Ra Ra Riot

Jag tipsade för några månader sedan om New York-bandet Ra Ra Riot. Häromdagen snubblade jag över deras fullängdare The Rhumb Line från 2008. Jag köpte den givetvis utan att tveka. Här kan det vara värt att nämna Malmös bästa skivbutik Rundgång på Kristianstadgatan. Förutom trevlig personal och en fet samling skivor (om än genomrotad lite väl många gånger) säljes här även snygga second handkläder, zombiefilmer och jag hade även turen att hitta en VHS med Bob Hund-material från.. ja, länge sen. MEN PÅ VHS! Jag älskar VHS.

Åter till ämnet. Ra Ra Riot kan gott och väl vara det mest samlade soundet jag hört i ett band på länge. Och det som bara förstärker den bilden är att de har självförtroende nog att variera sin musik från stråkballader till pumpiga popdängar. Ja, ni kan lyssna på skivan på spotify, se videorna på Youtube - men det här är ett värt skivköp!

Favoritspår: Winter '05

Jeudah

Kristian Karlsson från P.G. Lost, Last Days of April och Eskju Divine har skapat ett nytt band tillsammans med Jan Jämte, sångare i Khoma. Både P.G. Lost och Khoma har haft stora framgångar den senaste tiden och turnerat mycket, dessutom bor den ena i Norrköping och den andra i Umeå så killarna har inte hunnit träffas särskilt mycket. Istället har musiken spelats in på olika ställen och skickats digitalt, för komplettering. De började skriva låtar redan 2008, men skivsläpp har dröjt till nu. Skivan heter While We Sleep och låter inte förvånande som en blandning av P.G. Losts stora ljudlandskap och Khomas hårdare musik med melodiös sång. De har släppt en låt från den kommande skivan än så länge och den kan ni lyssna på här nere. Själv ser jag mycket fram emot skivsläppet, jag gillar när folk inte håller tillbaka.

GÄSTBLOGGARE: Matilda Wall

Hey guys.

Idag, ikväll, gästbloggar jag, Matilda Wall, här på min fina vän Kalle och min fina man Simons eminenta kulturblogg. Jag är tidigare nämnd här för mitt popöra och för att ha introducerat de båda pojkarna för både Nationals och Autisterna mm.

Men!

Pop är inte vad jag kommer skriva om ikväll. Inte alls. Det är någonting annat. Någonting jag vuxit upp med under mitt 90-tal. Inte pappas Dire Straits, Eldkvarn och Suede, utan det min mamma alltid lyssnade på. Det jag mimade till framför tv:n, spegeln och fönstren. Det jag dansade till på discona under lågstadiet. Det jag hellre lyssnade på än Smurfarna, Mora Träsk och Bubbles. Det bästa jag visste, efter mina Barbiedockor.

Det var i fredags eftermiddag som jag vek kuvert på jobbet (självklart med p3 i lurarna). Jag hade jobbat över nästan hela veckan och ville bara gå hem... DÅ! Då, från mina lurar, hör jag Alice DJ. ALICE DJ!!! Better off alone med ALICE DJ! Jag blir lyrisk. Springer och stänger dörren. Höjer volymen och sjunger hejdlöst med. Känner med låten till tusen. Vill gråta, skratta, dansa, bli full och dimmig. Min fredag var gjord.

Jag berättade om detta för Simon senare på kvällen och vi diskuterade den sena 90-tals technon vi lyssnade på som små. Leila K, Alice DJ, Sash!, Scooter och Darude för att nämna några få. Och det roliga är, att jag faktiskt fortfarande tycker det är så ruskigt, underbart bra! Det är som om någonting stort inom mig bara vill ut. Det sprätter i varenda lem och jag skulle kunna dansa i tusen år.

Nonstop.

Gör mig sällskap! Min spotifylista finner ni här.

Så. Otippat inlägg för att vara ifrån mig, men, nästa gång kan ni förvänta er något mer typiskt Matilda Wall-poppigt, kan jag tänka mig. Kanske någonting inom mode, film eller bara fint trams. Tills vidare kan ni läsa min egna blogg loveisnotpop.blogspot.com om ni skulle vilja.

Au revoir,
Matilda.

Justice som Justice?

Det är inte en lätt affär att välja bandnamn. Det ska vara slående, lätt att komma ihåg, gärna ha en tydlig symbolik eller innebörd och först och främst ska ingen annan heta samma sak. Men det senare kan man kanske bortse ifrån om man till en början inte tänker i så stora banor. Ett lokalt band behöver faktiskt bara kolla upp så att ingen röstar på fel grupp i Rockkarusellen.

Justice

Jag tänker mig att det måste vara enklast att välja bandnamn i yngre tonåren. I den åldern håller konstellationerna ändå inte samman längre än högst ett år och namn som 100 %, The Greenheads eller Transylvanien fungerar (två av dessa är autentiska från min egen uppväxt, gissa vilka och vinn en kopp kaffe). Det blir dock mer problematiskt när vyerna vidgas och man inser att det sitter runt en miljard människor världen runt och har kommit på exakt samma skitnödiga namn på sina band men kan ändå claima det som bra - mest därför att de var först och/eller har rönt framgång med sin musik.

Justice

Detta till trots väljer vissa artister att behålla sina ursprungliga namn. De kanske tror att man förlorar något av sin fanbase eller genuitet om man ändrar på något så vitalt som bandnamnet. De kanske tror att om de bara växer sig störst så kommer man ändå automatiskt associera namnet med just deras musik och då är ju kampen vunnen. De kanske glömde Spotify.

Justice

Spotify är ett digitalt musikbibliotek på internet som du får tillgång genom ett nedladdat program på din dator eller applikation på din mobil. Du kan söka genom miljoner låtar genom att skriva in låtnamn, skivbolag eller artistens namn. Är du artist och vill bli hittad på Spotify gäller det då att ingen annan har ditt namn. Annars blir det problem.

Justice

Värst av alla artister är det nog för Justice. I musikklimatet som omger mig associerar jag Justice till en fransk elektroduo. Men det hade lika gärna kunnat vara den amerikanske rapparen Justice, punkbandet Justice, leksakssynthpopflickan (!?!?) Justice eller d'n'b-producenten Justice. Den senaste gör dessutom elektronisk musik som naturligtvis inte är lätt för en lekman att frånskilja från fransmännen. Resten kan skatta sig lyckliga över att få gratis uppmärksamhet tack vare att någon annan, mer framgångsrik musiker delar deras idiotiska val av bandnamn. Lite extra STIMpengar som plåster på såren.

Madvillainy 2: The Madlib remix

För mig är hiphop lite som en lunga, man tänker inte alltid på att man har den men är jävligt tacksam varje gång man kommer att tänka på att den faktiskt finns där och fungerar. Det är lätt att gå in i en konservativt smånostalgisk ställning där man konstaterar att det helt enkelt bara släpps skit från hiphopscenen sedan Commons "Resurrection". Vad som däremot är svårare är att faktiskt lyssna in sig på dagens (eller gårdagens för den delen) hiphop, ge det en ärlig chans och fortfarande uppriktigt tycka att det är dåligt.

Senast här om dagen så snubblade jag över en platta som faktiskt nästan fick mig att grina av lycka. Skivan är Madvillainy 2: The madlib remix och är någonting så klockrent som en fusion av MF Dooms eminenta låtar i sköna madlib tappningar. Varenda låt på skivan är så bra så det gör ont. Varenda låt på plattan är så tung att jag inte vet var jag ska ta vägen. Lyssna! Lyssna och säg att hiphopen är död (även om plattan trotsallt släpptes -08).

» Lyssna på skivan här

Recension: RJD2 - Inversions of the Colossus

Mannen bakom bland annat Mad Mens vinjettlåt har släppt ett nytt album, Inversions of the Colossus. Det är en instrumental hiphopblanding som inte ber om ursäkt för sig vad det gäller stilar. Han är en otrolig begåvning på att renodla sina sound och även om spretigheten på spåren gör att det hela mest liknar ett mixtape så blir känner man ändå hans närvaro i musiken hela tiden. Det blir lite av ett showcase, utan att bli skrytigt och för mycket. Inversions of the Colossus är till hälften instrumentala versioner av låtarna på hans förra (väldigt hypade) skiva The Colossus, vilket ger en viss hemtrevnad. Han har dock gjort bättre ifrån sig tidigare, speciellt på det magiskt bra albumet Since We Last Spoke. Men på det hela taget: Bravo!

Lyssna på Spotify här!

Festivalsommar 2010 - Emmaboda

Emmaboda är en smal festival. Inte överdrivet mycket besökare, alltid små akter. Men alltid med extremt hög kvalitet, och dessutom med ett gediget gott festivalrykte. De säger själva att det bara finns tre äkta festivaler i Sverige; Arvika, Hultsfred och de själva. Det vill säga, de är de enda med en äkta camping som inte håller till i stadskärnan på utvald ort. Jag är beredd att hålla med, ska man åka på festival är någon av dessa tre ett förstahandsval om man vill uppleva en genuin festival. Stadsfestivalerna har råd med otroligt bra bokningar, men förlorar väldigt mycket på att de inte har en camping.

Med över tjugo år på nacken har Emmaboda vuxit till en skön festival som håller sig inom gränserna. Ganska skönt att de inte har storhetsvansinne som alla andra, får man lov att tycka. De har genom tiderna varit en plats för ung indiemusik, men på senare år har man sadlat om för att mer inrikta sig på den elektroniska dansscenen. Fortfarande bokas en hel del bra indie, men fokus ligger inte där. Med andra ord, en festival som passar mig själv som skon i stöveln.

Elektroniska

Emmaboda har inte riktigt samma typ av upplägg i sina bokningar som de andra festivalerna i Sverige, då de inte headlinar för att dra publik. Därför skriver jag bara lite kort om de band jag är peppad sönder mig på att se. Peppad sönder mig.

Emmaboda verkar ha sökt på bokstaven C för många bra bokningar har C i namnet. Cut Copy (Australiensisk electropop med starka Depeche-vibbar på sången), Crookers (som gått ner sig lite efter förra sommarens plåga med Kid Cudi, men som fortfarande kan leverera rikigt bra stentung electrohouse), Crystal Castles (vars sångerska måste vara den coolaste tjejen in the game) och Crystal Fighters (en Kitsune-artist som jag lärde mig digga via Pelski - nuff said? Hårt men med hitfaktor). Sedan tillkommer lite andra feta kulturkompanietfavoriter som är så bra att jag börjar jollra som ett barn när jag läser listan. Breakbot (lyssna på mina mixtapes. Fransk dunderskit), Proxy (som har gjort de absolut tyngsta låtarna i mitt arkiv - om han droppar Decoy får jag orgasm), Uffie (Som överhypades för några år sedan, liknande Yelle), Friendly Fires (Grums remix på Skeleton Boy är magiskt bra). Dessutom Mustard Pimp, Digitalism, Erol Alkan och Andreas Tilliander (!).

Indie

Indien är i år liten men kvalitativ. Många kära återseenden och något nytt stjärnskott hittar vi bland upplägget, där jag är mest peppad på att se Makthaverskan och Bye Bye Bicycle. Billie the Vision and the Dancers ligger naturligtvis varmt om hjärtat och har alltid gjort. Parken måste ses, likaså Wavves.

Slutligen

Jag är otroligt peppad på att dansa. Och tillsammans med Arvika kommer det här bli en dansant sommar, minst sagt!

Fo Yo Pleazure

Jag slänger upp en liten Spotifylista jag gjorde till min syster för att hon skulle lyssna in sig lite på det som jag peppar på Arvikafestivalen. Fet skit! Enjoy. (klicka bilden)

Festivalsommar 2010 - Roskilde

Roskildefestivalen i Danmark firar 40 år i år och är utan tvekan skandinaviens största och mest etablerade musikfestival. 160 band spelar under fyra dagar på sex scener och bara antalet volontärer under festivaldagarna uppgår till den imponerande siffran 25.000 - enligt deras hemsida. Roskildefestivalen är också antagligen nordeuropas dyraste festival och en biljett kostar ca 2, 300 svenska kronor. Men bokningarna brukar vara bra. Och festivalen sägs vara lite av en upplevelse i sig (som alla större festivaler är). Av dessa 160 band känner jag dock endast till en bråkdel, mest beroende på att det är mycket danska indieorkestrar som spelar. Jag erkänner att jag inte har överdrivet bra koll på den scenen. Men här finns ändå en hel del guldkorn.

Headlines

Det är kanske mest för dessa band som jag skulle kunna tänka mig åka hit. Gorillaz, Muse, Prince, Prodigy, Patti Smith och Them Crooked Vultures är band som står högt på min önskelista över live-akter. Speciellt Gorillaz, Muse och Prodigy är band som jag lyssnat på sedan tidiga tonåren men aldrig tyckt mig ha råd att betala typ konsertbiljett på någon arena i Stockholm för, och dessutom lyckats missa alla festivaler de spelat på. Därför vore det grymt kul att glida omkring på festivalområdet och bara uppleva gamla minnen och stora konserter. Men biljetten är kanske lite för dyr bara för att dessa band ska motivera köpet. Them Crooked Vultures, Prince och Patti Smith hjälper dock till ordenligt mycket. Nephew och Jack Johnson är för mig helt ointressant.

Övrigt

Det finns så mycket band att skriva om på den här festivalen att jag helt enkelt buntar ihop det i en klump. Festivalen är nämligen så dyr och bred att det för många blir den enda festivalen man åker på. Trist och kul. Här är åtminstone de band jag är peppad på att se: Kings of Convenience, LCD Soundsystem, National, Robyn, Vampire Weekend, Beach House, Bear Quartet, Casiokids, Efterklang, Brother Ali, Converge och Florence + the Machine. Kul men inte så att man flyger i taket. Så att säga ... Hur som helst måste det alltså till något extra för att jag ska tippa över gränsen till att köpa en biljett där jag nu står och väger. Och detta extra är då sällskapet. Alla mina vänner verkar jobba i år igen och jag är ensam kvar (av de som har faktiskt har råd att gå utanför huset). Så det blir nog ingen dansk tur i år, men man hoppas ju på att bokningarna tar en med storm nästa år, så man kanske vågar skita i polarna. Vem vet?

Kanye Wests blogg

Kanye West, killen som tydligen fortfarande är sur över att ingen kan uttala hans förnamn, har en jävligt klockren blogg där han bara postar sköna grejer han hittar. Det brukar vara några fina bilder och möjligtvis lite namedroppande, men han har nog aldrig skrivit tre hela meningar på rad. Vilket är rätt tacksamt med tanke på hur mycket han snackar i sina låtar. I veckan kunde man läsa om att Jay-Z och Jack White (även kallad Jay-W) har varit i studion tillsammans och förhoppningsvis släpper lite fett material. Jag är lite skeptiskt inställd, men det har mest att göra med att jag blev så gruvligt besviken på "låten" Jack White gjorde till James Bond-filmen Quantum of Solace. USCH!

Sedan kunde man även titta på en video med Rihanna och Slash. Skit. Jag hatar båda två nämligen. Vet inte ens varför jag brydde mig om att skriva det här eller ens titta på det. Jag är väl på bra humör, då brukar lite förolämpningar slinka med. Den är jättekonstigt mixad också, med en störig dancehall-snare längst fram och timbalandliknande synthbakgrunder längst bak. Slash fick inte ens spela solo. Vilket kanske bara gjorde saken bättre; jag är nämligen kroniskt Slash-solomättad efter att han runkade av sin gura i 25-30 minuter på en trött Ozzy Osbourne-spelning på Hultsfred för några år sedan.

Här får ni titta själv och gärna säga vad ni tycker.

Något som Kanye däremot prickade rätt fett var att hitta Familjens nya platta och hypa omslaget. Det är en ball platta, iofs utan hittar men ändå helt ok, och omslaget är verkligen asfett. Och det säger jag inte för att Kanye tycker det... Ni kan även lyssna på Familjens platta på Spotify. Favoritlåt: Det Var Jag.

Men! Det fetaste återstår. En riktigt fet låt dök upp bland alla NAS och T.I.-inlägg. Nämligen New York is Killing Me av Gil Scott-Heron och Mos Def. Ett extremt avskalad minimalistiskt soul-hop samarbete som kommer spelas måntta gånger i mina lurar i sommar. Ni kan lyssna här och även ladda ner låten.

Besök också Kanyes blogg och samla lite samtalsämnen om ni skulle träffa på en ... person som tycker om ... sån ... musik och sånt .. eh. Du vet. Han skriver faktiskt om en del feta grejer. Som the Dart Vader Projekt. Men det får ni själva läsa bloggen för att veta vad det är. Rätt värt.

Håll Det Riktigt - Stanna Svart - Fred Ut!

Festivalsommar 2010 - Arvika

Jag går som bäst i funderingarna kring vilka festivaler man ska besöka i sommar. Det börjar bli dags att bestämma sig nämligen. Inte för biljetternas skull utan snarare för att ladda ordentligt i förväg och kunna bygga upp förväntningarna. Sedan handlar det också om att ha lite koll på de olika festivalernas utbud för att kunna förbereda sig på vilken man ska övertala polarna om, när man väl själv bestämt vilken som verkar vettigast. Jag är en sistaminuten-åkare. Jag hänger alltid på i sista sekund och tar det som det kommer, undantaget när jag lyckas snylta till mig en biljett på något sätt.

Jag har jobbat på rätt många festivaler, och uppträtt på en del men jag har aldrig varit vanlig funktionär, så jag har faktiskt inte en aning om det är värt att få taskig mat, slava med människor man inte känner och aldrig kommer vilja träffa igen enligt ett schema som är skitsvårt att få ihop med de band man vill se sen antagligen missar ändå för att man däckar i tältet av att man är så trött. Jobbar man dessutom på Arvikafestivalen får man inte ens supa på sin fritid, men det kanske är värt det. Jag har som sagt inte en aning. Jag tänkte åtminstone berätta vilka festivaler det är värt att köpa sig en biljett till baserat på musikutbudet. Jag gör detta i en liten artikelserie och kommer prata om Arvika, Hultsfred, Peace & Love, Roskilde, Way out West och kanske någon mer.

För min egen del är jag sugen på delar av allt, men det är redan bestämt att jag åtminstone kommer åka till Arvika och jobba. For the record, jag är med och skriver schemat, så jag missar förhoppningsvis inte det viktigaste. Just på grund av att jag kommer jobba på Arvika är detta mitt första objekt att dissekera i en anatomilektion i festivalbokningar. Jag är liksom redan inläst på ämnet. Jag har redan yttrat en kärlek till festivalen tidigare i bloggen, på grund av en väldigt lyckad upplevelse förra året. Trots det såg jag inte alls många band, men de jag såg var snuskigt bra.

Headlines

Arvika skryter med Babyshambles(UK), Kent och In Flames som dragplåster. Absolut, de lär dra folk men det är svårt att toppa Depeche Mode från förra året. Babyshambles ger jag inte jättemycket för (helt enkelt inte min stil. Kan du tänka dig - en indiekille som inte gillar Pete Doherty?), Kent kan vara kul men lär inte bjuda på några större överraskningar och In Flames är svenska frontfigurer i världens officiellt mest förutsägbara musikstil: metal. Nä, anledningen till att åka till värmland hittar man inte i den översta raden på affischen. Sedan följer Robyn, Regina Spector(USA) och Volbeat(DK). Jag erkänner att jag älskat Robyn oavkortat sedan hon slog igenom, såg henne live för några år sedan och det var molto bene, hon blir bara bättre med åren dessutom så det kan bli riktigt kul. Regina Spector gillar jag också skarpt men Volbeat har jag ingen koll på. Dansk metal...?

Indie

Arvika bjuder på ett bra indieupplägg i år. Bra kvalitet generellt med några guldkorn. Till exempel JJ, Radio Dept., men tyvärr inte The Tiny som utlovat på grund av att Ellekari Larsson är gravid ... Hon skulle ju bli mor till mina barn ... Jag antar att man inte kan få allt, men man kan även se Mattias Alkberg, Markus Krunegård och Makthaverskan på festivalen och det vill man väl?

Elektroniskt

Arvika är ett gammalt svenskt synthfäste och det har gjort att festivalen har ett rykte om att boka bra inom hela den elektroniska genren - vilket verkligen stämmer i år. Jag vill gå på så många band att jag nästan funderar på att inte jobba utan köpa mig en biljett så jag inte missar något. Miike Snow (USA/Swe), Chromeo(USA), Danger(FRA), The Twelves(BRA), Den Svenska Björnstammen, Harald Björk, Four Tet(UK), Name the Pet, Familjen, Simian Mobile Disco(UK) och Teddybears. Det här är musik som konsekvent spelats i mina lurar ett bra tag nu och det är en blandning av lokalt och globalt som får det att kvittra i bröstet på mig likt hungriga fågelungar en vårmorgon.

Sammanfattningsvis?

En värd upplevelse om man är ute efter riktigt bra elektronisk musik och helt ok indie samt några större akter som man aldrig skulle betala en konsertbiljett för att se. Jag ger festivalen en åtta av tio möjliga. Det kommer bli fett. Ses där?

Här är en fet video för att peppa lite så här på lördagskvällen.

Akta dig för hYpEn O.o

Vi jobbar ju mot hypen här på redaktionen - eller egentligen försöker vi ligga så långt före som det möjligtvis går. Pelle Forshed och Stefan Thungren säger: Det gäller att vara först med att sluta lyssna på ett band. Vi tar vara på det och slutar lyssna på det vi hör direkt och plockar genast upp gamla dammiga nyheter och vrider och vänder på dem och försöker hitta det långvariga värdet. Jag sitter t ex just nu och lyssnar igenom 10-talets indiehits, fyra månader efter att alla andra jävla bloggar körde en "best of the decade". Och jag tänker inte göra några listor, möjligtvis kan jag markera mina favoriter med en liten stjärna och samla dem på ett ställe, men ingen annan ska få titta och bedöma.

Domar har jag nog med själv, jag kom till exempel på mig med att skämmas lite för att jag lyssnade på The Ark på jobbet - trots att det är ett av mina favoritband. Sen trotsade jag mina demoner och vred upp volymen. Jag hade väldigt blandad musik på telefonen och det fick jag veta. Fugees, Jakob Hellman, We Were Promised Jetpacks, Bob Hund, Freddie Hubbard, Franz Ferdinand, Lykke Li och redan nämnda The Ark. Blandningen genererade en viss obekvämhet hos mina kollegor som ömsom sjöng med, ömsom skruvade på sig.

För att återknyta. Det finns två sätt att jobba mot hypen. Antingen ligger man långt före alla andra i hela världen vilket i dagens supersnabbt uppdaterande samhälle där nyheterna styrs av sociala medier och alla får reda på allt direkt är helt omöjligt. Helt omöjligt. Eller så chillar man lite och berättar allting tre månader senare. Jag tror på en fusion av de tu. Därför ska jag nu berätta något purfärskt (som - trots att jag fick veta det i går kväll men inte hann göra mer väsen än en statusrad på fejjan - redan känns old news. Alla har fan snackat om det på jobbet och på the allmighty fejs) och jag ska även säga något om något som vart hypat jävla länge. Men vem bryr sig? Kvalitet överlever nyhetens behag. Nu ska jag komma till saken. Jag ska bara skriva en mening till. Sådär.

M.I.A släpper en video som är vad Cartmans våtaste dröm antagligen liknar. Varför hon har valt oss rötottar som offer är helt oförklarligt. Jag vet inte riktigt vad man ska säga om det heller. Det är ultra-våld, tung musik och brottsligt hade hon valt en annan grupp. Kolla själv:

Sen tänkte jag nämna att våra kära vänner i Den Svenska Björnstammen har valt att ställa upp i någon så konventionellt och populistiskt som en musik-tävling. Inte är det melodifestivalen, men röstning har de i alla fall. Och till final har de gått. Så på torsdag den 29 april spelar de på Berns Salonger i STHLM med risk att vinna 3,5 miljoner kronor att göra av med. Den där zeppelinaren de snackat om i snart tre år är kanske inte helt långt borta ändå. Vi var och kollade när de spelade i stan i fredags och träffade Pontiak och lite annat gött. Det var vi och kidsen. Alla var 16-17 och det var freaky. Freaky friday. Här kommer en video de har gjort - lyssna på den osv.

Björnstammen gör ju inte bara egen musik utan en massa andra grejer också bland annat videor. T ex har de gjort Little Marbles video till den här låten och det är en liten bonus som ni får idag.

Gillian Welch

Gillian Welch gör folk music. Jag gillar folk, på en tämligen konventionellt populistiskt sätt. Jag älskar t ex Oh, brother where art thou-soundtracket (Som Gillian Welch hade med två låtar på), tidiga Dylan, Simon & Garfunkel, Woody Guthrie, Dolly Parton, Johnny Cash och liknande. Även en del nutida svenskt i sammma anda och då helst Frida Öhrn eller First Aid Kit. Inga djuplodande indielabelsexkursioner här utan ganska rakt på sakstorsäljande mainstream ... fast american folk music.

Anyhow, Gillian Welch har gjort en skitfet platta för ett par år sen, närmare bestämt 2001. Den heter Time (the Revelator) och låter som två personer, två gitarrer, mycket plinkeplonk och jävla bra musik. Hon har en musikalisk partner vid namn David Rawlings, han spelar också gitarr. Just det, hon har även skrivit låten Everything is free som The Tiny gör en så lysande cover på deras första album Closer.

Här kan ni lyssna på Spotify

Jag gillar ju att posta videor så här kommer lite olika bra grejer, inte bara Gillian.

Populärkulturell musikfestival i Norrköping

När jag och Simon var unga gjorde vi en festival på Kulturkammaren i Norrköping. Eller gjorde och gjorde, vi tog över en självdöende förening med våld, visade vart skåpet skulle stå och kom ut på andra sidan med flaggan i topp. Den hette fest i valen och var jävligt fet. Åtminstone som vi minns den. Sen dess har det egentligen inte hänt så mycket där nere på Kulturkammaren, vi var och besökte någon slags gratisrockkväll i höstas som var lite pinsam men det har nog inte att göra med bandens kvalitet utan vår extrema pretentionism. Hur som helst är det med nostalgi i sinnet jag vill uppmärksamma:

Klubb Republik (som Simon faktiskt har en domnande fot i) har nu tagit initiativ till något som kallas Pop Culture och även om det är en mycket liten tillställning (jämfört med vår blåval) så ser det lovande ut. Republik kör ofta på klubb Hugo i Norrköping och har en del stabila konserter i ryggen även om det inte är något utstickande (men ärligt - hur lätt är det i en stad där man måste satsa på säkra kort för att överleva?).

Sex lagom stora akter kommer att framföra egen och av andra människor komponerad musik. Jonathan Johansson, Makthaverskan (bilden), Joel Alme, Kite, Moto Boy och Per Egland blir'e. Jag och Simon har våra klara sympatier och kommer således (allt enligt vårt levnadsmanifest) spotta på de vi inte tycker håller måttet och tveklöst hylla övriga intill döden.

Om du inte kommer så missar du en viktig del av vår gemenskap. Det kan bli så att vi hypar det till döden men skiter i att gå i sista sekund för att vi är för balla - har ju hänt förut så att säga.

Här hittar ni Pop Cultures hemsida om ni inte fattat det (och parenteser är för övrigt vårens litterära grepp).

En hyllning till Sveriges största.

Dagens egentliga tips är en hyllningsskiva till ett av Sveriges bästa popband. Känslan som infann sig var dock att denna hyllningsskiva skulle falla ganska platt om man inte sedan tidigare är bekant med vad som enligt mig mycket väl kan vara den största popskatt som går att finna i vårt avlånga land. Vilka är det då jag talar om? Några av er har antagligen redan lyckats lista ut vad som komma skall. Oavsett vilket - nu fortsätter vi!

1989 hände någonting i Luleå: en (än så länge) fjorton skivor lång saga startade. Trots att flera av medlemmarna har haft många andra projekt under de år som de spelat tillsammans så har detta projekt trotsallt varit deras huvudsakliga och även det som rönt mest framgång. Det band jag talar om är alltså The Bear Quartet. De utav er som inte känner till bandet för deras musik har nog dock hört talas om att de senast under förra året avsade sig en grammis och dessutom utkrävde en ursäkt utav grammisarrangörerna som enligt sångaren Mattias Alkberg "borde ha koll på att jag inte vill ha något med galan att göra".

Att gå in djupare på alla de album som vi under åren förärats med skulle bli en både långtråkig (rent läsmässigt) och tidskrävande historia så jag kommer istället att presentera det album som jag själv anser vara den absoluta höjdpunkten för att sedan lämna er åt ert eget öde.

Skivan heter Angry Brigade (länk till spotify) och släpptes 2003 på skivbolaget A west side fabrication. Det finns egentligen inte så himla mycket att säga om skivan som den inte kan säga om sig själv: allt sitter helgjutet och varenda spår känns som en riktig käftsmäll mot en, under denna tid, i övrigt ganska så feg popscen. Mina bsoluta favoritpår på denna skiva som jag tycker ni skall kolla in lite extra är Ask me don't axe me och All your life.

Och nu till den egentliga anledningen till att jag skrev detta inlägg: samlingsskivan Money Talks - A Tribute to Bear Quartet. Medverkande är bland annat Laakso, Junip, Kristoffer Åström och Bad Cash Quartet. Det allra skarpaste spåret på denna skiva är dock, lite otippat, en cover på Just Locals av inga mindre än The Concretes. Så låt nu den här skivan snurra flera varv i eran spotify kö och ni kommer att trollbindas utav flera års mästerligt låtskrivande.

Kitsuné

Franska skivbolaget Kitsuné är bland de bolag jag högst värderar i att presentera högkvalitativ och fräsh electro-house. I likhet med t ex Ed Banger (Justice, Uffie, Breakbot) och Ekleroshock (Danger, DatA) har de flera tunga namn i stallet men också vågar ta sig an nya förmågor. Namnet syftar till den japanska rävguden och visst är kärleken till Japan stor - bl a släpptes en rätt fet EP förra året under namnet Kitsuné Hearts Japan, klicka för att lyssna på spotify.

Bland de artister som givit ut musik under Kitsunés skydd hittar vi allt från Klaxxons, Bloc Party, La Roux och Metronomy till Digitalism, Hot Chip, Simian Mobile Disco och svenska partysynthhjältarna Slagsmålsklubben. Det visste ni inte! Alla dessa har ni hört, antagligen lika många gånger som jag så vi ska inte prata om dom utan om de mindre akter vi hittar om man gräver lite.

Först ut: 80 Kidz

Jag snubblande över dessa retrofanatiker när jag lyssnade igenom lite Dangerremixer och den är det första ni ska lyssna på. Dangers 88.88 är inte en av mina favoritlåtar men med 80 kidz sköna nintendoversion och en långt tyngre drop än orginalet hittade även denna mitt hjärta.

Lyssna på spotify här.
Det finns även en hel del bra på deras myspace.





Boyz Noise

Jag lyssnat på Boyz Noise sen 2008, hans egna & down är en regelrätt klassiker och finns i så många remixer att man kan gå vilse i skogen för alla träden. Eller hur man nu säger. Den här är det iaf ni ska lyssna på. Den här har jag också lyssnat på tills öronen blödde en gång. Bland hans egna remixer lyser kanske den här Röyksoppremixen starkast på himlen.

Punks Jump Up

Jag vet att vi redan har snackat om Miike Snow, och jag vet att vi borde motverka hypen. Men hur kommer man som svensk pophitmakarduo, teamar upp med en amerikansk sångare och får världens just nu bästa electroproducenter att remixa ens skit? Det är så sjukt fett att den lilla ådra i mitt hjärta som slår hårdare för just svenska saker, och som jag ibland skäms över (speciellt i OS-tider) plötsligt blev lite kaxigare. Punks Jump Up är mä rklig nog de av de sjuka namnen på remixarlistan (Crookers, Caspa, Style of Eye och Fake Blood för att nämna några) som egentligen knäcker skiten ur alla. Jag dansar till jag dör, och för att rätt så var det faktiskt Simon som hittade denna - han blir nog lagom glad att jag postar den. Varsågoda ändå!

Bonus: Boyz Noise vs Justice -Phantom pt II

Det snackas om...

Att en random musiklärare, Tom Caruana, har mixat ihop Beatles med Wu-Tang Clan och därmed gjort sig en egen version på DJ Danger Mouses Grey Album (mashup av Jay-z's svarta och skalbaggarnas vita). Det låter faktiskt inte så jävla tokigt som det låter. Raekwon har till och med twittrat om det.

Ni kan lyssna här

eller här (sjukt fet refräng)

eller t o m ladda ner hela albumet här.

En dramatisk gubbster tittar fram.

Jag har tydligen en grej för äldre herrar, lite läskigt är det. Jag menar naturligtvis helt musikaliskt. Grejen alltså - inte det läskiga. Är förvirringen maximerad än? Nåväl, det är någonting med gentlemän i kostymer som har förfinat sitt uttryck i en sisådär 50 år och som kan vara attraktiva (helt i onödan eftersom de antagligen inte längre får upp den) trots sin ålder som bara är ... Coolt. Kolla lite på dessa gubbar och se fram emot att bli gammal, må du vara man eller kvinna.

Det som är fascinerande med dessa stofiler är att trots att de har en otvivelaktig charm och utstrålning kan jag bara tänka på hur snedvridna deras kvinnosyner måste vara. Nästan lite oschysst av mig att generalisera alla kändisar ur den gamla skolan som misogyna gubbsjuka kräk, men faktum är att det inte bara var kändisarna. Förlåt - är kändisarna. Undantaget är kanske att detta är ett personlighetsdrag som lyckats belysas extra mycket under mer eller mindre alla filmbiografier de senaste 15 åren, men ändå förlåtits på grund av det så kallade "konstnärliga geniet". Nu senast har vi Roman Polanski som ju verkligen är en het potatis i debatten kring huruvida konstnärer ska särbehandlas.

Min personliga åsikt är som följer: du måste vara extrem för att vara intressant, men bryter du mot lagen får du skylla dig själv för att det går som det gör.

Serge Gainsbourg har precis fått sig en sådan filmatiserad biografi, den heter Vie Héroïque och är fransk och således antagligen rätt fet som den mesta franska filmen är. Det ska bli intressant att se hur Serge porträtteras. Det verkar vara ganska mycket cigaretter, nakna kvinnor och skandaler - mycket franskt med andra ord. Se trailern här. Själv väntar jag fortfarnande ivrigt på någon slags bekräftelse av ryktena kring en filmatisering av Cornelis Wreesvijks liv med Hank von Helvete i huvudrollen. Ja, Hank von Helvete från Turbonegro, det kan bara bli bra.

Bonus: Serge stöter på Whitney Houston i direktsänd teve.

Three Frames

Bilden är tagen från den helt sublima sidan Three Frames som varje dag postar tre rutor från en film, ofta hollywood, ofta åttiotal. Med rätt soundtrack har du dig en värdig lördagsunderhållning på den här sidan, här kommer därför ett urval av passande musik och några till rutor. En bild säger mer än tusen ord, men tre bilder säger ungefär tusen gånger mer, fantasieggande och inspirationsfullt.

MSTRKRFT (uttalas master-craft, du hade rätt Simon), är ena halvan av Death From Above 1979 plus producenten AI-P som också proddade DFA79s skiva You're a woman, I'm a machine. Att den rockrevolutionära bas-trumduon kunde förvandlas till ett av de bästa electroniska dansprojekten vi sett på den här sidan Y2K är så förvånande att jag faktiskt inte trodde på det, sant icke destå mindre - och det fick jag ju äta upp. MSTRKRFT har gjort ett samarbete med allas vår favoritsoulpianist; John Legend, som utmynnade i en hyffsat överfet låt som heter Heartbreaker, låten hamnade sedermera hos Wolfgang Gartner (californisk producent) som vida lyckades överträffa orginalet här:

MSTRKRFT ft. John Legend - Heartbreaker (Wolfgang Gartner Remix.

Miike Snow behöver kanske ingen introduktion längre med tanke på hur stor hypen varit det senaste halvåret, men här kommer ändå en liten summering. Tre killar, varav en amerikansk sångare och två svenska producenter som skrev Toxic åt Britney Spears, bestämde sig för att göra retroish electropop fast bra. De har fått en hit med låten Animal - den spelades bl a i ett Gossip Girl-avsnitt - men den låten jag vill att ni ska lyssna på heter Billie Holliday och är döpt efter ... Vet du inte vem Billie Holliday är så får du inte läsa mer här nu utan gå och bilda dig någonstans.

Miike Snow - Billie Holliday

Bonus: Miike Snow - Animal (Mark Ronson dubRemix)

Det var allt för nu tror jag, nästa gång blir det gubbmusik.

En post(rock) om Caspian.

Nu när vi ändå kom in på postrock så vill jag bara flika in med ett tips som jag försökt tvinga vår enda stadiga kommentatör, Rickard, att lyssna igenom. Eftersom han läser och ger feedback på det vi skriver med en sådan hängivelse och dedikation att det knappt har sett sitt like så tänker jag härmed ge honom en officiell påminnelse (då han omöjligen kan komma att missa den):

Rickard, du (och alla ni andra läsare, givetvis) måste lyssna på Caspian! Det är väldigt likt både Explosions in the sky och Mono, så alla som gillar dessa två band bör med fördel också ge Caspian en chans. I och med att jag vet att Rickard har åtminstone två Explosions in the sky-vinyler i hyllan (Ojojoj! Akta killen som hänger ut sina vänner i sin blogg) så tror jag därför det kommer sitta som handen i handsken.

Det tror jag förresten att det kommer att göra för alla er andra som gillar Explosions in the sky också. Man kan säga att tjatet fick nå sin ände nu. Ett finis malorum om man så vill.

» Lyssna på Caspians skiva "Tertia" på Spotify.