specialeffekter har du en lyckad kompott humormaterial som dessutom säljer produkten.

Jag låter mig roas samtidigt som jag skäms en smula. Tänk hur störd den här reklamen skulle se ut om den var gjord för kvinnor. ("Hallå killar, jag är tjejen du egentligen vill ha, men din kvinna kan lukta som mig om hon slutar använda den där manstvålen"). Sverige skulle rasa i kvällstidningarna. Fi skulle fördöma reklamen och Nyamko Sabuni skulle odla skägg. Nä..

Egentligen ville jag bara roa er, men lek med tanken för en sekund.

Sverigedemokraterna.de

En liten uppmaning till alla människor som ogillar Sverigedemokraternas uppmärksamhet: dränk den i länkar till antisidan Sverigedemokraterna.de - en sida som har som enda syfte att utplåna SDs riktiga hemsida som högsta sökresultat på google. Jag uppskattar idén och även om jag finner mig partipolitiskt obunden i mina åsikter och sympatier så tycker jag att Sverige är för bra för att ge utrymme åt rasister och bakåtsträvande nationalister.

Jag vill inte gå in på några detaljer kring vad de olika sidorna handlar om för det här inlägget fyller bara två funktioner: Att länka till Sverigedemokraterna.de och att uppmana fler till att göra detsamma!

Har du inte redan gjort det kan du även gå med i gruppen Sverigedemokraterna i riksdagen - Nej tack! på fejjan. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Dagstidningar:

DN

SVD

Läs även vad internetprofeterna tror här.

Artikeltips: Meritokrati

Idag stötte jag på en artikel på Dagens Nyheter som fångade min uppmärksamhet. Visserligen är den gammal som gatan, vilket antagligen kan få vissa att rynka på näsan, men den är också helt genial i såväl formulering som idé.

Det ligger nämligen i den mänskliga naturen att välja personer som man känner igen framför främlingar. Svenskar väljs framför utlänningar, snygga väljs före fula. Män väljs framför kvinnor, eftersom våra kollektiva fördomar sägare att de är mer dynamiska och geniala. Meritokratin är därför särskilt viktig för icke-privilegierade grupper som arbetarklass, kvinnor och invandrare.

Många gånger har meritokratin nämnts i annan klädsel i dagens högljudda(?) feministiska debatt, men aldrig så skarpsynt som i denna artikel. Position efter meriter och kunskap - ganska självklart tycker jag. Vad tycker du? Skriv gärna dina tankar som en kommentar nedan.

Hösten var det ja...

Förlåt Simon, men jag kunde helt enkelt inte hålla mig från att skriva lite mer. Det verkar onekligen som att vi börjar tuffa igång snälltåget som vi så helhjärtat pretentiöst döpt till Kulturkompaniet och när snöbollen väl börjat rulla... Ja, ni förstår, nog med barnboksliknelser (det är för att jag och min flickvän läser högt ur Michael Endes Den Oändliga Historien för varandra innan vi somnar som jag lätt hamnar på det spåret).

Jag har så mycket tips att jag håller på att spricka, hela tiden verkar det som jag upptäcker nya världar som jag måste få dela med mig av, annars tjatar jag hål i huvudet på Simon eller någon annan otursam person som råkar prata med mig.

Det första ämnet vi ska avhandla är det om konsten. Härom dagen såg jag filmen Basquiat från det videoeffektsutflippade 90-talet och återupptäckte något som legat i ide sedan jag besökte museet Louisiana på den överdrivet feta Max Ernst-utställningen i februari. Mitt konstintresse.


Filmen Basquiat berättar kapitlet ur New York-konstnären Jean Michel Basquiats liv som är mest känt. det från att han klev ur sin papplåda (!) till bostad och började måla för gallerier och inte bara som grafftagen SAMO på gatan. Han blev den första svarta konstnären att tas på allvar i stora konstkretsar (vilket han själv hatade att prata om), bästis med Andy Warhol, dejtade Madonna och dog rock'n'roll-döden av en heroinöverdos vid 27 års ålder. Helt klart idolmaterial i mina ögon. Se filmen. Ärligt asså. Gör det bara. Andy Warhol spelas av David Bowie.

Konst passar bra så här års för jag tror man är mer mottaglig under mörkare årstider.











Jag fattar inte så där överdrivet jättemycket av neoexpressionismen ärligt talat, men det är fett balla grejer, man måste ju inte ha mer än känslor för att uppleva konst tänker jag..


( Nu byter tåget riktning och tuffar mot det som aldrig verkar upphöra att förtrolla mig. Musiken. Man kunde ju tänka att man skulle tröttna om man aldrig sysslat med mycket annat i sitt liv. Icke. )


Harald Björk är en svensk kille som fullständigt blåste mig av stolen när jag först hörde hans Sunsets. Jag var tvungen att avbryta vad jag höll på med, lägga mig ned med hörlurarna på, och bara ta in ljudet. Sen gjorde om det igen. Minimalistisk techno/house med skandinaviska harmonier och ett ljudlandskap som målar upp hela glesbygden framför ögonen liksom du åkte ett osynligt tåg genom sverige en sen ljummen sommarkväll. Jag skriver så vackert att jag börjar gråta nu.



(Saxat från Haralds Myspace)
Harald Björk’s music is a naive and emotional, melodic type of minimal techno with a melancholic Scandinavian touch. In his live performances Harald uses a computer filled with chopped up feelings and a bunch of analogue machines and controllers to build up atmospheres of naive love and screaming frustration. His sets take you on a journey diving into melancholic melodic adventures escalating in exploding breaks winding up in motorically beats.

Här har ni Sunsets.. högerklicka och välj spara som om ni vill ha den i ajpodden. Vilket ni vill.

Sist men inte minst.
(trumvirvel)
Anton Abele. Hela Sveriges lilla lekplatspolitiker. Killen är ju för skön. Undrar om han förstår det själv? Eller så går han in för att ta pensionärsrösterna. ALLA pensionärsrösterna.



Bonus-youtube!!! Fler lekplatspolitiker!!!!

Humor på hög nivå

En av mina fröjdfullaste stunder varje vecka på internet är när jag kommer ihåg att besöka bloggen Dagens lokaltidningsbesvikelser som jag hittade via den underfyndiga cynikern Prankmonkey. Dålig journalistik är fruktansvärt underhållande (Tommy Schönbergs flopp på nobelpristillkännagivandet är det bästa på länge), men än roligare är människor som offentligt klagar på meningslösa saker som ett omedvetet bevis på att deras liv saknar innehåll. Dessa tu i kombination med en bild på personen i fråga helst visandes mobilen som gick sönder redan första veckan eller blomkrukan som för tredje gången den här månaden vält igen ger en storartad läsupplevelse. Dagens lokaltidningsbesvikelser är helt ovinklad, de kopierar helt enkelt artikel och bild rakt av från källan.

Lokaltidningsbesvikelserna faller in under samma humorkategori som "Plötsligt i Vinslöv", dokumentären om orginalen i den skånska byn Vinslöv utanför Hässleholm som har blivit SVTs bestsäljande Dvdutgåva någonsin. Nyligen var det premiär för uppföljaren "Plötsligt igen" som tar den intressanta vinklingen hur ett litet samhälle tar på sig rollen som massmedial angelägenhet.

När vi ändå är inne på dokumentärspåret vill jag uppmana alla som läser detta att se Fredrik Gerttens film "Bananas!" - och stöjda hans kamp för de exploaterade bananodlingsarbetarna, bara att gå på en visning hjälper. Läs mer här och här.

Och så nåt för humöret som avslutning. minns ni fear of tigers remix på sound of arrows - into the clouds som fanns med på mitt lila mixtape? Här kommer en annan remix på samma låt med en riktigt bra video till.

Puss!