Tips om en bildbokmärkningstjänst

Som alla ni som läser Kulturkompaniet nog lagt märke till så tycker jag väldigt mycket om bilder. Det kan vara allt ifrån foton och film till konst och grafik. Ett problem som jag alltid haft när det kommer till bilder på webben är att jag inte vetat var jag ska göra av dom. Otaliga vänner har kataloger på sina datorer med helt sjuk mycket fina bilder i. Inte bilder som de skapat själva utan bilder de tycker om. Som ett sätt att hålla reda på sina bilder och kunna ta fram dem igen vid ett senare tillfälle. Själv har jag aldrig riktigt gillat detta tillvägagångssätt. Det har i mer eller mindre samtliga fall slutat med att jag lagt bilderna på en disk, glömt bort att jag har dom och tillslut installerat om eller haft sönder min dator för att aldrig någonsin se bilderna igen. Visst, vissa går ju att jaga reda på igen men mer än en gång har detta förhindrats utav Imageshack- och Flickr-felmeddelanden om att bilderna inte finns längre.

Nu har jag lyckats hitta en tjänst som har allt det jag söker i form av bildarkivering. Det hela skedde faktiskt lite utav en slump. Jag följer en konstblogg utav en kanadensisk konststuderande som heter Marissa. Bland sina länkar har hon en länk till ffffound, en av webbens bästa bildbokmärkningstjänster. Tyvärr är denna tjänst begränsad till invite only, och en invite är mer än lovligt omöjlig att få tag på (tar gärna emot en om någon har en). Inspirerad av konceptet så sökte jag runt efter ett sätt att få tag på en invite men utan framgång. Istället hittade jag tips som gång på gång refererade till en annan tjänst som gjorde precis samma sak, men var öppen för alla: We♥It. We♥It erbjuder inte bara bildbokmärkning utan även videobokmärkning, vilket är utmärkt för att spara undan såväl bilder som Youtube-klipp på samma ställe. Genom en liten plugin så får man tillgång till ett hjärta uppe i menyraden i sin webbläsare och kan sen enkelt "hjärta" vilka bilder man vill direkt från den sida man är inne på. Fantastiskt! Mina problem är lösta.

Prova det ni med. Jag finns på http://www.weheartit.com/simonen.

Vi ses där!

Intervju med Ghostpatrol.

För ganska så länge sedan så tog jag kontakt med en av mina stora konstnärliga inspirationskällor. Konstnären heter Ghost Patrol och jag har skrivit om honom tidigare här på Kulturkompaniet. Jag tyckte att han borde ställa upp i en intervju för Kulturkompaniet, vilket han nappade på. Tyvärr blev det en ganska så kort och enkel intervju, men här kommer iallafall resultatet:

Tell us a little about yourself

artist based in melbourne.

For how long have you been painting?

i've been drawing all my life, but only painting recently

How did you get into painting?

No grande story, just playing around and exploring colouring drawings and learning to use spraypaint

What is your influences?

My influences are (like most artists) very broad. Almost everything I experience can be cited as an inspiration. I'm surrounded my contemporaries that push me along. I'm also fascinated by deep space exploration, anime and natural history.

How do you think your style has developed since you started painting?

i feel more comforatble about my drawing and energised about the future.

What’s your favorite medium/tools?

pencil and paper, oh and watercolour, though sometimes spraypaint on walls.

What is your most memorable moment as an artist?

the future++++++

As I know you’ve been doing a lot of street art through your career:

What’s your view on the street art scene of today?

mixed, the experience of street art is best left to personal experience, and avoiding hype and other attachments.

How do you think people interpret your art?

i like the idea of peopl emaking up there own story abuot my artwork, without telling them the 'true' idea or intention.

Will we be able to see your work in Europe any time soon?

maybe - there's stuff around europe if you look hard enough

Any shout outs?

carl sagan

Se mer av Ghost Patrol här.

Konst från internets tidvågor.

Jag tänkte bara att jag skulle dela med mig av lite bra konst jag hittat när jag surfat runt på internets tidvågor.

Olaf Hajek

Georg Baselitz

Barnett Newman

Lament

Supersonic Electronic

Kate MacDowell

Okänd

Anna Rusakova

Harrison and Wood

Book Worship

Undef

Collette Collette

Peter Callesen

Kanye Wests blogg

Kanye West, killen som tydligen fortfarande är sur över att ingen kan uttala hans förnamn, har en jävligt klockren blogg där han bara postar sköna grejer han hittar. Det brukar vara några fina bilder och möjligtvis lite namedroppande, men han har nog aldrig skrivit tre hela meningar på rad. Vilket är rätt tacksamt med tanke på hur mycket han snackar i sina låtar. I veckan kunde man läsa om att Jay-Z och Jack White (även kallad Jay-W) har varit i studion tillsammans och förhoppningsvis släpper lite fett material. Jag är lite skeptiskt inställd, men det har mest att göra med att jag blev så gruvligt besviken på "låten" Jack White gjorde till James Bond-filmen Quantum of Solace. USCH!

Sedan kunde man även titta på en video med Rihanna och Slash. Skit. Jag hatar båda två nämligen. Vet inte ens varför jag brydde mig om att skriva det här eller ens titta på det. Jag är väl på bra humör, då brukar lite förolämpningar slinka med. Den är jättekonstigt mixad också, med en störig dancehall-snare längst fram och timbalandliknande synthbakgrunder längst bak. Slash fick inte ens spela solo. Vilket kanske bara gjorde saken bättre; jag är nämligen kroniskt Slash-solomättad efter att han runkade av sin gura i 25-30 minuter på en trött Ozzy Osbourne-spelning på Hultsfred för några år sedan.

Här får ni titta själv och gärna säga vad ni tycker.

Något som Kanye däremot prickade rätt fett var att hitta Familjens nya platta och hypa omslaget. Det är en ball platta, iofs utan hittar men ändå helt ok, och omslaget är verkligen asfett. Och det säger jag inte för att Kanye tycker det... Ni kan även lyssna på Familjens platta på Spotify. Favoritlåt: Det Var Jag.

Men! Det fetaste återstår. En riktigt fet låt dök upp bland alla NAS och T.I.-inlägg. Nämligen New York is Killing Me av Gil Scott-Heron och Mos Def. Ett extremt avskalad minimalistiskt soul-hop samarbete som kommer spelas måntta gånger i mina lurar i sommar. Ni kan lyssna här och även ladda ner låten.

Besök också Kanyes blogg och samla lite samtalsämnen om ni skulle träffa på en ... person som tycker om ... sån ... musik och sånt .. eh. Du vet. Han skriver faktiskt om en del feta grejer. Som the Dart Vader Projekt. Men det får ni själva läsa bloggen för att veta vad det är. Rätt värt.

Håll Det Riktigt - Stanna Svart - Fred Ut!

Jean-Paul Gaulenskap

Imorgon kväll går vi på coola POSTUMs modevisning på konstföreningen Verkstad, kvarngatan 38 i Norrköping.

Det kommer bli asfett. POSTUM tar sin inspiration från att galenskap kan vara kreativitetens frö och har således en visning med dårhusliknande kläder, kollektionen heter Stormavdelningen.

Läs mer här

....

och här.

Skivrecension: Fear Of Tigers

Fear Of Tigers

Cossus Snufsigalonica


År: 2009

Betyg 9/10





Idag den första december tvåtusennio släpper Benjamin Berry aka Fear of Tigers sitt debutalbum Cossus Snufsigalonica gratis via sin facebookgrupp. Tidigare har Kulturkompaniet visat sin uppskattning av Fear of Tigers bl a via Kalle Röds Lila Mixtape, och vi (speciellt jag) hyllar denne brittiske DJ omåttligt mycket. Hans styrka är remixer och där har han en förmåga att finna vägar genom harmoniseringen av de orginal han bearbetar som är oväntade men ändå känns självklara. Dock innehåller Cossus Snufsagilonica (som faktiskt släpps helt indipendent utan någon signing till något bolag alls) inte några remixer varken av FoT eller någon annan. Men frukta icke! Ty även orginalmaterialet är riktigt bra, med starka melodier och mjukt påtvingande dansanta beats. Han blandar friskt nu-disco med indiehouse och mixar även in klassiska synth, house- och discoelement som wahwahpedaler, stråksektioner och samplingar från funkplattor eller 90tals-eurodiscohits. Resultatet är en varierad och dynamisk modern houseplatta som övertygar och, som det heter i branchen, "levererar". Fear of Tigers tar dig med på en resa dit du antagligen verkligen inte förväntat dig hamna när du tänkte på tigrar eller rädslan för dom. Kudos! Ett litet minus för bristen på remixer, även om det finns ett gott gäng utspridda på ett antal bloggar och fler lär väl dyka upp i efterdyningarna på albumet.

Favoritspår: Sirkka, The Adventures of Pippi Longstocking och Cossus Snufsigalonica.

Ladda ner plattan gratis (och lagligt) via facebookgruppen eller lyssna på Fear of Tigers MySpace. Några videor finns i nuläget inte och inte heller något på spotify, men en Youtubesökning ger en hel del smakbitar för den som önskar tumma på ljudkvaliteten men öka tillgängligheten. Jag skulle i första hand rekomendera den här mästerliga remixen av The Infadels Love Like Semtex:



Eller möjligtvis Ghost In The Waters Dodging Lasers.

Finkulturell referens: Om ni någonsin gillat musik som målar landskap; förbered er på nudiscons motsvarighet till Caspar David Freidrich eller möjligtvis Henri Roussau.

Kulturkompaniet gillar: William Klein

Plötsligt en dag fick jag ett mail från min far. Nåja, jag var inte överdrivet överraskad, mail har man väl fått förut och farsan har man träffat men i mailet låg en länk. Videon som poppar upp är en kort dokumentär om en gubbe.

Det visade sig att pappa kände fotografen William Klein, en amerikan i Paris som gjort allt från dokumentärfilm om Muhammed Ali, popkonst och modescoop. Min far kan en hel del, men framför allt kan han överraska, Klein är nämligen en av den moderna fotografins större namn! Här kommer lite smakprov ur den store William Kleins samlade verk.




Klein, född 1928, bosatte sig i Paris mot slutet av 40-talet och har byggt sin internationella karriär med bas där. Hans fotografi har alltid haft en inriktning mot att skildra verkligheten med experimentella fotografimetoder som överexponering, lång slutartid, vidvinkellins och ofokus. Detta var radikalt och när hans metoder applicerades på modefotografin via Vogue i mitten av 50talet mottogs det med ilska och han blev sedd som fotografen som hatade fotografi. Men hans intryck på modevärlden skulle för alltid förändra modefotografin. Klein tog modellerna ur studiorna och satte dom på gatan. Han blev mer eller mindre alltså världens första streetstylefotograf.


Han bytte sen inrikting och lämnade stillbildsfotografin under en lång tid för att göra konst och framför allt dokumentärfilm. Dokumentären Mohammed Ali: the greatest gjordes i en tid när ingen tyckte om Ali. Han hade gått med Malcom X, konverterat till Islam och dessutom var han militärtjänstvägrare. Kleins mörka och råa inställning till filmandet kompletterar Alis redan deprimerade historia.



Klein gjorde även ett antal mer eller mindre väl emottagna filmer; Grands soirs et petits matins, om revolterna i Paris -68, The Little Richard Story - som ni själva får gissa om vem och vad den handlar och Qui êtes-vous, Polly Maggoo? som var en uppmärksammad film om en modemodell anno 1966. Här följer inledningsscenen.

Han hade även en period i sin karriär då han målade mycket på sina foton. William Klein lever än idag och är fortfarande verksam i Frankrike. Den översta videon är en intervju och dessa är tydligen extremt sällsynta så om ni inte redan har spanat in den så ta er tid. Han är nämligen något av en karaktär som inte backar för att skryta med vad han har gjort.



Det var allt för denna gången. Adieu mes amis!

Skivomslag

Här om dagen så kom en av våra semifrekventa läsare, tillika min arbetskamrat, fram till mig och berättade att han hade ett artikelförslag. Han tyckte att vi borde behandla ämnet snygga skivomslag. Min spontana tanke var att det skulle vara lite som att bedöma ett konstverk utefter galleriet det hänger i, det vill säga någonting jag inte alls känner för att syssla med. Jag kunde dock inte släppa tanken och under helgen så fortsatte den att gnaga i mig och jag blev bara mer och mer övertygad om att det faktiskt är en bra idé. Omslaget är ju trotsallt en ganska viktig del utav att göra ett album konceptuellt såväl som ett konstverk i sig själv.

Utan innebördes ordning:

Alias - Unseen sights

Det här kan vara en utav de bästa mocksen någonsin. De flesta känner nog igen bilden som använts som grund till omslaget, men för er som inte gör det så är det omslaget till Bruce Almighty, en komedi med Jim Carrey som släpptes under tidigt 2000-tal. Filmen i sig är faktiskt helt värdelös, men i kombination med karikatyren av George W. Bush blir det helt enkelt för bra för att inte nämnas på denna lista.

» Lyssna på Spotify

Styrofoam - Nothing's lost

Styrofoam har vid det här laget släppt en hel hög med riktigt riktigt bra album. På just den här, Nothing's lost, har han samarbetat med ett helt gäng duktiga musiker, bland annat ovan nämnda Alias, Markus Acher från The Notwist, Ben Gibbard från The Postal Service och Andrew Kenney från The American Analog Set. Skivan är ett musikaliskt mästerverk i sig, men omslagethöjer det hela ännu ett snäpp. Bara en sådan sak som att den streckade linjen som vi ser under albumtiteln smyger sig vidare från framsidan och in på insidan av omslaget och över till skivan gör mig alldeles nöjd.
» Lyssna på Spotify

Why? - Oaklandazulasylum

Det här omslaget får tala för sig själv. Skivan i sig är riktigt bra den också, men omslaget står helt enkelt över vad jag är kapabel till att förklara i ord. Titta på det, lyssna på skivan, köp den och spela den i många år.




» Lyssna på Spotify


Sonic youth - Sonic nurse

Detta omslag är ju faktiskt ett konstverk i sig. Konstnären heter Richard Prince och konstverket i sig är en del av hans svit The nurse paintings. Inspirationen till dessa bilder kommer från estetiken hos omslaget till billiga pocketböcker, vilket givetvis också gör att denna bild lämpar sig väldigt bra som omslag till ett album. Precis som resterande nämnda album är även det här en riktig höjdarplatta som ni borde lyssna in er på.

» Lyssna på Spotify


Badly Drawn Boy - One plus one is one

Jag har alltid haft en fäbless för den typen av inredning som syns på detta album. Det känns magiskt och hemtrevligt och är dessutom förskräckligt vackert. Här har omslagskonstnären även infogat lite naturelement såväl i neder- som överkant vilket jag tycker föröjer stämningen ytterligare. Vackert sammanfattar det hela ganska bra.


» Lyssna på Spotify


Vi skulle gärna vilja veta vad ni läsare har för favoritomslag. Bombardera oss gärna i kommentarsfältet med bilder eller tankar.

Hösten var det ja...

Förlåt Simon, men jag kunde helt enkelt inte hålla mig från att skriva lite mer. Det verkar onekligen som att vi börjar tuffa igång snälltåget som vi så helhjärtat pretentiöst döpt till Kulturkompaniet och när snöbollen väl börjat rulla... Ja, ni förstår, nog med barnboksliknelser (det är för att jag och min flickvän läser högt ur Michael Endes Den Oändliga Historien för varandra innan vi somnar som jag lätt hamnar på det spåret).

Jag har så mycket tips att jag håller på att spricka, hela tiden verkar det som jag upptäcker nya världar som jag måste få dela med mig av, annars tjatar jag hål i huvudet på Simon eller någon annan otursam person som råkar prata med mig.

Det första ämnet vi ska avhandla är det om konsten. Härom dagen såg jag filmen Basquiat från det videoeffektsutflippade 90-talet och återupptäckte något som legat i ide sedan jag besökte museet Louisiana på den överdrivet feta Max Ernst-utställningen i februari. Mitt konstintresse.


Filmen Basquiat berättar kapitlet ur New York-konstnären Jean Michel Basquiats liv som är mest känt. det från att han klev ur sin papplåda (!) till bostad och började måla för gallerier och inte bara som grafftagen SAMO på gatan. Han blev den första svarta konstnären att tas på allvar i stora konstkretsar (vilket han själv hatade att prata om), bästis med Andy Warhol, dejtade Madonna och dog rock'n'roll-döden av en heroinöverdos vid 27 års ålder. Helt klart idolmaterial i mina ögon. Se filmen. Ärligt asså. Gör det bara. Andy Warhol spelas av David Bowie.

Konst passar bra så här års för jag tror man är mer mottaglig under mörkare årstider.











Jag fattar inte så där överdrivet jättemycket av neoexpressionismen ärligt talat, men det är fett balla grejer, man måste ju inte ha mer än känslor för att uppleva konst tänker jag..


( Nu byter tåget riktning och tuffar mot det som aldrig verkar upphöra att förtrolla mig. Musiken. Man kunde ju tänka att man skulle tröttna om man aldrig sysslat med mycket annat i sitt liv. Icke. )


Harald Björk är en svensk kille som fullständigt blåste mig av stolen när jag först hörde hans Sunsets. Jag var tvungen att avbryta vad jag höll på med, lägga mig ned med hörlurarna på, och bara ta in ljudet. Sen gjorde om det igen. Minimalistisk techno/house med skandinaviska harmonier och ett ljudlandskap som målar upp hela glesbygden framför ögonen liksom du åkte ett osynligt tåg genom sverige en sen ljummen sommarkväll. Jag skriver så vackert att jag börjar gråta nu.



(Saxat från Haralds Myspace)
Harald Björk’s music is a naive and emotional, melodic type of minimal techno with a melancholic Scandinavian touch. In his live performances Harald uses a computer filled with chopped up feelings and a bunch of analogue machines and controllers to build up atmospheres of naive love and screaming frustration. His sets take you on a journey diving into melancholic melodic adventures escalating in exploding breaks winding up in motorically beats.

Här har ni Sunsets.. högerklicka och välj spara som om ni vill ha den i ajpodden. Vilket ni vill.

Sist men inte minst.
(trumvirvel)
Anton Abele. Hela Sveriges lilla lekplatspolitiker. Killen är ju för skön. Undrar om han förstår det själv? Eller så går han in för att ta pensionärsrösterna. ALLA pensionärsrösterna.



Bonus-youtube!!! Fler lekplatspolitiker!!!!