GÄSTBLOGGARE: Matilda Wall

Hey guys.

Idag, ikväll, gästbloggar jag, Matilda Wall, här på min fina vän Kalle och min fina man Simons eminenta kulturblogg. Jag är tidigare nämnd här för mitt popöra och för att ha introducerat de båda pojkarna för både Nationals och Autisterna mm.

Men!

Pop är inte vad jag kommer skriva om ikväll. Inte alls. Det är någonting annat. Någonting jag vuxit upp med under mitt 90-tal. Inte pappas Dire Straits, Eldkvarn och Suede, utan det min mamma alltid lyssnade på. Det jag mimade till framför tv:n, spegeln och fönstren. Det jag dansade till på discona under lågstadiet. Det jag hellre lyssnade på än Smurfarna, Mora Träsk och Bubbles. Det bästa jag visste, efter mina Barbiedockor.

Det var i fredags eftermiddag som jag vek kuvert på jobbet (självklart med p3 i lurarna). Jag hade jobbat över nästan hela veckan och ville bara gå hem... DÅ! Då, från mina lurar, hör jag Alice DJ. ALICE DJ!!! Better off alone med ALICE DJ! Jag blir lyrisk. Springer och stänger dörren. Höjer volymen och sjunger hejdlöst med. Känner med låten till tusen. Vill gråta, skratta, dansa, bli full och dimmig. Min fredag var gjord.

Jag berättade om detta för Simon senare på kvällen och vi diskuterade den sena 90-tals technon vi lyssnade på som små. Leila K, Alice DJ, Sash!, Scooter och Darude för att nämna några få. Och det roliga är, att jag faktiskt fortfarande tycker det är så ruskigt, underbart bra! Det är som om någonting stort inom mig bara vill ut. Det sprätter i varenda lem och jag skulle kunna dansa i tusen år.

Nonstop.

Gör mig sällskap! Min spotifylista finner ni här.

Så. Otippat inlägg för att vara ifrån mig, men, nästa gång kan ni förvänta er något mer typiskt Matilda Wall-poppigt, kan jag tänka mig. Kanske någonting inom mode, film eller bara fint trams. Tills vidare kan ni läsa min egna blogg loveisnotpop.blogspot.com om ni skulle vilja.

Au revoir,
Matilda.

Spellistor

Det finns två typer av playlists i dagens digitala musikvärld. Den ena är som ett blandband, mer lojal mot hur det gjordes förr. Korta, med livsviktig låtordning och egenhändigt ritade omslag. Den andra är mer av ett soundtrack, en oändligt lång lista med liknande musik där varje låt spelar mindre roll och den tematiska överbyggnaden är viktigare. Jag har två nya listor att presentera en av var sort. Med inte så särskilt ny musik. Jag gillar ju att jobba mot hypen, och att försöka hålla vid liv sådant som är kvalitativt. Det blir mest att bloggar skriver om musik som är ny och fräsch, med någon slags inställning att alla ska kunna allting. Fuck det. Eller rättare sagt skit samma om du kan allt eller inget, bra musik stay bra.

Den första listan är en utbyggnad av min förra lista - där jag egentligen bara har slängt ihop ett par intrumentala hiphop-plattor. Några Hi-Hat volymer, Damu the Fudgemunk och Question med mera. Det här är för mig rent inspirationsmaterial som bara står på och färgar min vardag. Den är tydligen sju timmar lång och svår att tröttna på.

Och vi fortsätter i samma stil på den andra listan, med o-ny musik. Jag har slängt ihop två-tre låtar var av de indie-artister jag lyssnar på för tillfället. Här kanske inte finns något nytt för finsmakaren, men musiken är magiskt bra. Sufjan Stevens, Phoenix, Wilco och Magic Numbers. Kan vara en bra introduktion till musiken om man känner sig mindre pretentiös än mig och Simon och inte bli överväldigad utan kanske mest vill ha bra musik. Well, this is your lucky day.

Jag kommer även att slänga ihop en lista med ovärderliga jazzklassiker inom en snar framtid, så håll ögonen öppna.

Instrumental HipHop

Magisk IndiePop

Ljud till min höst

Jag har under den senaste månaden försökt vidga mina vyer inför semi-elektronisk musik. Instrumental hiphop, Kvasielektronika, Ambient, isländsk indie eller bara nya (oupptäckta) låtar med gamla artister. Jag samlade vad jag hittade i en playlist på spotify. Allt är inte purfärskt, men det mesta är sådant som man inte snubblar över i vanliga fall. Bland annat hittar vi CocoRosie, RJD2, Bonobo, Múm och Erykah Badu i en salig blandning.

Det som är någorlunda samlande för musiken är att rösten inte är i fokus, utan melodierna. Det sjungs och rappas och samplas hit och dit så rösten finns naturligtvis med, men jag gillar att vaggas in i en slags trans när jag lyssnar på musiken utan att behöva anstränga mig för att "förstå". Ofta har jag spelat Skate3 på min xlåda och låtit fingrarna leka, öronen mysa och tankarna vandra fritt över ljudlandskap som bara begränsas av fantasin.

Lyssna här och upptäck något nytt eller återupptäck något gammalt.

Kulturkompaniet får konkurrens?

Om ni trodde vi här på K-kompaniet var pretentiösa i våra textframställningar om vardagliga pop-kulturfenomen, då har ni helt missat personen som skriver artisttexterna på Way Out Wests hemsida. Snälla du, om du som skriver de texterna läser detta, vill du bli min kompis? Vi kan prata ohämmat om senaste youtubeklippen med en vokabulär som får alla andra att titta snett och sedan fnissa för oss själva, med en postironi som inte ens vi själva förstår. Åh, det jag kan se det framför mig. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att komma in på någotslags funkisområde på festivalen och se om jag inte kan smita in på något ledningsmöte eller dylikt. Fast å andra sidan, man får inte bli för fäst vid Lugermänniskorna...

Saxat från WayOutWest.se

Huruvida Dada Life betraktar sig och sin konst (musik i.e.) som handgriplig protest mot kulturens inlemmande i den sociala hierarkin är fördolt i dunkel. Laserspräckligt rökfyllt svettigt dunkel.

Med en karriär mer baserad på internationellt grus än i hemlandet Suezia gör de vad som kan liknas vid att göra ”en Hives”. Bryter upp borgerliga hierarkier med passet i innerfickan för att så få oss på hemmaplan att haja till. Det kan verka vara ett ambitionslöst ohämmat superpeppat party, med bubbel och skum, och det må så vara… men även där kan det dölja sig sprängkraft. En baskagge säger mer än tusen ord. Let’s get bleeped tonight

Ren poesi.

Förresten, jag har gjort en liten playlist med sådant som jag tycker ska bli kul att se i Göteborg om två veckor. Vill ni peppa med mig så att vi kan ungefär samma låtar med ungefär samma artister så prenumerera ungefär på den här:

Covers

Jag hatar coverband, men vem gör inte det? Jag älskar däremot covers. Det vill säga, jag älskar att lyssna på artister med tillräckligt egen musikalisk själ och uttryck som tolkar andras musik med minst lika mycket känsla (Hm, jag har i och för sig aldrig hymlat med att vara pretto, men där slog jag nog knut på mig själv - jag menar egentligen bara att jag tycker om bra covers och inte dåliga). Det finns mycket covers som cirkulerar där ute. I de allra flesta fall handlar det om personer med ekonomiskt intresse och inflytande som övertalar artister att spela nåt som säljer. I några få fall handlar det om kärlek som går över gränserna. I ett fall på miljonen handlar det om mästerverk.

Några episka covers genom tiderna

Fugees - Killing Me Softly

Devendra Banhart - Don't Look Back in Anger

Johnny Cash - Personal Jesus

The Tiny - Everything is Free

Hellsongs - Run to the Hill

Att göra en cover är det ultimata testet på ett konstnärligt artisteri. Den som försöker sig på detta konststycke måste hata orginalet av hela sitt hjärta. Om den inte gör det kommer den försöka visa hänsyn till låtskrivaren och behålla den ursprungliga känslan. I värsta fall kommer coverartisen försöka göra om exakt samma sak fast med kanske en liten twist typ ett extra break. Tvi för dessa. Nej, att istället agressivt och metodiskt stycka upp låten och montera ihop bitarna till en egen helhet måste vara det rätta sättet att göra det på. Allt annat låter liksom skit.

Några fatalt misslyckade covers genom tiderna

EMD - Save Tonight

VA - We Are The World 2010

Torgny Melins - I'm a Dansbander

Anna Bergendahl - Release Me

Westlife - Uptown Girl

Det finns dock ett coverband jag hyllar (ja, det är de på bilden). Eller det är väl egentligen en coverduo. Martin Hederos (pianist i The Soundtrack of Our Lives) och Mattias Hellberg (sångare och låtskrivare) slog sig ihop för ett antal år sedan och spelade in deras gubbrockfavoriter. De släppte skivan Hederos & Hellberg. De spelade lite live, men hade annat för sig med sina respektive karriärer och projekt att det blev bara en skiva till. Titelspåret på den andra skivan, Together in the Darkness är den vackraste låt jag hört. Japp, jag sade det, jag använde superlativ och jag står för det. Jag ändrar mig säkert men just nu är detta sanningen. Lyssna och döm själv.

Här är spotifylänken.

Fo Yo Pleazure

Jag slänger upp en liten Spotifylista jag gjorde till min syster för att hon skulle lyssna in sig lite på det som jag peppar på Arvikafestivalen. Fet skit! Enjoy. (klicka bilden)

En hyllning till Sveriges största.

Dagens egentliga tips är en hyllningsskiva till ett av Sveriges bästa popband. Känslan som infann sig var dock att denna hyllningsskiva skulle falla ganska platt om man inte sedan tidigare är bekant med vad som enligt mig mycket väl kan vara den största popskatt som går att finna i vårt avlånga land. Vilka är det då jag talar om? Några av er har antagligen redan lyckats lista ut vad som komma skall. Oavsett vilket - nu fortsätter vi!

1989 hände någonting i Luleå: en (än så länge) fjorton skivor lång saga startade. Trots att flera av medlemmarna har haft många andra projekt under de år som de spelat tillsammans så har detta projekt trotsallt varit deras huvudsakliga och även det som rönt mest framgång. Det band jag talar om är alltså The Bear Quartet. De utav er som inte känner till bandet för deras musik har nog dock hört talas om att de senast under förra året avsade sig en grammis och dessutom utkrävde en ursäkt utav grammisarrangörerna som enligt sångaren Mattias Alkberg "borde ha koll på att jag inte vill ha något med galan att göra".

Att gå in djupare på alla de album som vi under åren förärats med skulle bli en både långtråkig (rent läsmässigt) och tidskrävande historia så jag kommer istället att presentera det album som jag själv anser vara den absoluta höjdpunkten för att sedan lämna er åt ert eget öde.

Skivan heter Angry Brigade (länk till spotify) och släpptes 2003 på skivbolaget A west side fabrication. Det finns egentligen inte så himla mycket att säga om skivan som den inte kan säga om sig själv: allt sitter helgjutet och varenda spår känns som en riktig käftsmäll mot en, under denna tid, i övrigt ganska så feg popscen. Mina bsoluta favoritpår på denna skiva som jag tycker ni skall kolla in lite extra är Ask me don't axe me och All your life.

Och nu till den egentliga anledningen till att jag skrev detta inlägg: samlingsskivan Money Talks - A Tribute to Bear Quartet. Medverkande är bland annat Laakso, Junip, Kristoffer Åström och Bad Cash Quartet. Det allra skarpaste spåret på denna skiva är dock, lite otippat, en cover på Just Locals av inga mindre än The Concretes. Så låt nu den här skivan snurra flera varv i eran spotify kö och ni kommer att trollbindas utav flera års mästerligt låtskrivande.

Veckans indietips: JJ - No 2

Kvällen till ära så skulle jag vilja tipsa om No 2 av JJ. De flesta av er har nog redan hört talas om den då den tillhör en av årets mest hypade skivor. Är det så att du trots detta inte hört skivan så rekommenderar jag att du loggar in på spotify och slår igång den omedelbums! Skivan är någon form av lättsmält, drömsk electropop och bör nog passa de flesta som tycker att Lykke Li och Radio Dept är något utav det bättre som hänt den svenska indiescenen under det senaste årtiondet.

Lite kul kuroisa för er som inte redan listat ut det själva: Låten Ecstacy är faktiskt en cover på ingen mindre än Lil' Wayne himself (orginallåten heter Lollipop).

» Lyssna på No 2 på Spotify
» Lyssna på Lil' Wayne's Lollipop på Spotify.

Skivomslag

Här om dagen så kom en av våra semifrekventa läsare, tillika min arbetskamrat, fram till mig och berättade att han hade ett artikelförslag. Han tyckte att vi borde behandla ämnet snygga skivomslag. Min spontana tanke var att det skulle vara lite som att bedöma ett konstverk utefter galleriet det hänger i, det vill säga någonting jag inte alls känner för att syssla med. Jag kunde dock inte släppa tanken och under helgen så fortsatte den att gnaga i mig och jag blev bara mer och mer övertygad om att det faktiskt är en bra idé. Omslaget är ju trotsallt en ganska viktig del utav att göra ett album konceptuellt såväl som ett konstverk i sig själv.

Utan innebördes ordning:

Alias - Unseen sights

Det här kan vara en utav de bästa mocksen någonsin. De flesta känner nog igen bilden som använts som grund till omslaget, men för er som inte gör det så är det omslaget till Bruce Almighty, en komedi med Jim Carrey som släpptes under tidigt 2000-tal. Filmen i sig är faktiskt helt värdelös, men i kombination med karikatyren av George W. Bush blir det helt enkelt för bra för att inte nämnas på denna lista.

» Lyssna på Spotify

Styrofoam - Nothing's lost

Styrofoam har vid det här laget släppt en hel hög med riktigt riktigt bra album. På just den här, Nothing's lost, har han samarbetat med ett helt gäng duktiga musiker, bland annat ovan nämnda Alias, Markus Acher från The Notwist, Ben Gibbard från The Postal Service och Andrew Kenney från The American Analog Set. Skivan är ett musikaliskt mästerverk i sig, men omslagethöjer det hela ännu ett snäpp. Bara en sådan sak som att den streckade linjen som vi ser under albumtiteln smyger sig vidare från framsidan och in på insidan av omslaget och över till skivan gör mig alldeles nöjd.
» Lyssna på Spotify

Why? - Oaklandazulasylum

Det här omslaget får tala för sig själv. Skivan i sig är riktigt bra den också, men omslaget står helt enkelt över vad jag är kapabel till att förklara i ord. Titta på det, lyssna på skivan, köp den och spela den i många år.




» Lyssna på Spotify


Sonic youth - Sonic nurse

Detta omslag är ju faktiskt ett konstverk i sig. Konstnären heter Richard Prince och konstverket i sig är en del av hans svit The nurse paintings. Inspirationen till dessa bilder kommer från estetiken hos omslaget till billiga pocketböcker, vilket givetvis också gör att denna bild lämpar sig väldigt bra som omslag till ett album. Precis som resterande nämnda album är även det här en riktig höjdarplatta som ni borde lyssna in er på.

» Lyssna på Spotify


Badly Drawn Boy - One plus one is one

Jag har alltid haft en fäbless för den typen av inredning som syns på detta album. Det känns magiskt och hemtrevligt och är dessutom förskräckligt vackert. Här har omslagskonstnären även infogat lite naturelement såväl i neder- som överkant vilket jag tycker föröjer stämningen ytterligare. Vackert sammanfattar det hela ganska bra.


» Lyssna på Spotify


Vi skulle gärna vilja veta vad ni läsare har för favoritomslag. Bombardera oss gärna i kommentarsfältet med bilder eller tankar.

Vecka 36: Höstmys

Nu har vi legat på latsidan alldeles för länge! Den förste september till ära så presenterar vi på kulturkompaniet idag en ny veckolista. Denna gången fylld med spår som kan göra den lätt så grå hösten till en minst sagt angenäm upplevelse. Så invänta att solen går ner, snöra på dig dina bästa kängor och traska iväg till ett café för en kopp té med detta i öronen.



» Öppna listan i Spotify

Veckans playlist, vecka 28: Tema Regn.

Idag har det verkligen öst ner över åtminstone Norrköping med omnejd. Dagar som denna håller jag mig helst inne med musik som förvandlar regnet från något slaskigt och irriterande till någonting mysigt och i viss grad även njutbart. Som premiär för veckans playlist så publiceras därför en spellista med regn som tema. Denna vecka blir det därför mycket singer/songwriter, akustiska gitarrer och även lite postrock.



Trevlig fredag!

» Öppna listan i Spotify