"Jasså, du lirar jazzbas?"

Fatta om dagens jazzscen såg ut såhär. Ack du sköna värld.

Ronald Jenkees, en missanpassad individs framgång

Ronald Jenkees. Ett såkallat youtubefenomen. Han har uppenbarligen inte alla hästar i hagen men han är sympatisk och framför allt överdådigt begåvad. En kille som ingen mår dåligt av att gilla, speciellt inte efter hundra miljoner feel goodfilmer med allt från Tom Hanks och Cuba Gooding Junior till Leonardo di Caprio (ni får själva gissa rangordningen och Fråga nr 2: varför får inte tjejerna spela utvecklingsstörda?).

Är mannen en clown som alla hånar i mjugg bakom hans rygg eller skrattar åt på youtube, eller blir han likt Ringaren i Notre Dame (någon förutom jag som läst Victor Hugos orginal? Han är trots allt en fransk nationalklenod) accepterad för sin plats i samhället, något som var människa väl egentligen strävar efter att hitta?

Jag hyllar mannen av två anledningar. För det första: en liten dans som liknar det hemliga tecknet i filmen Team America, en dans som blivit ett älskat sällskap på dansgolvet och i glada och upprymda situationer. Detta binder samman mig och Ronald. Den andra är beviset på att riktigt stor musikalitet kan rymmas i en kropp som saknar konstnärligt intresse utan att det för den delen skalar av musikens kvalitet. En tankegång som går stick i stäv med den utbredda indiefilosofin som genomsyrar Sverige idag sen tjugo år tillbaks; man kan bara bli riktigt bra musiker/artist/band om man är en oskolad, självlärd, halvtaskig instrumentalist med riktigt mycket svärta på sitt sinne och sin ofta spruckna röst som ända möjlighet att berätta för världen om hur oviktigt allt egentligen är (Tack punken!)

Jag kan i den här meningen innefatta Kent, The Smiths, Lars Demian, Sahara Hotnights och ett par tusen till älskade och hatade artister. Den här killen är spelar inte deras spel. Han vill inte berätta en historia om en kärlek han en gång haft men förlorat, han spelar musik för musikens skull.

Detta, mina vänner, är ovanligt och underskattat. Tänk på det nästa gång ni hör Darins cover på Coldplay.

Ordlöst

Jag uppskattar som ni vet människor utan självinsikt, men det här tar ändå priset.

Måndagspepp (som kan behövas ...)

Vad dansade folk till innan Daft Punk, Justice eller Chromeo? Antagligen Zapp & Roger. Antagligen. Avgör själv.




Zapp and Roger är legendariska och More Bounce to the Ounce är en av hiphopens mest samplade låtar genom tiderna. Bandet består av ett gäng bröder och även om Roger Troutman (sångare och talkboxpioniär, han utgjorde väl halva gruppens framgång) blev mördad 1999 av sin yngre broder Larry som sen begick självmord (ryktena viskar om avund), så fortsätter Zapp och de andra att köra hårt än i dag.

Om man inte dansade till Zapp and Roger kanske man gillade Bootsy Collins. Om inte för hans överdrivet feta sväng så åtminstone för stjärnglasögonen. Eller gitarrsolot, eller saxsolot (Dave Koz, känd från Midnight Snack) eller jag vet kanske allt. Kanske allt.



Man dansade i alla fall inte till (funkens Roger Pontare) George Clintons Atomic Dog och den hippa Bow-wow-wow Yippie-yo-yippie-yay!-frasen som sätter sig på huvet och stannar kvar som en fluga i Bob Marleys hår. Jo det gjorde man nog förresten. Dessutom gästar ju Bustah Rhymes och (minst) 23 coola människor till.



Har någon hört talas om Tower of Power? Just det, Funkbandet med ungefär 34 töntiga (svintighta) vita musiker, varav en girafflång i mitten av blåssektionen och snuskigt tokfeta svarta sångare som byts vart femte år. Det började ungefär så här:



T O P kör fortfarande stadigt och var i Stockholm senast förra sommaren på Sthlm Jazzfestival. Hörde det på radio men missade själva konserten. Det fortsatte hur som helst med Stevie Wonders brorsa (asså han är inte det men låter som det plus att han spelar piano och är blind ... på allvar).



BONUSVIDEO:



Asså den här killen ... Han heter Ellis Hall och gör mig ledsen för att han är så begåvad. Nu blev det som vanligt alldeles för mycket Tower of Power för den allmänna folkhälsan, men så går det. Jag har icke desto mindre vänt min måndagsågren till en pepp som jag hoppas håller sig veckan ut, då jag och Simon drar till Hufvudstaden på Europavox festivalen och så vidare!

Keep It Real - Stay Black! Fred ut.

En glasögonhistoria

Igår var jag hos optikern för att göra ett syntest inför ett eventuellt införskaffande av terminalglasögon. Själv såg jag det mest som en rolig grej som jag gjorde bara för att lagen säger att man har rätt till ett par terminalglasögon om man sitter mer än en timme om dagen vid en datorskärm när man arbetar. Jag sitter ungefär sju timmar om dagen, vilket gjorde att jag tyckte mig ha lagen på min sida helt enkelt. Väl därinne skulle jag göra något lästest som alla med glasögon antagligen minns med någon form av skräckblandad förtjustning.

Hursomhelst så höll optikertanten för mitt ena öga vilket resulterade i att de annars så stora och tydliga bokstäverna plötsligt blev ett långt suddigt svart streck och lika enkelt var det konstaterat: jag har synfel. Varför skriver nu Simon om detta kan man kanske fråga sig? Jag kommer snart att komma till det. Jag valde hursomhelst ett par svarta horn rimmed-glasses i sann emo-prägel som jag tyckte fick mig att se intelligent ut (hur tokroligt det än kan låta såhär i efterhand). När jag stod där framför spegeln med dessa provbågar på mig så kom jag iallafall att tänka på musiker som jag starkt förknippar med att de bär glasögon, vilket också är vad denna artikel kommer att handla om.


Elvis Costello

Jag skulle förmodligen få stryk av både en och två personer om jag inte inledde den här posten med Elvis Costello, vilket jag alltså kommer att göra. Snubben som egentligen heter Declan Patrick McManus släppte sin första 1977 och har därefter fortsatt leverera mer eller mindre bra skivor egentligen ända fram till idag. Förra året adderade han även tv-shows host till sin gedigna meritlista i och med starten av programmet "Spectacle: Elvis Costello with" som även visas på svensk TV under namnet "Elvis Costello med vänner".

» Lyssna på "Elvis Costello - I want you" på Spotify (rekommenderas)
» Lyssna på Elvis Costello på Spotify


Omar Rodriguez-López

En annan musiker som får mig att associera till glasögon är Omar Rodriguez-López. Omar är mest känd som gitarrist i bandet At the drive-in som rönte stor framgång fram tills dess att de plötsligt splittrades. Ur detta föddes istället Mars Volta som även de kom att bli ett namn att räkna med internationellt. At the drive-in är ett emo/hardcore-band (faktiskt ett utav de bästa jag hört i genren) men inte att misstas med mindre begåvade band ur den senaste emovågen såsom Panic! at the disco och My Chemical Romance. Vad gäller Mars Volta däremot så är det ett experimentellt rockband som nog mest är kända för sina långa låtar - kring åtta minuter på skiva och ända upp till 20-30 minuter live. Omars soloprojekt som också går under hans eget namn däremot är någon form av experimentell spansk gitarr och är även det jävligt intressant. Av någon konstig anledning finns inte At the drive-in på Spotify så ni får hålla tillgodo med de andra två projekten.

» Lyssna på Mars Volta på Spotify
» Lyssna på Omar Rodriguez-López på Spotify



Olle Ljungström

Givetvis kan ingen lista av det här slaget vara komplett utan att nämna Olle Ljungström. Denna svenska popikon har för mig kommit att bli starkt förknippad med nördiga glasögon, inte minst sedan filmen "En film om Olle Ljungström" som förövrigt är det utan tvekan bästa musikerporträttet jag skådat. Olle klär utomordentligt i sina glasögon, ungefär på samma sätt som en ung Elvis Costello.

» Lyssna på Olle Ljungström på Spotify