Jag har gett mig ut på lite exkursioner på i bland alla de ljud som omger oss i syfte att förnya delar av mitt musikbibliotek. Och för första gången på länge har jag kammat hem något av riktigt värde. Allt är inte nytt, men allt är bra.
Först ut är en låt som jag inte kunnat släppa sedan jag först hörde den. Öronen ska man alltid ha med sig när Matilda Wall är i farten för hon har en osviklig känsla för bra pop. Jag tänker en hel del på Jonathan Johansson när jag lyssnar på Avner, namnet är en biblisk referens. Han kallar sig även för den gula artisten (kolla indian-sträcken på kinderna), gör covers på MJs Human Nature och är en att hålla utkik för i framtiden. Låten Bed För Mig har varit mitt soundtrack den senaste veckan.
Nästa tips har jag inte en aning om var jag plockat upp, men jag tror det kan ha varit den aldrig sinande källan Hypemachine. Hur som helst, känns det lite skönt att höra en sångröst som både imponerar och känns originell. Young the Giant är en indierockgrupp från Kalifornien, men de har skägg som snarare vore seattlanskt och låter som de är förälskade i europeisk pop i stil med Phoenix eller Arctic Monkeys. Det här låter bra. På riktigt.
Även NY-bandet Ra Ra Riot låter europeiskt, som de gick i kindergarten med Brett Andersson från Suede eller bara lyssnade extremt mycket på Camera Obscura som 14-åringar. Det vet man inte, men Dying is Fine och Boy är två magiskt feta låtar, så mycket kan man vara säker på. Här kommer den ena, och den andra finns på Spotify. Gillar ni We Were Promised Jetpacks är detta inte särsilt svårsmält.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar